The winner takes it all

En vinterdag för många många herrans år sedan följde jag med min far på ett äventyr. Vi tog skotern ut i  skog och mark för att placera ut saltstenar till älgarna.  När jag satt där bakpå skotern och krampaktigt höll händerna runt pappas skoteroverallsklädda kropp började jag fantisera ihop en historia. Jag och pappa var med i en far-dotter tävling och detta var etapp 1. Det var ett skoterrace utan dess like och vi skumpade fram över ängar, genom skogar och gasade upp ute på det nedlagda järnvägsspåret. Väl hemma tackade vi varandra för väl avklarad etapp. Alltsedan den här dagen har min fantasi återkommit när helst jag och far gör saker tillsammans. Det är nya etapper varje år  - och jag vet inte när vi nått vårt mål.  

I år är det tio år sedan jag flyttade hemifrån, under den här tiden har jag varit tvungen att genomföra många etapper själv (det ingår i tävlingen) Imorse, precis när jag rullade under Haga-tunneln kom känslan. Jag tävlar,, jag måste vinna, för lagets skull. Min och pappas skull. I tunnelns slut såg jag att det blinkade grönt vid övergångsstället. Yes, tänkte jag. Gröna vågen. Jag kommer att hinna. Det slog om till rött precis när cykeln rullade över kanten. Fan. Men jag låg etta. Bakom mig fylldes det på med andra morgonpigga cyklister. Vi stod uppradade som inför en masstart - rött - gult - grönt - Go! 

Helt plötsligt kom jag till insikt. Jag betraktar alltså livet som en tävling. Olika heat men inget definierat mål. Inte konstigt att jag är så jävla fucked up! Psykolog någon?