Äntligen har Markus Krunegård förstått att det inte är den sjunger flest ord per minut som vinner. Det tackar jag för och ger honom härmed en ny chans. För jag är ju inte den som är den och för att något annat är omöjligt efter att ha lyssnat på "Hela livet var ett disco" alldeles för många gånger på en dag. Jag stod helt nollställd inför Markusevangeliet. Försökte verkligen förstå och gilla, men kopplade bara samman albumet med min egen inre filmatisering av "Låt den rätte komma in". Egentligen inte beroende på att jag lyssnade på albumet samtidigt som jag läste boken. Men hela vampyrgrejen, om att suga och spy och trenden som gick i det övernaturliga och gothiga förtog allt som annars kanske hade kunnat tilltala mig. Samarbetet med Mauro Scocco däremot. Det tror jag på.
Jag vill inte hänfalla åt hyllningar av tvåsamheten. Men hade jag inte träffat P hade "Hela livet var ett disco" snabbt kastat mig in i en relationsrelaterad 30-årskris. Nu räcker det med allt det där andra...Jag kanske också borde skriva ”Ett verk i vuxenorienterad rockstil om liv i förändring på östkusten” - som Krunegård själv beskriver sin nya singel. Fast, jag skulle skriva "Ett verk i punkstil om vuxenorienterad ångest över ett liv utan förändring i Norrland".
Kicken - var är den?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar