- Och så kallar du mig aldrig Gubbe - sa han och skakade min hand.
Jag skrattade.
Sen blev jag generad, lite rädd och samtidigt jävligt förbannad. Jag jobbar med gubbar. Mina gubbar. Jag kallar dom för just det"mina gubbar". De är inte bara vanliga gubbar. Ibland (ofta) kallar de mig för Baby. Det är helt ok. Jag kan ta det. Det är ganska trevligt. Det är liksom jag och mina gubbar. Ni förstår. De gick vilse på ett möte. Lite skämtsamt sa jag till den andra mannen: Nu tappade vi bort mina gubbar.
Det gick inte hem.
Det är alldeles uppenbart att det inte är lika högt i tak på andra ställen. Mycket kan man säga om mötet jag nyss var på men takmässigt befann jag mig nog i huvudet på John Malkovich. Under hela mötet kröp jag fram rädd för att slå pannan i taknockar och lister. Det suger ju förstås lite att jag precis mot slutet bestämde mig för att resa mig upp.
Boom! Krasch! Dunk!
Aj.
Som fan.
Den kommentaren tog tydligen där den skulle.
Gubbe. Jo jag fattar att den tog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar