Under köksfläkten

Det är illa.
Du är inte ens bortrest, du är på jobbet.
Men ikväll ska det lovas, oj vad det ska lovas.

Jag lovar att inte röka under fläkten.
Ps. Kan du skotta balkongen.

12 månader - 1 år.

Eiffel baby! Året började med en turné. Livet började på riktigt.

Frankrike/Spanien.

P intog rollen som äkta skoterpojke. Älska!

Jag blev en blekt blondin.

Skivinspelning.

Tyskland kommer aldrig mer att vara sig likt.

Sensommar och lycka i Tornedalen.

Cykelturer och höstlöv.

Fashionabel på ett Fashion Fiasko

Vi festade som stereotypa killar. Cigg, snus, saltgurka, poker och vodka. Ok, det kanske var som stereotypa ryska killar....men ändå.

Hej då mörka november, Hej charter.

Julen hos mormor var nästan som förr.

Come on baby, light my fire

Chevalereskt!

Juni 2004

Det var då jag skrev mitt första blogginlägg. Det var tänkt att ni skulle få läsa inlägget här, men jag tror inte att ni skulle greppa den daterade ironin. Så, shit the same.

Sitter och går igenom musik, bilder och andra bortglömda filer på pappas dator. I kombination med att läsa igenom gamla bloggtexter finner jag mig själv vandrandes längs minnenas allé. Ganska snabbt inser jag att en del träd ruttnat.

Oj oj

Idag önskar jag att mina besök i baren varit påhittade.
En bula i pannan, en blå armbåge och blåmärken på fötter, handled och arm vittnar om ett högst ociviliserat beteende.

....Vad folk gör nuförtiden.....? Nä, det minns jag inte.

Kallskuret kallprat.

Elva unika besökare på självaste julafton. Jag är faktiskt imponerad.
Tack till er. Någongång mellan bastu och julmat satte jag mig ner och försökte blogga via mobilen. Men (ja vi behöver inte dra det här om mina tekniska (o)kunskaper nåt mer, det blir en snart en självuppfyllande profetia och jag känner att jag målar in mig själv i ett otekniskt hörn jag kanske inte alla gånger passar in i....typ) det lyckades inte.

Tillbaka i civilisationen ska jag nu försöka bete mig så ociviliserat som möjligt på kvällens stora "hej hej vad gör du nuförtiden då"- kalas. Jag kommer att varva kallprat med påhittade besök i baren. Allt för att få konversationen att stanna vid just "hej hej vad gör du nuförtiden då".

* peppar peppar*

Lyssnar på Glasvegas jul-Ep " A snowflake fell (and it felt like a kiss)" och blir lite blödig. Så här några minuter innan avfärd till vackra Tornedalen känner jag mig tacksam över att få fira jul med nära och kära. Att jag har båda mina föräldrar i livet, att vi är en helt vanlig (om än liten) familj och att julen är som den alltid brukar vara. Det är fint.

Okej...

Rättar mig själv innan P gör det.
Det är förstås ingen investering att lägga ner mycket pengar på något som
a) kommer att gå sönder - i sinom tid
b) aldrig kommer att ge ekonomisk avkastning
c) med tiden kommer att få dig att svära mer än du svurit förut

Eller är det bara jag som är finsk i sinnet?

Once you go Mac you never....

Pappas dator har hängt sig några gånger i kväll. Jag satt helt förstummad och stirrade på tangentbordet första gången det hände. Vad gör jag nu, tänkte jag med en vag känsla av att det var något med ctrl + alt. Ett tekniskt anti-klimax som jag glömmer snabbt bort information som inte längre används. En gång i tiden, för mindre än ett år sedan, var nog ctrl+ alt+ delete en naturlig del av min fingersättning och "helvetes förbannade jävla skitmaskin" ett återkommande kraftuttryck. Men sedan i somras är de ett minne blott.

Tekniskt ointresserad som jag är trodde jag aldrig att jag skulle förälska mig i ett skimrande äpple (orka!) men eftersom det är den enda typ av maskin som används på min arbetsplats fick jag liksom betald grundkurs i en helt ny värld. I somras slog jag till och köpte en egen.

Helt klart årets bästa investering.

En offentlig ursäkt.

Den blåare av lokaltidningar ringde mig idag. Jag vill bara passa på att avsäga mig allt ansvar för det jag sa i denna lilla julenkät. Ja allt, förutom det faktum att bastu är det viktigaste på julafton.
Det högst osanna resultatet kan ni kanske läsa om en dag eller två. Om det nu ens publiceras. Det jag sa måste vara ungefär lika intressant för allmänheten som notisen om min bandkamrats olycka i Hagatunneln för ett år sedan...Fast det var i och för sig lite actionfyllt och blodigt.
Västerbotten, förlåt.

Inte enligt planen

Klänningen höll men hälsan föll.
Vaknade snorsjuk.

Fashion Rules

Min outfit för kvällens gig är en klänning som enbart hålls samman av en dragkedja. Det är egentligen ett uruselt val för någon som alltid försöker vara förberedd på missöden. Jag bär nästan alltid med mig ett litet sykit. En nål och en trådrulle i väskan kan rädda det mesta brukar jag tänka. Inte för att jag kan sy förresten, men det är en trygghet ändå.

Men en dragkedja, det går fan inte att laga.
Jag packar ner en extra outfit ut i fall att.....

*peppar peppar*

Mina skivor har inte kommit än...

Men det här låg på hallmattan när jag kom hem....
P vem är du?

Ps. Du åker bort, jag röker under fläkten. Okej. Deal?

Mitt 00-tal.

Som utlovat, min lista över 00-talets bästa låtar. Tveklöst de låtar från 00-talet som jag lyssnat mest på i alla fall. Mycket har hänt under det här årtiondet som tagit mig från 20 till ett halvår från 30. Stora händelser, små händelser, nya vändningar, tvärstopp och lycka - så se min lista som skiva 1 av 00-talets soundtrack. Det är egentligen ett trippelalbum. Skiva 2 rymmer en kavalkad av låtar från helt andra årtionden och skiva 3 enbart Camera Obscura.

Camera Obscura - Let´s get out of this country
The Embassy - It pays to belong
Familjen - Det snurrar i min skalle
Robyn - Be mine
Arcade Fire - Intervention
The Honeydrips - (Lack of )Love will tear us apart
Jaheim - Put that woman first
The Postal Service - Such great heights
U.n.p.o.c - Here on my own
The Magic Numbers - Love me like you
The Though Alliance - My hood
Kings of Convenience - I´d rather dance with you
Vapnet - Thomégränd
Håkan Hellström - Känn ingen sorg för mig Göteborg
The Avalanches - Since i left you
Kanye West - Through the wire
The Streets - Push things forward
Johnny Boy - You are the generation that bought more shoes and you get what you deserve
CSS - Music
The Thrills - Big sur
Säkert! - Vi kommer att dö samtidigt
The Strokes - Last nite
The Knife - Heartbeats
Lily Allen - Not Fair
Audio Bullys - We don´t care
The Coral - Dreaming of you
LCD Soundsystem - Losing my touch
The Libertines - Can´t stand me now
Markus Krunegård - Hela livet var ett disco
Annie - Chewing gum
Pet Shop Boys - Flamboyant
The Essex Green - The late great Cassiopia
Mattias Alkberg BD - Fyllskalle
Cut Copy - Saturdays
Junior Boys - In the morning
Taken by Trees - Lost and found
Belle and Sebastian - I´m a cuckoo
Sugababes - About you know
Magnus Carlson - Elin
R Kelly - Happy People
Broder Daniel - When we were winning
M.I.A - Paper Planes
Khonnor - Magan´s present
the Radio Dept. - I don´t need love, I´ve got my band
Sambassadeur - Final say
The Concretes - Seems fine
Morrissey - First of the gang to die
Franz Ferdinand - Take me out
Avenue D - 2D2F
Jeremy Jay - Airwalker
Snoop Dogg - Drop it like it´s hot
Glasvegas - Flowers and Football tops
Martha Wainwright - Bloody Motherfucking Asshole
Joel Alme - Always on my mind
Justice - D.A.N.C.E
Uffie - Pop the glock
Anna Järvinen - PS, Tjörn
Chicks on Speed - Fashion Rules
Sleepy Jackson - Acid in my heart
Alicia Keys - If I ain´t got you
Jose Gonzales - Heartbeats
Phoenix - Everything is Everything
The Magnetic Fields - If there´s such a thing as love
Jens Lekman - Black Cab
El Perro Del Mar - Party
The Hidden Cameras - Ban Marriage
Antony and the Johnsons - Hope there´s someone
The Plan - Mon amour
Amy Winehouse - Rehab
Chromeo - Needy girl
Håkan Hellström - Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig själv
Richard Hawley - Coles Corner
Badly Drawn Boy - Year of the rat
Le Sport (Eurosport) - Tell no one about tonight
Kanye West feat Jamie Foxx feat Twista - Slow Jamz
Suburban kids with biblical names - Rent a wreck
Primal Scream - Sometimes I feel so lonely
My Darling YOU! - Please don´t talk to me (I fall in love so easily)
Josh Rouse - Winter in the Hamptons
Fleet Foxes - Ragged Wood
This is Ivy League - The Richest kids in town
Nancy Sinatra - Let me kiss you
Empire of the Sun - Walking on a dream
Ed Harcourt - Apple of my eye
Outkast - Hey ya
D'angelo - Untitled (how does it feel)
Granada - Amazing it seems
MGMT - Kids
The Shins - Girl inform me
The Pipettes - Your kisses are wasted on me
Mary J Blige - Family affair
TIGA - You gonna want me
The Ettes - It ain´t you
Detroit Cobras - He did it
Tegan and Sara - Back in your head
The Mary Onettes - Explosions
Paula Frazer - Leave the sad things behind
Architecture in Helsinki - Do the whirlwind
Rilo Kiley - Portions for foxes
Hästpojken - Utan personlig insats

Svenska hjältar.

Två gånger har Alkberg tackat nej till en grammisnominering. Det här är klockrent!

"Vi gjorde inte Tunaskolan för er. Vi gjorde den trots er. Vi gjorde den mer eller mindre mot er."

Min kommentar till Gala-Sverige.

På Nordpolen

Surfar gymets öppettider och hittar följande.:

Vedeldad utebastu
Onsdag	16.00-19.00
Fredag	16.00-19.00
Söndag	11.00-15.00

Jag borde. Jag vill. Men vart står den? Varför är jag så feg. Det borde vara så enkelt, det är ju bara att fråga. Men ändå. De två vanligaste anledningarna till att folk drar sig för att börja träna är tydligen:
1) vad ska jag ha på mig?
2) hur hittar man till omklädningsrummen?

Seriöst, jag skriver under på det.

Finsk standard.

Ett core-pass. En kilometer simning. Sen bastu. Vilken underbar fredag.
Längtar till den vedeldade bastun i stugan dock. Simhallen levererar inte riktigt.

Centrum är här!

Den nystartade bokklubben hade sin första träff igår kväll. Det tackar jag för och ser fram emot våra kommande sittningar. Under flertalet tillfällen denna höst har jag inspirerats av ett för mig, nytt tankesätt. Tanken om att "det är här det är". Alltför ofta på möten av olika slag, vare sig det rör sig om möten inom ramen för jobbet eller annan aktivitet tenderar vi att fokusera på de mötesdeltagare som av olika anledningar inte är närvarande. Som om svaren på våra svåra frågor eller lösningarna på alla problem står att finna utanför rummet. Hos någon annan, i någon annans tankar och idéer. Detta när fokus istället alltid borde vara på oss som är här. All kompetens är här! I detta rum. I detta nu. Det betyder förstås inte att de icke-närvarande är obetydliga men i detta nu inte lika betydelsefulla som vi.

Igår var vi i centrum. Vi och bara vi. All kompetens samlad i ett rum.

Det sa bara klick

och vips så hade jag köpt året julklapp till mig själv.

I love you like a friend.

Äntligen är du min!

En helt vanlig måndag.

För att maximera duktighetskvoten, vara übereffektiv, spara tid och prestera prestera prestera så ska jag testa något nytt. Att gå till studion och lägga sång under lunchtimmen. Jag känner mig ytterst viktig och upptagen. Om någon som inte kände mig (och visste hur saker och ting är och som brukar höra mig gnälla) såg mitt schema idag skulle mitt liv verka o_e_r_hört spännande, händelserikt och fyllt av kultur. Jag tänker ofta på det, när jag avundas andras fantastiska liv, att saker både är och inte alltid är som de verkar vara. Att mitt liv, när någon annan kikar in, säkert också verkar händelserikt, intressant och roligt. Och ja, det är det nog också. Kanske borde jag läsa min egen blogg och avundas mig själv oftare.

Ps. Tjejen på bilden har allt och inget med inlägget att göra. Jag önskar att hon fanns på plats i studion idag. Att ha en vän som hon är i alla fall avundsvärt.

Other towns and cities

På väg mot ett hektiskt dygn i Göteborg. Bastuklubb med W.I.S.P-gänget där. Vi intar Hagabadet och kör en morgonbastu. Mycket ryggdunk blir det och kanske ett och annat företagsfoto - i vita mjuka badrockar.
Fan va bra vi är!

Imorgon kväll anländer jag till huvudstaden och årets happening # 1- min käraste vän har fyllt trettio och det ska firas med dans dans dans. Jag har packat väskan full av skivor. Ska i vanlig ordning springa mellan dj:bås och dansgolv. Ett helt decennium ska hinna avverkas under kvällens lopp.

Med andra ord, nu tar jag helg!

Allt arkiveras hos mig, på hårda små prydliga kort.

Inskickat. Till tryck.
Vilken låt och vilket album jag listade som 00-talets bästa kan ni läsa i en av lokaltidningarna senare i veckan.

Inspirerad av uppdraget har jag faktiskt börjat sammanställa en lista över 00-talets 100 bästa låtar. Jag hade inte tänkt göra det men det är för roligt för att kunna låta bli. Listan kommer att publiceras här. Just nu upptar den all min lediga tid (all min vakna tid också för den delen) och jag njuter. Finns det något bättre än att ägna kvällarna åt att göra djupdykningar ner i musik och minneskartotektet?

Uppdrag skivgranskning.

Blev kontaktad av en lokaltidning idag. Uppdrag; att lista årtiondets bästa album och bästa låt. Alltså ett album och en låt - jag som har problem med att göra en rättvis lista över årtiondets top 100.

Ångest sa jag.
Du hade ju kunnat tacka nej, sa P.
Men hur hade det sett ut!

Nä, nu är det bara att dra fram alla skivor från 2000-talet och göra ett val. Men på vilka grunder? Ett kriterium är självklart:
Jag måste "äga" skivan - lagligt eller olagligt (och förstås helst lagligt eftersom jag har som mål att fysiskt äga album jag gillar ).

Men sen....
Ska det vara ett album och en låt jag lyssnat sönder och samman?
Ska det vara att album och en låt som säger något om samtiden - och som jag lyssnat mycket på?
Ska det vara ett album och en låt som påverkat en genre, gått i bräschen?
Så mycket har hänt sedan jag var 20 år. Så många känslor, så många händelser, så många minnen. Om jag nu ska få det på pränt så måste det vara ett genomtänkt val.

Jag ska bifoga en motivering - kan man skriva ett försvarstal?

Spandexx

För tredje gången har jag bokat in mig på ett spinningpass med en instruktör som "älskar dansband". Det är genomgående dansband och RnR-hits a la Jerry Williams som spelas under hennes pass. Jag älskar det! Det är otroligt befriande. På något sätt gör hennes musikval det ännu enklare för mig att stå ut med att befinna mig i ett socialt sammanhang jag tidigare vantrivts i.
Så totalt ocoolt.

Förra veckan skämtade jag om det - den här veckan klickar jag på "boka" när jag ser hennes namn.

Fånga dagen - och skjut den.

Varje måndag spelas Boomtown Rats " I don´t like mondays" på repeat i mitt huvud. Det är ju inte som att det får mig att bli på bättre humör, det här att behöva tänka på Bob Geldof hela dagen. Det gör mig, om möjligt, på ännu sämre humör. Bu dig Bob säger jag.

Idag har jag överorganiserat. Det innebär att jag har organiserat saker till en punkt där det helt enkelt inte går att hålla ordning i den perfekta strukturen. Det är faran med att vara för organiserad - det slutar i ett (o)organiserat kaos.

Snart har helgen v. 48 tagit slut.

Och vilken helg det har varit.
Tack alla för att ni är bäst bäst bäst.

Erkänn bara....

Inser att jag kommer att få på moppo om det nu råkar vara någon som läser min blogg och råkar tycka annorlunda.

Dagens roligaste är i alla fall följande grupp på Fejjan:
" Jag vaccinerar mig för att skydda gravida, småbarn och sjuka"

Wow - äntligen en grupp för alla som egentligen-hade-jag-inte-tänkt-ta-sprutan-för-min-egen-skull-jag- vet-att-debatten-är-lite-överdriven-och -visst-tjänar-läkemedelsföretagen-kosing-på-det-här-men -jag-gör-det-för-er-andra.

Dagens mest humoristiska läsning. Vadå skydda gravida, småbarn och sjuka - de som är riskgruppen med andra ord....
Ja men hallå, många av dem har ju redan vaccinerat sig. Vad är det för idoti. Nä, stå för vad ni gör och erkänn - vi vaccinerar oss för vår egen skull. Så är det.

Kärleks-sms

P: Alltså, jag sprang just in på Bibblan och där var det en kille med ett litet guitar-hero case. Haha
Jag: Haha är det sant! Jag dör.
P: Haha ja! Dagens ungdom, vad ska vi göra åt dem?
Jag: Jag tror det är kört, en förlorad generation.
P: Synd och skam. Generation X-box...


Sånt här förgyller min onsdag - och mitt liv!

Inbokat.

Många gånger har vi, över ett glas vin eller två (ok över en flaska vin..eller två) sagt att vi ska starta en bokklubb. Aldrig trodde jag att det skulle bli av. Men nu har det hänt. Vi har en bokklubb! För att förgylla en redan fullbokad vardag med nya roliga måsten har vi tänkt sammanstråla var sjätte vecka och sammanfatta, diskutera, förundras eller förfäras över innehållet i våra egna och andras bokval. Först i helgen gick det upp för mig vilken fantastisk resa jag står inför - en resa in i andras litteraturtycke, stilfascination och språkförälskelse. Att läsa en bok är en för mig sekundär upplevelse jämfört med att lyssna på musik. Åtminstone fysiskt. Därför tillför det ytterligare en dimension i läsandet att de facto läsa en bok som en nära vän valt. Så även känslan av att vi gör det här tillsammans. Låt mig förklara närmare....

Jag lyssnar oerhört mycket på musik. Inte bara i antal timmar utan oerhört mycket med hela kroppen, med känsloregistret, i själ och tanke. Att spela en låt för mig som " du bara måste höra det här, jag älskar det" är svårt. Jag kan inte riktigt ta till mig det. Musik är lättare att bedöma - och avfärda. Och jag väljer helst min egen musik och mina egna, sedan länge beprövade vägar till att hitta ny musik. Därför kommer det att bli underbart att få ta del av åtta av mina närmaste vänners egna val av böcker. Vad läser dom?
Vad läser ni?
Det återstår att se och Jag längtar så.

Döda ting klår levande

Jag har alltid känt väldigt starkt för döda ting. Applicerade, som barn, ett extremt rättvisetänk på placeringen av gosedjuren i sängen. Hade svårt att skiljas från trasiga saker, rev loss tapetbitar från lägenhetens alla väggar när vi flyttade från mitt barndomshem när jag var 13 - en liten del fick följa med. När jag förra året slängde en nalle som hängt med mig i min flytt hemifrån (tio år tidigare) tejpade jag för hans ögon så att han skulle slippa se sin egen förintelse. Än idag, när jag diskat, ser jag till att stoppa in allt nydiskat längst ner, längst bak eller underst, inte för att "slita jämnt" på porslinet, utan för att det är synd om tallrikar som aldrig blir använda.

Allt sedan jag flyttade till min numera ny-gamla lya har jag dagligen passerat ett fönster så fint så fint. Allt innanför det där fönstret såg så mysigt ut. Ett välinrett, välomhändertaget hem. Hand i hand med husets ålder och (vad jag tänker mig) dess historia. För en tid sedan såg jag dock hur det började plockas isär, bit för bit. Och en dag var det tomt när jag småkikade in. Nu förtiden måste jag blunda när jag passerar samma fönster. Det ser inte alls fint ut. Och jag tycker så synd om lägenheten att det värker i mitt hjärta. Stackars stackars lägenhet. Den måste verkligen vantrivas!

I samma hjulspår - eller var hjulet ens uppfunnet då...?

Som svar, påstånde, anledning, åsikt, utgångspunkt, retorisk fråga eller uppfattning är det aldrig ok att säga: Vi har varit jägare och samlare i flera miljoner år.

Det är helt enkelt för enkelt - och totalt meningslöst.
Sa han verkligen så, tänkte jag under lunchen.
Ett säg som säger mycket det säger jag då bara.

Credd

Snabbt som attan borde jag ha skrivit ett nytt inlägg. Vem vill egentligen - asså egentligen - bli förknippad med att blogga om New Kids on The Block 2009...?

1989

Jag bara undrar.....vart tog min New Kids On The Block VHS vägen? Jag kämpade för att få den. Den var från Hangin´Tough tiden. Så sjukt bra, mestadels filmad i svart-vitt. Jag kollade på den om och om igen....Året var 1989, eller kanske 1990. De tuffa tjejerna i klassen kallade dem för New Shit in The Toilet. De lyssnade på Vanilla Ice, jag tapetserade min skolbänk med Donnie Wahlberg. New Kids fick min pappa att fråga efter "magazines with young girls" när han var i London (han skulle alltså fråga efter tidningar för unga flickor...typ New Kids-specialer). Det blev konstig stämning...Men tack ändå pappa. Jag kunde inte uttala Massachusetts (än mindre stava till det) men jag ville bo där.

Hur gick jag från Matti Alkberg till New Kids en natt som denna....det kan man fråga sig?
Jag måste installera min kassettbandspelare till stereosystemet, då jävlar ska det pumpas New Kids julalbum.

Luleååå!

Många är de gånger som jag under tonåren sett Fireside, BQ och till och med Popsicle på diverse spelställen i Luleå. Min hemstad och på många sätt fortfarande hem. Hem som i en plats så speciell att man de facto kan ta på det unika som skapat mig, mig, mig, mig....

En av mina första kommungräns-överskridande spelningar (förutom Trästockfestivalen) var Lollipop 1997. BQ i nåt av tälten - enligt många (har jag hört) deras sämsta spelning någonsin, enligt mig, sagolikt. En av mina vänner var hög på koffeintabletter (vår ungdomstids kokain) och en annan, så uttröttad att hon satt och sov vid en högtalare - jag, så stolt att jag höll på att spricka. Från samma stad som mig, ville jag skrika. De är från samma stad som mig!

Så kände jag ikväll igen. På Scharinska. Vi hör ihop på nåt sätt, vi där norrifrån.
Fan va fint det är!

Inför din hemresa.

Japp det stämmer. P, förlåt men jag har rökt under fläkten. Mer än en gång. Men bara på fest....eller ja...typ.

Island in the sun

I morgon åker jag 30 mil norrut för att sedan åka några hundra mil söderöver. Solsemester here I come!

Limbo

I skenet av den, för mig, både skrattretande och upprörande bloggdebatten kring rätten att känna sig stressad som karriärist vs som mamma återfinns en rad mikroinlägg i frågan. Jag menar, Skugge hade uppenbarligen bränd gröt i hela kroppssystemet och modebloggerskan en poäng - om än inte helt rättfärdigad. Trots att jag lustfyllt och med ett sting av pinsamhet följde debatten kände jag mig personligen aldrig träffad. Bara illa till mods. Åter ser jag orden Karriär/Barn skrivas på bloggar jag ibland surfar in på. Karriär - Barn. En tydlig dikotomi, ett val(?). Ett antingen eller (?). I alla fall ett antingen eller just nu(?). Det går förstås att tolka in väldigt mycket när just dessa två begrepp ställs mot varandra. Privat/Offentligt. Bra/Dåligt. Lyckad/Misslyckad. Sant/Falskt - och vad som är vad är helt och hållet en individuell tolkningsfråga beroende på vart man själv befinner sig - eller väljer att placera sig.

Själv har jag varken en karriär eller barn. Var hamnar jag då?

Playa del....

Helt plötsligt förstår jag inte vitsen med att ägna en hel kväll åt att stryka kläder när jag ändå inte kan packa dem med värdighet. Ååå, jag kommer att packa upp skrynkliga kläder på chartern och mamma kommer att ge mig den där blicken......

Dagens konstigaste....

......när du såg en tjej utanför Hemköp stå och skala ett kokt ägg.

What IStha (motherfucking) Problem?

Jobbar du med Scenkonst?
Umeå, Vi är här nu! W I S P - Women In Swedish Performing Arts.
Mejla mig!
elin@wisp.se

Hej, Coupland!

Tänkte ligga i soffan hela kvällen och titta på film, Along came Polly på tv3. Men 45 minuter in i filmen (som inte verkade fy skam utan helt ok för att vara en bra dålig film) kom den obligatoriska toalettscenen. Ni vet, den där scenen när någon måste göra nummer två och det hela spårar ur till en kavalkad av pinsamheter-som-inte-får-hända-hemma-hos-andra-speciellt-inte-en-potentiell-flick/pojkvän-svärmor/far-arbetsgivare etcetera. Snark säger jag bara. Trippelsnark! Enligt mig är detta de bra dåliga filmernas ultimata lågvattenmärke - det är det som skiljer bra dåliga filmer från sådana som bara är jävligt dåliga. Toalettscenen alltså. För mig, helt avgörande. Jag stänger av.

Nu flyttar jag över till sängen istället. Äntligen äntligen äntligen dags för en ny litterär upplevelse tillsammans med en av mina absoluta favoriter - Douglas Coupland - Generation A. Hade tänkt spara boken till nästa veckas semester. Men jag kan inte.

Ensam är stark - starkt beroende av andra.

Ibland är "att vara ensam" njutningsfullt. Ibland bara ensamt. Igår, en mix av de båda. När jag har varit ensam för länge blir jag som besatt av er andra. För att veta att jag existerar, att jag också finns ,vänder jag mig till Fejjan. Det är tur att det inte finns någon funktion som anger exakt hur många gånger man loggat in. Det skulle kännas nedvärderande.

Dagens lyckligaste

Jag är så lycklig. Vet knappt vart jag ska ta vägen. Dansar runt i lägenheten. Har gåshud. Vill gråta. Jag har upptäckt en ny artist. Hur har jag kunnat missa det här. Hur har jag! Jag kan inte sluta lyssna. Om jag kunde drömma mig bort till en annan plats så skulle min högsta önskan just nu vara att få sitta inne i högtalarna. Jag kan inte få nog. Det är som att vara kär. Ni vet, när man är så där kär så att man inte kan komma sin kärlek nog nära - oavsett vad man gör eller vilka ställningar man intar.

Bu dig Spotify

Seriöst! Visst,...... ni kan fortsätta lyssna på karaoke-versioner och andra felaktigheter bäst ni vill. Men skyll inte på mig när det i slutändan visar sig att ni kan nada, zip, zero om musik.

Strategier på Fejjan

Note to self: Det här har ingenting med netiquette att göra ( en het term bland kidsen som handlar om hur man uppför sig på internet - jag gör det tydligen inte....) men jag har en idé. Eller snarare ett tips. Det stavas Evenemangsinbjudan från "vänner" på andra orter...För det första är det rätt givet att man inte kan komma (till roliga saker i världen) eller vill komma (till snabelhuset i Boden). Det är ju faktiskt att göra sig själv och sitt event en otjänst att bjuda in folk som ändå inte kommer att kunna närvara. Potentiellt fler tackar alltså nej än ja. Varför spelar det här då någon roll? Det gör det såklart inte men erkänn att ni också spanar in de som tackat nej - eller åtminstone tjuvkikar lite på hur många de är till antalet. Det är helt enkelt strategiskt inkorrekt att bjuda in givna nej-sägare.

Kalla mig.

Sitter mitt i en hög av Bombettes-memorabilia. I flera månader har jag varit sugen på att sortera allt och knåpa ihop en liten urklippsbok. Men jag drar mig för att göra det. Varför? Jo för att det tydligen kallas för scrap-booking. Vem fan vill hålla på med det som någon annan Martha Stewart med specialpennor, lim, glittriga etiketter och klisterlappar? Nä, inte då jag. Det är samma sak med att jag när en dröm om att kunna sticka och att jag då och då broderar. Det är ok. Men jag pysslar inte. Pysselrum, pyssellåda och pysselkväll - det går bort. Det gör det bara. Varför ska helt normala företeelser kallas för något annat? Något som helt plötsligt innebär att man kan göra rätt eller göra fel. Jag vill inte. Jag ska göra collage. Collage är fint. Det är ett substantiv och inte ett verb. Jag känner mig mer bekväm i det.

Jag stannar hemma.

Tv:n gör mig hemmakär. För vem vill egentligen lämna sitt hem när världen verkar helt upp och ner? Jag kan inte tänka mig att åka till Gotland sommartid. Finlandsfärja går bort. Charter är galet. Ullared katastrof. I Stockholms skärgård kör alla båt på fyllan. På fest hemma hos någon kan man aldrig vara säker på att man inte befinner sig mitt i ett fuskbygge. Att någon har en massa oinredda ytor där mögel sprids och luften är förorenad. Eller så shoppar folk mer än de borde vilket gör mig, som festdeltagare, till en ekonomisk medbrottsling. Jag hälsar aldrig på grannarna för ger man dem fingret tar de hela armen och sen blir det tv av hela skiten. Jag kommer aldrig att våga föda barn och om jag skulle ha barn skulle jag aldrig skicka dem till skolan - för skolmaten verkar katastrofal. Unga mammor är imbecilla och Ensamma mammor är galna. Bönder är bara missanpassade. Och snart kommer min klass från högstadiet att återförenas.....Eller.

Det kan ju inte vara så här - att det här är verkligheten. Det måste ju bara vara på tv. Bara vara på tv (säger det om och om igen).. Om inte annat så tror jag att Göran Hägglund haft för mycket ledig tid. Han har helt enkelt tittat på Tv och baserar därigenom sina teorier på detta. Tv-verklighetens folk. Jag å andra sidan är för smart. För skulle jag tro att det här var sant skulle jag propagera för selektiv rösträtt.

Det är väl inte sant.............
* rädd *

the Tourettes

- Egentligen hatar jag sopsortering, haha haha haha.
Varför sa jag det? Varför?
Varför sa jag det till killen (med hästsvans) från återvinningsföretaget? De var förbi ikväll, knackade dörr för att informera om den nya sopregimen. Och jag frågade jättemycket jättekonstiga saker. Varför?
Jag frågade om hushållspapper räknas som matavfall (jag är beroende av hushållspapper)
Jag var lite stursk och berättade att jag då sorterat hela liiiiivet, eftersom Luleå är såååå mycket före när det kommer till det.
Jag skämtade om att de borde flytta återvinningsstationen närmare mig annars skulle de tappa en trogen sopkund.
Jag drog klimatskämt.
Är jag full? Det var nära att jag berättade om the Sop Nazi - att jag bor med en "sån". Men nåt slags stopp-och-belägg kanske jag har ändå.

Äntligen!

..... är det min tur. I morgon får jag prestera i studion. Nu ska det läggas sång. Det här har jag väntat på ända sedan vi påbörjade arbetet med kommande album. Yippie!

Re-cycling

Till mitt försvar gällande the sop-nazi ska nämnas att jag är sjukt bra på att återanvända gamla dängor. Snart inne på speltid 5 gånger vad gäller förra årets "flytta-låt". Jag är en sentimental idiot. Finns det nåt bättre!

" 3 sekunder paus - och en ny låt på spellistan" (eller ja ny ocn ny, re-cycling var ju kvällens...eller kanske livets tema)

Ibland inbillar jag mig att P´s band är Eldkvarn. I alla fall när jag lyssnar på "Fulla för kärlekens skull". Att det är deras låt....eller kanske mitt bands låt. Många låtar är starkt förknippande med P - men få på det här desperata "jag-saknar-dig"-sättet. Den här låten, en slags fusion av bådas liv.

.........för dem som aldrig kom fram på andra sidan drömmen. - Jag gjorde det! Det gjorde jag!

Internet, hur kul är du? Egentligen.

För att mamma vill.

Imorgon ska jag vaccinera mig.
Känner mig redan febrig......

the Sop-Nazi

P är mycket bättre än mig på att sopsortera. Han tar sitt klimatansvar och jag försöker smita undan. Han har tuffa regler och visar no mercy för lata sopbovar som mig. Jag hatar att skölja ur förpackningar, speciellt möjlkpaket (soja eller vanlig spelar ingen roll). Lukten gör mig illamående.

Jag vs Sop-nazi 0-1. Till veckan ska mitt hushåll börja sortera matavfall.

Ps. Erkänn att bilden ovan är sjukt rolig. Värsta snusket. Jag menar, hur tänkte den grafiska designern nu! Gud, jag älskar bildgoogling.

It says nothing to me about my life...

Nu när jag slutat läsa typ två dåliga bloggar har jag fördjupat mig i två andra minst lika dåliga - det är ödets ironi - eller den moderna tidens paradox. Jag inser att jag står inför ytterligare en no-win no-win situation. Man kan inte skriva om att man hatar barn för om man då blir med barn så kommer andra att följa ens barnhat med stort intresse och sedan gotta sig det faktum att man, såklart, kommer att gilla sina egna barn. Åååh, men snark!

Ps. Att googla barnhat går för övrigt inte heller. Det kommer bara upp bilder på hillbillies i USA med barn hats. Snark igen. Jag kanske borde sluta med internet. Läsa ut internet helt enkelt.

När vi blev fulla för kärlekens skull

Jag kom hem efter en av årets bästa kvällar, alldeles uppfylld av lycka. Stod i duschen och skrev säkert tre bloggar om allt möjligt. Tänkte, shit vilket flow jag är i - jag bloggar mer än de etablerade bloggerskorna. Jag hade så många idéer, så många färdiga texter. Sen klev jag ur badkaret, råkade sitta framför Tv:n några minuter och "poff" så var alla texter som bortblåsta. Jag är ensam kvar med ett fåtal ledord, några ord som inte summerar någonting alls, som inte betyder något för någon annan än mig.
Sms
Kärlek
Klädpoker
Röka inomhus och vara desperat efter en dusch
Tjejer, tjejer ååååå tjejer!
Wet och netiquette - kanske en kommande text om min totalta ignorans för allt var internetvett tydligen innebär - och också en av grundtankarna till kvällens inlägg som aldrig blev av.......Vad hände? Jag skyller allt på min dyra duschcreme....

Hur lämnar man den man älskar, jag kommer aldrig att förstå - tänker jag och lyssnar på samma låt för femte gången sedan jag satt mig i sängen.
P - jag saknar dig!

Så 00-tal!

Jag fascineras av VF´s tävling där 00-talets bästa skivor och filmer ska listas. Det är egentligen inte tävlingen i sig som fascinerar - det är prissumman.

Vinn musik för 500 kronor!

Va! va! 500 kronor, det är knappt tre skivor. Tre vinylskivor om du beställer billigt. Två och en halv skiva om du köper dem från Burmans. Men visst, jag förstår, jag är ju inte dum. 50 låtar om de köps digitalt. Problemet är bara att det skulle bli en oerhörd kostnad för mig att vinna det där priset. Så här:
Jag listar 00-talets bästa skivor.
Jag vinner.
Jag laddar hem musik för 500 kronor. Satsar på några digi-album och några "lösa" låtar.
Gillar allt.
Måste helt plötsligt köpa på mig 5 nya skivor (cirka 50 låtar)
Lägger ut 1000 kronor.

Jag tävlar inte - och den här gången har det inte att göra med att jag är en dålig förlorare. Jag klarar bara inte en ekonomisk förlust.

Festa som stereotypa killar.

Ikväll ska jag på fest. På inbjudan står följande:

Det kommer att gå ut på att festa som män festar.
Eftersom vi alla är genusmedvetna är det fortfarande okej. Som homosexuella som drar bögskämt ungefär.
Vi ska göra som stereotypen gör.
Det ska vara sprit. INGET VIN ACCEPTERAS! Gärna hembränt.
Det ska börjas med att shotas.
Vi ska göra skotern, inga händer på glaset.
Vi ska klä av oss barre när festen börjar nalkas mot sitt slut och dansa till typsik manlig musik.
Vi ska även spela poker, med insats.
Enkronor, 30 stycken.
Vi ska festa like its no tommorrow.
Låt oss leka med könsrollerna och ha en riktig jävla sjuk fest.
Välkomna.

Ps. vi ska inte titta på porr Ds.

Fy fan, jag har världens roligaste vänner!
För övrigt bildgooglade jag ordet killfest nyss. Tänkte att jag skulle hitta lika sköna bilder på stereotypa killar som festar som värdinnan för vår fest bifogat i inbjudan. Det var så konstigt, jag fick inte upp en enda bild på killar. Däremot väldigt många träffar på blodiga bilder. Det tog mig en stund att förstå att det jag googlat sorterades efter det engelska ordet killfest och inte killfest (som i killar som festar...) Ja, ni fattar.

