Jag har alltid känt väldigt starkt för döda ting. Applicerade, som barn, ett extremt rättvisetänk på placeringen av gosedjuren i sängen. Hade svårt att skiljas från trasiga saker, rev loss tapetbitar från lägenhetens alla väggar när vi flyttade från mitt barndomshem när jag var 13 - en liten del fick följa med. När jag förra året slängde en nalle som hängt med mig i min flytt hemifrån (tio år tidigare) tejpade jag för hans ögon så att han skulle slippa se sin egen förintelse. Än idag, när jag diskat, ser jag till att stoppa in allt nydiskat längst ner, längst bak eller underst, inte för att "slita jämnt" på porslinet, utan för att det är synd om tallrikar som aldrig blir använda.
Allt sedan jag flyttade till min numera ny-gamla lya har jag dagligen passerat ett fönster så fint så fint. Allt innanför det där fönstret såg så mysigt ut. Ett välinrett, välomhändertaget hem. Hand i hand med husets ålder och (vad jag tänker mig) dess historia. För en tid sedan såg jag dock hur det började plockas isär, bit för bit. Och en dag var det tomt när jag småkikade in. Nu förtiden måste jag blunda när jag passerar samma fönster. Det ser inte alls fint ut. Och jag tycker så synd om lägenheten att det värker i mitt hjärta. Stackars stackars lägenhet. Den måste verkligen vantrivas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar