Jag grät hela vägen hem i söndags morse. Hade avslutat ett 7 timmar långt dj:set med att upptäcka att min puck var borta. Puts väck. Fanns ingenstans. Vi letade överallt - med den var försvunnen. Stulen sa jag. Knappast sa P. Jo någon har stulit den.
Puck(?) är ni nu kanske några som undrar. En puck är den svarta, runda lilla plastbit som gör att man kan spela 7"-singlar med ett utskuret hål i. Jag kan helt enkelt inte leva utan en puck - eller min puck, vilket snarare var fallet. Det är väl inte hela världen försökte P trösta mig med att säga. En svart plastbit, skärp dig! - sa han när mina tårar inte ville ta slut.
Men jag har ju haft samma puck sedan jag var 14 snyftade jag.
Jag måste verkligen försöka släppa på det här med sentimentalitet, det är ju tydligt.
Skivväskorna har stått i vardagsrummet sedan i söndags och någonstans har känslan gnagt i mig att pucken kanske finns där. Bland skivfodral och lösa skivor. För det är nog den värsta ångest man kan ha......Man packar skivväskan försiktigt, noggrant och försöker lägga på minnet vad man egentligen packar ner. Att packa upp är värre. Tro mig, alkohol och skivor (läs kära ägodelar) går egentligen inte ihop. Idag tog jag tjuren vid hornen och packade upp. Inget var skadat, inget var borta, det var rejäl oordning bland de brända skivorna och sen där, där , där låg den. Pucken. Jippie!
En solskenshistoria. En solskenshistoria som solkas ner av det faktum att jag under hela uppackningen fortfarande misstrodde alla på festen, helt övertygad om att något skulle fattas. Stulet. Tjuvar.
Jag måste nog verkligen försöka släppa på det här med att behandla skivor som guld också....
