Mikä fiilis mulla on!

Äntligen är den här. Kvällen då jag får vältra mig i finsk musik.
Vilken fest!

Hemma.

Varvar Paper med romantisk komedi. Lyssnar på nytt och tittar på nåt gammal med andra ord.
Inget och då menar jag verkligen inget går upp mot en romantisk komedi till jul. Ikväll "Om ödet får bestämma". Jag funderar på att plöja såväl "How to loose a guy in 10 days", "Almost famous" och självfallet alla tiders film (och min all time favvo ) "Före detta fruars klubb" inom en ytterst snar framtid. Imorgon till exempel. Paper håller mig sällskap på löpbandet och Hawn/Hudson i soffan. Hejdå 2010 , Hej 2011 jag kör på i nygamla hjulspår.

och tårarna del 3

Kombinationen soluppgång i Norrbotten en kall vintermorgon och Anna von Hausswolff "Old Beauty, Du kan nu dö" är farlig. Tur att bussen var i princip helt tom.

En känsla av meningslöshet

Loggade precis in på jobbmejlen. 6 nya mejl sedan dan för dan. Ett "dagens personalmeddelande", ett digitalt julkort och fyra meddelanden om att jag vunnit en miljon, ärvt en miljon av en avlägsen släkting i ett avlägset land (!) och att någon vill förvalta mina obligationer....Jag öppnade inget av mejlen, jag måste ju har något att göra på jobbet i morgon. Jag funderar på om jag ska ägna mig åt att detaljplanera alla vårens produktionsmöten.
Undrar om någon annan kommer att vara i huset....?

Bara lite kort.

Ikväll var det en kille som sa till mig att att lyssna på mitt band, att se oss live, var ungefär detsamma som att någon kalasade på hans penis. Det är fan en komplimang.

Ett löfte till mig själv

Jag tänker inte överpeppa på förfesten.
Jag tänker inte ramla handlöst på dansgolvet, ej heller i en trappa, ej heller utomhus och absolut inte under kramar.
Jag tänker inte komma hem kl 05 och kräkas.
Jag tänker alltså inte väcka mamma genom att leva om i badrummet
Jag tänker inte vakna med en stor bula i pannan och tänka...wtf!

Men jag tänker ha minst lika kul.

Dan före dan.

Att inte fira självaste julafton tillsammans innebär att man får öppna julklappar några dagar innan istället. Principiellt är jag emot det. Julafton är julafton och alla dagar innan är inte det. Men vad gör man inte när anledningen är fin som socker. Jag har missförstått allt tror jag. P vill att vi ska öppna våra klappar tillsammans för att han vill se min reaktion...det är tydligen en viktig poäng. Jag vill att han ska öppna sina julklappar med sin familj för att se deras reaktioner. Helt fel, jag förstår ju det nu. Även klappjakten vill jag vinna.

Jag öppnade:
Billy Bragg - The progressive patriot ( a search for belonging)
The Smiths - Boyfriend in a Coma

I morgon åker jag norrut.

Det måste varit ödet.....

....som spelade in när jag nyss fick strålande besked samtidigt som Gimme Indie spelar Camera Obscuras "Swans". Tänk att jag fick dela det med Tracyanne. Tänk om hon visste.

På jobbet idag.

.....eftersom ingen ändå verkar svara på mejl.
Hur ska det bli nästa vecka.

Nyårsnatten

Planeringen inför nyårsafton 2010 startade väl egentligen redan förra året. Prestigelöst men välplanerat är alltid grunden. I år kör vi finskt tema. Det innebär, precis som året när vi firade Ryskt nyår, att vi får fira in det nya året två gånger, kl 23 och kl 24. Perfekt!
Musikplaneringen är på gång och beställningar från Finland är gjorda. Nu ska den klassiska julmaten kompletteras med andra varmrätter. Jag googlade "Finsk nyårsmat" det här var svaret jag fick

Menade du: Fransk nyårsmat

Jag säger då det.

Berlin, baby!

Två puckon åkte till Berlin.

Everybody dance, clap your hands, clap your hands.

I morgon spelar jag mina disco - och modern soul favoriter på Schmäck Kompaniet mellan kl 18-20.
Kom, mingla, shoppa och stampa takten.

Cos I get my kicks out on the floor

I berlin gick en dröm i uppfyllelse. Jag gick på en Northern Soul All Nighter. Det var allt jag kunnat drömma om och mer därtill. Jag skulle vilja skriva så mycket om det här men jag orkar inte ikväll. Samtidigt kan jag inte hålla mig utan vill bara vara glad glad glad och låta er ta del av det.

