Stocktown

Jag har haft tre fantastiska dagar i hufvudstaden. På många sätt kan jag se mig själv bo där - på många sätt inte. Under min egentids-tisdag, när jag strosade runt i en herrans massa skivbutiker fantiserade jag ihop en historia om hur jag, om jag skulle bo i den stora staden, skulle ägna en dag i månaden åt skivletande. Att det skulle vara min alldeles egen speciella dag. Att jag skulle få damm i näsan på Serie och Skivhandeln, skulle lukta på den nya plasten på Pet Sounds och lata mig på Stadsmissionen (där varje artist och albumtitel skrivits ner på en liten klisterlapp - det gör bläddrandet ohyggligt mycket enklare när skivorna är hårt packade i backen - men jag tycker nog att det är lite fusk. Ansträngning efterfrågas!). Jag skulle bli tjenis med personalen och vi skulle prata om uk indie från tidigt åttiotal och om punk och easy listening. Jag skulle ha basker och vara snygg. Ungefär som nu, fast i en större stad. Men det är just det där med storleken. Det är för stort. Det finns för mycket folk. Jag blir trött i fötterna, glömmer bort att äta och har en energinivå som är lika med noll. I morse när jag cyklade till jobbet i ett frostigt morgonUmeå tog jag ett djupt andetag och njöt. Det var så lugnt och fridfullt. Och i eftermiddag kan jag uträtta alla mina ärenden på samma gata.