Nu är jag, som förövrigt hatar att klä ut mig, på jakt efter en passande outfit. Jag ska liksom ikläda mig rollen av den töntiga killen. Ni vet den där killen i ett stort killgäng som alla de andra driver med. Han som bara vill vara del av gänget men som är lite för töntig för att upptas i den manliga gemenskapen. Han som dricker jättemycket sprit för att de andra hetsar honom genom att skandera "drick drick drick". Sen blir han odräglig och visar sitt rätta missanpassade jag. Det är han som aldrig får några tjejer och som därför, med en kvarting innanför västen antingen a) däckar och vaknar upp med klotter på kroppen eller b) tafsar på alla tjejer och är alldeles för närgången - på en mixfest är det han som blir utkörd först och aldrig mera inbjuden igen (tur att det bara är andra killar på den här festen!). Fast han kommer ju ändå. För de andra killarna behöver honom för att bekräfta sina egna roller.


Jag rotar i P´s garderob men har lite problem. Inser att jag bara känner ostereotypa stereotypa popkillar. Borde ha varit oftare på nattklubben REX. Helt klart.

Det kliar i fingrarna......

......efter att besöka den där bloggen jag slutade läsa tidigare i veckan. Men jag ska ha karaktär. Den här gången ska jag lyckas. Jag ska!

Anonyma bloggmissbrukare, finns dom?

Stocktown

Jag har haft tre fantastiska dagar i hufvudstaden. På många sätt kan jag se mig själv bo där - på många sätt inte. Under min egentids-tisdag, när jag strosade runt i en herrans massa skivbutiker fantiserade jag ihop en historia om hur jag, om jag skulle bo i den stora staden, skulle ägna en dag i månaden åt skivletande. Att det skulle vara min alldeles egen speciella dag. Att jag skulle få damm i näsan på Serie och Skivhandeln, skulle lukta på den nya plasten på Pet Sounds och lata mig på Stadsmissionen (där varje artist och albumtitel skrivits ner på en liten klisterlapp - det gör bläddrandet ohyggligt mycket enklare när skivorna är hårt packade i backen - men jag tycker nog att det är lite fusk. Ansträngning efterfrågas!). Jag skulle bli tjenis med personalen och vi skulle prata om uk indie från tidigt åttiotal och om punk och easy listening. Jag skulle ha basker och vara snygg. Ungefär som nu, fast i en större stad. Men det är just det där med storleken. Det är för stort. Det finns för mycket folk. Jag blir trött i fötterna, glömmer bort att äta och har en energinivå som är lika med noll. I morse när jag cyklade till jobbet i ett frostigt morgonUmeå tog jag ett djupt andetag och njöt. Det var så lugnt och fridfullt. Och i eftermiddag kan jag uträtta alla mina ärenden på samma gata.

Nä men alltså.....

Jag vill egentligen inte outa mina blogghemligheter, ge er inblick i mitt lågkvalitativa bloggläsningsbeteende. Jag vill inte vara tjejen som vet för mycket om personer jag inte känner. I ärlighetens namn lämnar det efter sig en dålig smak i munnen. Jag vill absolut inte länka till idioter eller ge någon tillfredställelsen att googla sig själv och hamna här. Jag vill inte vara den tjejen....men det finns gränser för internetrelaterad skräpkonsumtion ....nu installerar jag ett porrfilter, ett barnlås på följande...

Ung tjej, omåttligt populär med många mål i livet skriver.....


Mitt mål = Bli en tjej som har ordning hemma (utan städhjälp) och till och med har ett “linneskåp” där man förvarar endast lakan och sånt. Förutom städning så vill jag bli en tjej som enkelt kan steka en lax till middag eller laga en god rätt till xxx på lördagskvällen

Men herreminje. Bli en människa!

Jazztobak eller arbetsdimma

Puh, så var den över! Höstsäsongens mest stressiga vecka. De senaste veckorna har jag, varje natt, vaknat och fipplat efter telefonen. I mörkret, med endast ett öga öppet, har jag gjort lista efter lista på allt som samordnas kan - och ska. Ingenting får missas, alla sprickor tätas. Under genomförandet fullkomligt uppslukas jag av festivalyran, fyra dagar, 16 timmar och dagen. Det har varit tårar, skratt, musik och oändligt massa gubbar. Lite som att vara på turné faktiskt- det är nog till och med samma gubbar.

Nu ligger jag i sängen och lyssnar på Sheriffis tangolista på Spotify. Imorgon tar jag mitt pick och pack och åker till hufvudstaden. Ser fram emot egentid imorgon. Ensam med musik i lurarna ska jag strosa mellan skivaffärerna och rota bland vinylerna. Underbara liv!

Detta är inte en metafor...

......men jag kan inte leva med persiennerna uppe. Drog upp två i morse, drog ner dem igen. Det är nåt med inramningen av hemmet.

Hjälp till självhjälp

Jag skriver onaturligt mycket om tvångssyndrom, finsk-svensk identitet och Markus Krunegård.
Ber om ursäkt för detta.

Fast vänta.....de har alla ett naturligt samband. Jävlar i mig, jag har löst gåtan om mitt eget varande. Tack mig. Det är vad jag kallar självhjälp.

Det kallas syndrom

Första numret av Sheriffi låg på hallmattan när jag kom hem. Tackar pappa för snabb leverens och fortsätter förundras över att de inte har distro i Umeå. Luleå däremot - dem kan man lita på.

Trots att jag sett fram emot en djupdykning i skildringen av bland annat det Sverigefinska musikundret har jag inte ens öppnat tidningen än. Har väntat hela kvällen på att den rätta känslan ska infinna sig. Att jag ska ha gjort undan allt det där tråkiga för att sedan kunna unna mig allt det där roliga. Det är så jag fungerar. Livet är en ständig jakt efter att maximera duktighetskvoten. Endast då kan härligheter avnjutas. Det är liksom litegrann som när jag var liten och alltid sparade det godaste på tallriken till sist. Av det blev jag visserligen bara tjock. Inte så duktigt utan mest dumt.
Ikväll kanske jag somnar. Mitt populärkulturella kunskapskapital förblir oroväckande lågt men mitt hem är rent och fint.

Grown-up mutant ninja spider

Det är lätt att glömma bort att den man skriver om i sitt CV är den bättre, något putsade versionen av sig själv. Att jobba bra under stress, ha förmåga att hålla många bollar i luften och agera spindeln i nätet är alla sanningar. Sanningar med begränsningar. Det är lätt att glömma bort att man är en succé när det kommer till att jonglera med tre bollar men däremot något av en novis när det kommer till kasta - in - fler - bollar -i - leken - tricket. Speciellt om det sker genom improvisation. Jag menar hey, ge mig en dag eller två så kan jag nog ge mig på äppeljonglering. Fast nej, det ska jag nog inte skriva i nästa CV heller. Jag skulle aldrig kunna svälja tuggorna. Då kvarstår att dregla och kräkas.
Att vara spindeln i nätet skulle också vara oerhört mycket lättare om det inte var så att nätet i sig är osynligt. Fy fan vilken dålig metafor det är egentligen - " att vara spindeln i nätet". Handlar det om att man är briljant på att utföra osynligt arbete som andra sedan kan klampa in i, riva ner och förstöra? I så fall vill jag bli en muterad spindel som väver giftigt grönt nät ingen vågar sig i närheten av.

Hädanefter ska jag skriva att jag fungerar utmärkt som kapten på en isbrytare, knyter fantastiskt hållbara nät som fångar såväl stora som fula fiskar och att jag gärna drar mitt strå till stacken - ensam.

Guilty pleasure

...varje kväll avnjuter jag en stunds intellektuell stimulans tillsammans med Lätta Kryss För Alla. Ibland är de av version "något svårare" - jag köper hellre nya tidningar än löser hela kryss.


Ps. Jag googlade ordet intellektuell under författandet av detta inlägg.

Road Trip

Imorgon drar vi till Överkalix och pratar om musik eller snarare om att vara tjej och hålla på med musik. Vad säger man då? Att jag inte hade något val? Att det är allt jag kan? Nej, så är det förstås inte. Jag har haft många möjligheter, jag har tagit mina chanser. Jag har lyckats på många plan. Men det är livet. Det är det bästa som finns.
Jag skulle avundas mig själv om jag inte var jag!

Kär i en borderline

Om man gör sig en Gin&Tonic, dansar runt i lägenheten, spelar 7"-singlar och nya skivor som ett sätt att ta vara på den ensamma kvällen.....Betyder det då att man firar att P åkt på en 6-veckor lång turné?

För övrigt tog det max fem minuter innan jag hade råkat slänga glas i soporna.

Om att ropa Hej(a)

Om man nu måste heja på någon Idol så väljer jag den unga tjejen från Umeå. Hennes pappa jobbar på 4-sound , om inte världens så i alla fall stans bästa musikaffär. Han såg så stolt ut i Tv. Jag blev nästan tårögd.

I should be so lucky.

Det är fredag. Jag är ensam hemma. Har precis hällt upp en liten liten skvätt vodka smaksatt med granatäpple och lime. En flaska från i somras, köpt på turné i Tyskland. Jag hade helt glömt bort den...Det är Idol på tv. Jag har i ärlighetens namn aldrig förstått mig på det. Tycker att det är genuint skitjävla jättetråkigt. Men nu sitter jag i alla fall här. Har varit sjuk hela veckan och gör nu allt för att driva sjukdomen ur min kropp - därav renat med is. Jag måste vara frisk imorgon. För imorgon får jag göra det jag gillar allra mest. Stå på en scen. Idol får mig att känna tacksamhet över att lilla jag får stå på en scen. Fy satan, det är det bästa jag vet ska ni veta!

Jag jämför mig med dig.

Inspirerad av en annan bloggare som jag vet att ni andra också läser - öppet, i smyg, av ren ilska eller annat.

Saker jag inte kan men inte vet om det spelar någon roll att jag inte kan eller inte eller va!?

Sminka mig på rätt sätt
Nagelvård
Sy
Sticka
Klippa
Stryka
Göra frisyrer typ tupera eller locka håret (och det har inte med min hårlängd att göra)
Läsa Elle och tycka att det är kul
Huvudräkning
Sköta växter, hemma eller utomhus
Barn

Jag frågar heller aldrig någon om hjälp.

My Declaration of Dependence

Måste ha. Snarast. På vinyl. Måste köpa. Måste älska.
Jag minns konserten på Saga-teatern. Det var kvällen då jag och mitt ex slutade hälsa. Det var också kvällen då hans nya tjej gick in på toaletten efter mig. det var en olustig känsla.
Det var vintern 2008.
Jag gick inte på efterfesten för vi hade bestämt oss för att inte dricka på vardagar, min vän och jag. Jag gick inte på efterfesten men inombords pirrade det för jag visste att P var där. Vi hade inte setts sen den första gången. Jag ångrade mig hela bussresan hem. Men min vän var bestämd.

Det finns goda chanser att det här blir höstens album - ska spelas i vardagsrummet, som jag numera delar med P.

Ödets ironi

Varför har jag ingenting att skriva om.
Varför har jag ingen kamera som tar bra bilder
Varför kan jag inte photoshop
Varför har jag för mycket självförakt för att fota mina outfits
Varför har jag ingen gullig hundvalp
Varför har jag inga flashiga barn
Varför har jag ingen mammaroll, ingen papparoll, ingen annan roll att ikläda mig (och sedan fota)
Varför bloggar inte jag naken
Varför gör inte jag 100-bästa låtarna listor, boklistor eller fotar mina dammiga lister.
Varför listar jag inte 1900-talets mest betydelsefulla skivor
Varför har jag ingen träningsdagbok, loggbok, kokbok och varför är inte det här min dagbok.

Varför läser någon ens det här.

Va!

Hänger hos min föräldrar i helgen. De har precis, efter 20 år, köpt en ny tv. En platt-tv förstås. Modell större, men inte extra large. Vad är det som gör att varje tv-serie och film känns som en dokumentär? Det är nåt med bilden. Den är för skarp. Det känns precis som att jag är "on location". Ungefär som att titta på extra materialet på en dvd från själva inspelningen. Förtrollningen är bruten.

Tjock-tv:n var är du?

Åh Elin kom tillbaka

Jag har tänkt onaturligt mycket på Magnus Carlsons frisyr den senaste tiden. Har tänkt onaturligt mycket på Magnus Carlson - punkt (och då ska sägas att jag alltid tänker på Mange C - sveriges vackraste man). Men frisyren har varit ett hett ämne. Det beror antagligen på att jag lyssnat in mig på hans senaste något jazziga projekt. På gott och ont.
Hursomhelst.
Jag inbillade mig i alla fall att Magnus Carlson kanske hade gjort en Magnus Carlsson.... Men efter timmar av bildgoogling, av försök att manipulera sanningen bara för att kunna skriva en blogg i ämnet, så inser jag att det var något långsökt. Han har liksom bara plockat på sig några kilo, några år och lite gubbighet. Håret då, ja det är bara lite plattare. Ser fylligare ut liksom, därav tanken om misstänkt hår-manipulation....
Vikarna är lika djupa och Mange lika het.

Ring på dörren, jag öppnar.

Från den andra sidan älven

Jag är så otroligt förväntansfull! Kan knappt bärga mig tills jag får hålla i det första numret av Sheriffi. En kulturtidsskrift av sverige-finnar för sverige-finnar. På både svenska och finska - lite som Haparandabladet fast med ämnen som faktiskt speglar mina intressen. Nu ska jag väl inte sitta här och påstå att jag är en andra generationens invandrare. Precis som det brukar i de norra delarna av Sverige skiljer sig situationen från söder. Mina föräldrar kom inte till Sverige som industriarbetare på 70-talet. Båda är till och med födda i Sverige men med den finska kulturen ständigt närvarande. Min far är tornedalning, mamma riksfinne. För mig, en diffus men ändå självklar identitet.. Jag blir så lycklig av att ha hittat ett forum där jag kan hålla liv vid det finska språket, kanske till och med utveckla det. Språket är så viktigt och eftersom jag hellre lyssnar och förstår finska än talar och läser känns det som att min finskhet blivit allt viktigare men inte rättfärdigad. Får jag? Kan jag? Är jag?

Torneälv flyter ständigt i mina ådror!

Kulturhuvudstad 2014

Och allt folk vill ha är Melodifestivalen.......

Liberaler liberaler och annat (höger)skräp

Jag bara undrar; Varför är det så många kommentarer på VK och så få på VF?
Är det för att majoriteten av alla som söker efter VF istället av misstag läser Värmlands Folkblad? Där står det inget om kulturhuvudstadsutnämningen idag, så det finns inget att klaga på med andra ord.

Jag förfäras faktiskt över hur missunnsamhet verkar vara ett personlighetsdrag hos västerbottningen. Strax innan avgörandet kikade jag in på omröstningen " Vinner Umeå eller inte". Av 815 personer hade 65% röstat Nej. Kanske beror detta på rädslan för att misslyckas, att förlora, att inte ta ut segern i förskott...ni vet. Lite som mitt inlägg tidigare. Men nej, det hade varit ett klassiskt norrbottniskt drag. Västerbottningen är bara missunnsam.

I Norrbotten lever vi efter livsdevisen "Nä men inte ska väl jag..."
I Västerbotten ekar "Nä inte fan ska väl du..."
Förlåt, men jag kunde inte hålla mig.
Förlåt.

Bland folk och fä

Tur i oturen att jag knäckt ryggen på gymet igår morse. Det gör att jag efter lunch idag beger mig hemåt för att inta horisontellt läge resten av arbetsdagen. Det gör också att jag missar presskonferensen där det avslöjas vilken stad som blir Kulturhuvudstad 2014. Jag pustar ut. Jag har nämligen otroligt svårt för offentliga känsloyttringar. Att le när vi vinner eller att bevittna besvikelsen när vi inte gör det. Sekundärskammen kring att misslyckas klarar jag nog inte av. Inte heller ryggdunk och slag för bröstet.

Men jag väntar med spänning.

Först Bröst sen Röst

Under soundcheck idag fälls följande kommentar av en tjej i vår ålder.
- Vad spännande det ska bli att höra er, det låter ju skitbra tjejer. Duktigt.

Jenka stämde gitarrn. Alltså hon stämde gitarren. Vi hade inte ens spelat än.
Man ser det man vill se.
Provocerande på så många plan.

Sanning eller Bullshit?

Inleder med vad jag tror att uppskattningsvis 45% av amatörbloggare i yrkesverksam ålder också inleder sina bloggtexter med i dessa tider.

Vi har fått handsprit på jobbtoaletten!

I tonårsbloggarna formuleras det lite annorlunda efter att handspriten nått skoltoaletterna.

Skål!

Jag bara funderar, hur har de tänkt lösa det där....?

Hatbloggar

Spotify har hittills misslyckats med vartenda ett av sina tips på andra artister jag kanske skulle gilla. Dem har fan ingen aning. Vad är det för hypad tjänst egentligen? Men ok, det kanske funkar för folk som ändå inte har nån koll på vad de gillar. Som streamar Coldplay och "upptäcker" Radiohead liksom. Sånna som den här killen:

"Does anybody know about any similar Coldplay bands? I have been searching but could not find any, I guess Coldplay is too unique, man I love them their my favorite band"

Ja verkligen.

Jag är på dåligt humör idag.

Jag ger dig tre ackord, du ger mig geni.

Man skulle, lite obefogat, kunna påstå att jag bara bloggar på vardagar. Jag dementerar! Alla mina briljanta idéer föds under helgerna. I morse kikade jag igenom anteckningarna på mobilen och möttes av följande stora tankar:

- fyrakillarsomspelarrock@hotmail.com
- the Most. Alla städer har 60-tals coverband. Är the Most lite bättre? Bra vs. Dåligt på Scharren.
- Jag kan inte med tröjor med årtalstryck daterade efter året jag är född. Det är inte retro, bara sexigt dagisbarn.
- Rod Stewart, hela världens Björn Skifs.

Sedan midsommar ligger också följande kvar som konstigt nog ännu inte blivit en intressant, spännande och rolig bloggtext.

- Copy paste, choose your face.

Jag vet inte.

Try - Tomorrow´s Really Yesterday

Varje dag rättar jag till tavlor på jobbet.
Varje morgon hänger de snett igen.
Det är inte ok.
......på så många plan.

I sann Seinfeldiansk anda har jag ägnat morgonen åt att försöka undvika hej hej-konfrontationer i korridorerna. Hur många gånger ska man hälsa på samma person? Vad säger man den tredje gången? Jag har testat:
Gomorron gomorrn
Tjena hej
Hej hej
och den smärtsamma "hej hej en fjärde gång det här börjar bli pinsamt"-nicken.
Den femte gången kickar tourettsen igång och jag vill bara skrika snuskigheter. Istället rättar jag till tavlor. Beteendeterapi.

Hybris och Storhetsvansinne.

Dagens Nyheter ringde mig idag. I en sekund, eller rättare sagt i en halv minut var jag helt övertygad om att de ringde mig av en exklusiv anledning. Att de sökte just mig. Det var sättet han presenterade sig själv på, gravallvarligt och med en lätt ton av grävande journalistik.
- Hej, det är Dagens Nyheter.

Han lät som att han var den lyckliga som hade kammat hem scoopet i och med att jag svarade.
Det handlar om bandet, det handlar om bandet tänkte jag. Ska vi spela? Är det nåt jag missat? Åååå, spännande! (men håll dig lugn, sa jag till mig själv)
- Visst är det du som nyligen mummel mummel mummel promemoria? hörde jag den allvarsamme grävande journalisten fråga.
- Aha! tänkte jag, fortfarande i lala-land. Det har nåt med jobbet att göra. Men, förresten, vad har han fått tag i för hemligt PM!? Tankarna snurrade.

Jag måste ha låtit helt knäpp för sen förstod jag. Han ville bara få mig att återuppta min prenumeration.

Jag greppar efter halmstrån.

Dricker te och pratar högt på finska

Äntligen har Markus Krunegård förstått att det inte är den sjunger flest ord per minut som vinner. Det tackar jag för och ger honom härmed en ny chans. För jag är ju inte den som är den och för att något annat är omöjligt efter att ha lyssnat på "Hela livet var ett disco" alldeles för många gånger på en dag. Jag stod helt nollställd inför Markusevangeliet. Försökte verkligen förstå och gilla, men kopplade bara samman albumet med min egen inre filmatisering av "Låt den rätte komma in". Egentligen inte beroende på att jag lyssnade på albumet samtidigt som jag läste boken. Men hela vampyrgrejen, om att suga och spy och trenden som gick i det övernaturliga och gothiga förtog allt som annars kanske hade kunnat tilltala mig. Samarbetet med Mauro Scocco däremot. Det tror jag på.

Jag vill inte hänfalla åt hyllningar av tvåsamheten. Men hade jag inte träffat P hade "Hela livet var ett disco" snabbt kastat mig in i en relationsrelaterad 30-årskris. Nu räcker det med allt det där andra...Jag kanske också borde skriva ”Ett verk i vuxenorienterad rockstil om liv i förändring på östkusten” - som Krunegård själv beskriver sin nya singel. Fast, jag skulle skriva "Ett verk i punkstil om vuxenorienterad ångest över ett liv utan förändring i Norrland".

Kicken - var är den?

Dagens outfit

Jag tänkte testa på det här med modebloggning.

Huvud: Fundersam. Och skyld av datorväska.
Överkropp: Matt efter att ha slagit näven i bordet.
Nederdel: Bitterfitta.

Alla känslor är vintage.

Olika typer av tak.

- Och så kallar du mig aldrig Gubbe - sa han och skakade min hand.
Jag skrattade.
Sen blev jag generad, lite rädd och samtidigt jävligt förbannad. Jag jobbar med gubbar. Mina gubbar. Jag kallar dom för just det"mina gubbar". De är inte bara vanliga gubbar. Ibland (ofta) kallar de mig för Baby. Det är helt ok. Jag kan ta det. Det är ganska trevligt. Det är liksom jag och mina gubbar. Ni förstår. De gick vilse på ett möte. Lite skämtsamt sa jag till den andra mannen: Nu tappade vi bort mina gubbar.
Det gick inte hem.

Det är alldeles uppenbart att det inte är lika högt i tak på andra ställen. Mycket kan man säga om mötet jag nyss var på men takmässigt befann jag mig nog i huvudet på John Malkovich. Under hela mötet kröp jag fram rädd för att slå pannan i taknockar och lister. Det suger ju förstås lite att jag precis mot slutet bestämde mig för att resa mig upp.
Boom! Krasch! Dunk!
Aj.
Som fan.

Den kommentaren tog tydligen där den skulle.
Gubbe. Jo jag fattar att den tog.

Och nu då?

Ibland, för att få tiden att gå, brukar jag skriva in hela användarnamnet och lösenordet på sidor jag loggar in på trots att de redan ligger där färdiginställda. Då har jag slösat 10 sekunder, effektiv tid.

If I were a boy

Det finns uppenbara nackdelar med att närma sig 30 men se ut som 20. Inte blir det väl bättre av att vara kvinna heller och inte följa normen för utseende, livsstil och intressen. Att bära på en sex och ett halvt års lång utbildning, ha tre års arbetslivserfarenhet (inom ramen för utbildningens inriktning) spelar liksom ingen roll om man på fritiden ägnar sig åt att spela punkrock, hänga gäng, betrakta barnafödande som ett avlägset måste och gillar andra klädesplagg än jeans....eller nåt.  20+ tjejer kan väl gott och väl svassa runt i kontorskorridorerna, utföra uppgfter som stora tänkare tänkt sig förbi, tjäna precis så där lagom så att de kan konsumera och göra sig fina och från och till komma med briljanta idéer och nytänk. Eller hur? Det sägs att akademikerkvinnor halkar efter i lönestegen efter 30-32 års ålder - fy fan vad utfattig jag kommer att vara om 2 år!

Får man gråta på jobbet?

Skitdåliga nyheter

Varje gång jag hittar en dagstidning på toaletten på jobbet blir jag lika fascinerad. Hur tänkte de nu? Vem har tid att läsa tidningen under toalettbesök på arbetstid? Varför lämnar de kvar tidningen? För att någon annan ska " komma på" dem? Är det kittlande? Idag var det lite extra oroväckande. Flersidigt reportage om Kungens besök i Sävar.

Jag vet inte, min fantasi ack min fantasi.

Aaah, Uuhm, Öööh, Asså. Serri!

Bland mina vänner på Fejjan har det den senaste tiden cirkulerat youtube-klipp av och med bloggare bortom all vett och sans. Ok, Jenka, jag ger dig credden såg perdy-klippet på din blogg först. Du vann. Till saken hör att detta inte är nåt vidare för min arbetsmoral eller för min surfmoral. Försöker verkligen undvika bloggar som 

a) gör mig förbannad

b) inte har med mig att göra 

c) får mig att känna mig otillräcklig på plan som jag faktiskt inte egentligen bryr mig om.

 

Men som den självplågare jag är surfar jag förstås ändå runt på dessa typer av bloggar. Men nu har det fan eskalerat. Tänker inte skriva ut namnen eller länka. Men jag borde verkligen ta en blogg-detox. Så mycket slaggprodukter som simmar runt i min hjärna just nu. Det var väl egentligen inte dessa bloggars innehåll jag tänkte skriva om. Känns lite som att skriva självklarheter. Och en diskussion med många bottnar. Det jag gång efter annan slås av är dock hur gamla alla ser ut. Varför sitter  tjejer runt 20 och ser ut som 30-35? Är det nåt med mjölken? Eller sminket kanske? I danmark har det genomförts en undersökning som pekar på att tjejer får bröst ett helt år tidigare idag än för bara tio år sedan. En av orsakerna skulle kunna vara just kemikalier som används i smink....nog om detta (och så är det ju faktiskt danmark vi talar om, och där står det kanske överlag inte så rätt till. Jag menar, man har väl tittat på Unga Mödrar) Men ändå. Vad är dealen? Själv sitter man här, närmar sig 30 och blir fortfarande tagen för 20. Jag bara undrar....

The winner takes it all

En vinterdag för många många herrans år sedan följde jag med min far på ett äventyr. Vi tog skotern ut i  skog och mark för att placera ut saltstenar till älgarna.  När jag satt där bakpå skotern och krampaktigt höll händerna runt pappas skoteroverallsklädda kropp började jag fantisera ihop en historia. Jag och pappa var med i en far-dotter tävling och detta var etapp 1. Det var ett skoterrace utan dess like och vi skumpade fram över ängar, genom skogar och gasade upp ute på det nedlagda järnvägsspåret. Väl hemma tackade vi varandra för väl avklarad etapp. Alltsedan den här dagen har min fantasi återkommit när helst jag och far gör saker tillsammans. Det är nya etapper varje år  - och jag vet inte när vi nått vårt mål.  

I år är det tio år sedan jag flyttade hemifrån, under den här tiden har jag varit tvungen att genomföra många etapper själv (det ingår i tävlingen) Imorse, precis när jag rullade under Haga-tunneln kom känslan. Jag tävlar,, jag måste vinna, för lagets skull. Min och pappas skull. I tunnelns slut såg jag att det blinkade grönt vid övergångsstället. Yes, tänkte jag. Gröna vågen. Jag kommer att hinna. Det slog om till rött precis när cykeln rullade över kanten. Fan. Men jag låg etta. Bakom mig fylldes det på med andra morgonpigga cyklister. Vi stod uppradade som inför en masstart - rött - gult - grönt - Go! 

Helt plötsligt kom jag till insikt. Jag betraktar alltså livet som en tävling. Olika heat men inget definierat mål. Inte konstigt att jag är så jävla fucked up! Psykolog någon?

My love, you're doing fine, you're on TV .

Jag tänker då verkligen inte berätta får någon vad jag lyssnar på just nu. Inte alls. Inte någon. Jag lyssnar som en besatt, samma låt om och om igen. Så som det alltid blir för mig. Men den här gången tänker jag alltså inte berätta det för någon.  Jag ska behålla dem för mig själv.  Jag vill inte höra låten på klubb och jag vill aldrig se dem live.  Jag ska behålla dem för mig själv. Det ska jag. Och när indie-bloggarna skriver om dem kan jag i vanlig ordning tänka, hah - jag var först. Det var jag. Först! Etta! 

Jag vann - ni förlorade.

* Modebloggar *

Känner mig alltid fin och fri i min byxdress från Kompaniet. Lite som ett dagisbarn, men inte på det där halvsunkiga sättet som Ytligheter skriver om utan mera befriad från korslagda knän och resår som skär in. Skulle gärna rulla ner för en kulle eller dansa break dance (helst det där movet när man är en mask på speed - ni vet - electric worm kanske). Men det finns ett problem. Man ska aldrig, aldrig vänta för länge med besök på damrummet när man bär byxdress. Det är ett projekt. Det ska knäppas upp, överkroppen ska krånglas ut, överdelen och det tillhörande skärpet måste sedan försvaras från toalettgolvets eventuella bakterieflora. Ena handen håller fast överdelspaketet, den andra letar papper...jag säger det. Det är inte lätt. Det gäller alltså att planera för damrummet.
Annars, annars kan det bli dagisbarn - på riktigt.

Vem vill tjäna snabba cash?

P läser "Aldrig fucka upp" just nu. Igår låg vi och klurade på vem som skulle läsa in den som ljudbok. Min första spontana tanke var Ken Ring. Men det finns andra minst lika bra kandidater:
Kristina Lugn är förstås alltid en favorit. Vanheden och Persbrandt kom också på tal. Samt den kanske något otippade Johnny Holm (Stefan Holms pappa).

Jag väntar med spänning.

I don´t think we could really be friends, but i´ll try again.

Tracyanne Campbell - jag säger bara , Tracyanne.

Så mycket är löst efter dig. Så mycket är döpt efter dig.

Är du min tvillingsjäl?

Under en lång period var Camera Obscura min värld. Min tid, mitt allt. Det var inte en lätt tid, den var i ärlighetens namn ganska tung. Som vanligt sökte jag mig dit jag alltid söker mig. Till texter. Till röster. Till musikaliska arrangemang. Till Camera Obscura. Jag lämnade, jag kom över, jag gick vidare, hittade nytt, jag lämnade det nya och upptäckte det senaste. Men jag kommer alltid tillbaka.

Hon har gjort det igen. Och fast det är så länge sedan jag mådde som sämst så vet hon precis hur jag mår i detta nu. Hur är det möjligt, jag frågar mig.....

Jag, Nurse Betty

Rory.

Ditt arbete med att bevaka Obama-kampanjen verkar ha varit mer än lyckat. Det var nog ett äventyr du sent kommer att glömma. Men så fyllde du 25 och började, precis som många av oss andra, att tvivla. På dina val, på dig själv, på hur du skulle kunna toppa det faktum att du rest land och rike runt med en president. Tillbringar du dina dagar (och nätter) på County General Hospital i Chicago nu? Vad jag hört verkar du fortfarande tvivla? Jag såg det i dina ögon.

Snälla Skriv Svar Snart

din BFF

Ps. Hur är det med Lorelai?

Animal prints

Jag hade ett mål i helgen när jag jobbade på ett stort musikarrangemang för unga i Uppsala. Att vara coolare än de andra vuxna och snyggare än kidsen. Det slutade med leopardmönstrade leggings. Jag vet inte....men så här i efterhand inser jag att detta kanske är det absolut första tecknet på att jag börjar bli äldre.

Men det funkade. Andra projektledare trodde att jag var festivaldeltagare och festivaldeltagare undrade om jag också skulle ta studenten i år.

Sent en natt:
Rocker 18 år: Tjena, går du natur?
Jag: Va, nej ser jag ut som en naturare? Jag är här som projektledare
Rocker 18 år: Va?
Jag: Ja, det stämmer. Det var tio år sedan jag gick ut gymnasiet.
Rocker 18: Asså du ser inte såååå gammal ut. Asså ta det som en komplimang asså.
Jag: Ja det är lugnt, jag är som Debbie Harry
Rocker 18: Va Katie Perry? Vadå
Jag: Nej Debbie Harry. Från Blondie.
Rocker 18 år: Vem är det?

My maudlin career

Rosa elefanten - känslan sitter i. Den är svår att bli kvitt när den väl fått fotfäste. Elefanter har jättestora fötter, avtrycket blir gigantiskt - ja, ni förstår.

Var på Myrorna igår. Kom hem med en glasfigur. En fågel, i rött glas. Glas med bubblor i. Som min favoritlykta från Iittala som jag aldrig hittar. Som inte finns i handeln längre. Men som står på ett finfint bord hemma hos min mormor. När vi var små lekte vi att det var en spåkula. Undrar om den skulle förutspå min undergång om jag helt sonika bara skulle ta med den hem efter mitt nästa besök i finrummet.....

Den röda fågeln hade en klisterlapp fäst i sidan - DEFEKT. Så himla hemskt. Jag var bara tvungen att köpa den.
- Ingen är perfekt sa jag till damen i kassan och kramade fågeln i min hand.

Ni har väl hört den om Elefanten....

.......det är en sån dag.

Nej tack, jag försöker dra ner på saltet.

Jag försöker verkligen. Men det går inte.
Det må låta intressant, men det säger mig liksom ingenting.
Jag är rädd för gycklare - det här är som clowner, mimare och jonglörer ihop. Fast i musikalisk tappning.

Nej Jenny W. Det blir inget köp. Spotify duger gott och väl som lyssningskanal.

Gårdagens nyheter.

Jag fick ingen tidning i Söndags.
Jag ringde kundtjänst idag.

Vi bjuder såklart på en vecka.

Jag hade bestämt mig för att säga upp min prenumeration och sedan kräva pengarna tillbaka.
Det gick sådär.
En chans till.....

All she wants to be, is a modern girl

Ipod, Iphone, Itunes, Imac, Inkorg, Macbook, Bookmark, Bic Mac, Discobelle, YouTube, Spotify, Multiply, PSL, Ps3, p1, Wi-fit, Wi-Fi, Sci-Fi, Hi-Fi, Digitalisera din skivsamling! Mp3, Electro, Seeqpod, Fashinoista, Barista, Dub-Step, Step -Up, Core, High Score, Klubb, Hub, Streama, Hype Machine, Skynda, Fynda, Barn, DN på stan, Surfa, Slurfa, Last FM - sist med allt.

Jag borde.
Men ORKA!

The kids are alright!

Jag älskar mitt jobb.
Ville bara säga det.
Inte skryta.

Jo, förresten. Jag jobbar i helgen. Nu. Precis nu.
Jag lyssnar till återväxten. De gror så det knakar.

Where are the kids? - frågar någon sig.
Här. De är här.
Det är lugnt. The kids are alright!

Irriterande.

Ett bristande populärkulturellt intellekt passar sig inte när man fått äran att översätta Gilmore Girls. Det är rent utav ett hån mot seriens kärna skulle jag vilja påstå.

Lewis och Clark - vilka fan är det?
I en tydlig Supermannen-referens kan man bara inte missa det.

Så är det.

Ei Kauniimpaa

Sökes: Allt är bara du du du
Finnes: Duettpartner
Vad: En finsk tango.
Varför: För att det är det finaste i livet. Din röst, min själ. Succé.
Var: På dansbanor, finland runt.
Svara till : puhelinlangat laulaa

Pen and Notebook

Jag har aldrig haft några författarambitioner. Ändock har jag i min fantasi alltid glorifierat skrivandet. Inte det textuella utan det rent fysiska. Som liten var jag besatt av skrivmaskiner långt innan jag kunde skriva. Eftermiddagar på respektive förälders jobb med knappar smattrande som kulsprutor. Att sitta instängd på ett kontor var klart roligare än att leka med jämnåriga. Jag kände mig viktig. Att skriva maskin är att fylla en viktig funktion tänkte den kommande sekreteraren. Som elvaåring köpte jag en alldeles egen. Och trots otal försöka att faktiskt skriva skönlitterärt ledsnade jag ganska snart på min egen bristande fantasi. Ge mig en uppgift! Istället översatte jag Metallica och Guns N Roses texter till sent på natten. Då min mamma med sömn i ansiktet stegade in och högljutt bad mig att snälla SLUTA!

Flera år senare och min första natt som utflyttad 20åring slog jag på datorn. Satte mig med en rykande kopp kaffe framför ett tomt Word-dokument och tänkte nu, nu ska ska det rinna text ur mina fingrar. Jag tror att dock att korrekt fingersättning är ett hinder för fantasi. Men låt gå för det, det är ju så mycket vackrare än pekfingervalsen. Det blev väl en rad eller två, inget av substans och inget av värde. sglkhohckgoi jsoighoi lkerhglkjlk lkreglh lklkghlh går så mycket snabbare och ger den rätta känslan.

Så trots att jag helt saknar ambitionen att författa vad är det som gör att jag vänder mig till skrivandet så fort jag fantiserar om ensamhet? Jag kan ju omöjligen redan 1991 ha varit Carrie Bradshaw -skadad (försök skriva en blogg 2009 utan att stundtals stanna upp och låtsas-tala in i en kamera..) Var och är myten om den ensamma författaren så djupt rotad och så synlig att till och med en elvaåring kan snappa upp den. Eller fyller skrivandet en funktion för den ensamma? Lite som att prata med sig själv men utan att framstå som sinnesjuk?

Jag har i alla fall tagit mig an en extra arbetsuppgift som innebär många timmar framför datorn - utanför arbetstid. Så antingen är jag ensam eller sinnesjuk. Eller både och.