Jag har nog aldrig känt mig så hemma, så bekväm och så lycklig som under några korta timmar natten mellan fredag och lördag. Det var precis vad jag i snart 15-års tid drömt om. Det som hade fulländat min kväll var om också min vän Eva och Jonas hade varit med. Kom igen, vi kan väl åka alla tillsammans!!

Moloko ger en hint av det fantastiska jag upplevde. Följ länken, inbäddningen är inaktiverad på begäran tydligen....
Tittar på videon om och om igen - som så många gånger tidigare - och kan inte sluta fascineras av hur mycket den faktiskt präglade min upplevelse. Jag har som sagt länge drömt om detta men aldrig haft tillfälle att ta mig hela vägen till en All nighter. Inget sällskap, ingen resevana, inget mod. Videon har snurrat flitigt hos mig istället. Nu var jag huvudpersonen, jag var Roisin Murphy och P mitt eminenta sällskap och kvällen innehöll allt. Till och med talkpulvret stod vid dansgolvet och pudrades då och då över golvet för att maximera dansstegen.

På väg hem

Som den tidspessimist jag är har jag såklart bokat flyget hem med lite väl mycket marginal. Ångrar mig nu. Anlände från Berlin redan klockan 16, och nu sitter jag här. På Arlanda. Fortfarande på Arlanda och klockan närmar sig avgångstiden. Äntligen. Jag fascineras nästan alltid av att jag sällan (nästan aldrig faktiskt) ser någon vid gaten som jag känner igen. Det ger mig lite en känsla av att Umeå, väl trots allt, är en metropol......

Berlin då, jag vad mer kan jag säga än att jag älskar Berlin. Fast just nu vill jag faktiskt bara hem. Mina skor behöver bli torra igen och jag behöver lyssna på nya skivor.

Ligger i en fyraårings rum och bloggar från en iPad. Jag är framtiden.

På väg

Först möte i Uppsala sen Berlin.
För första gången får jag och P resa tillsammans till en plats vi båda varit på tidigare men i heeelt andra sammanhang.
Lycka!

Popnation

Läste en artikel om "Det svenska musikundret" och blev sugen på svenskt 90-tal. Ett sug som växte sig allt starkare när jag hörde Instant Repeater 99 med TSOOL häromdagen och raskt slungades tillbaka till ett vintrigt Luleå istället för ett Umeå i december-yra.

Igår tog jag mig äntligen tid att tillfredställa mitt behov och plockade fram en av mina mest välspelade cd-skivor från den tiden - "Popnation" en samlingsskiva utgiven av Blekingska Nationen med låtar av artister/band som spelat där mellan åren 1994-1996. Som jag lyssnat. Som jag diggat. Den här skivan har inte bara ett nostalgiskt värde för att den innehåller låtar och artister som representerar den svenska indie-scenen under 90-talet. Det är också den första skiva jag köpte när jag som 16-17-åring åkte till Stockholm alldeles alldeles själv. Det var till skivbutiken Sound Pollution man skulle gå hade jag hört. Och dit gick jag. Stod och bläddrade bland skivorna, spanade över axeln efter "tuffa" Stockholmare och smög sedan fram till disken med skivskörden. Det var stort. Som parentes kan det kanske också nämnas att det var samma helg som jag snubblade över ytterligare en skivbutik och köpte min första The Smiths 7":a - "Panic". Starten på ett ännu pågående samlande och tillika total lycka.

Scennärvaro/Sen närvaro på jobbet.

Tala ur skägget och sök ljuset är en av flera tankar under dagens kulturkonferens.

Hur kan det komma sig att erfarna talare inleder sina föreläsningar med att säga "oj vilket starkt ljus" och sedan ställer sig i kompakt mörker? För att jobba med scenkonst kan det vara en fördel att de facto också ha stått på en scen - själv.

Snart tänder dem i taket/ Vart hamnar alla stjärnor då.

Här är en mening jag inte trodde att jag skulle formulera ens för mig själv:
Jag planerar för en ny tatuering.

Nu söker jag efter den ultimata låttexten. Jag som samlar på små små korta utsnitt från fantastiska musikstycken borde inte ha så här stora problem med att hitta "den". Men det är omöjligt. Jag inledde med att aktivt välja bort artister/band jag ägnat år och dar åt att gräva ner mig i. Vissa saker funkar helt enkelt inte. Blir för kliché, blir för mycket dåtid, blir för mycket Elin 17. Jag har förstås feeling när det kommer till ett specifikt band men är ändå långt ifrån att kunna ta ett slutgiltigt beslut. P tror att jag gett mig själv ett omöjligt uppdrag eftersom jag tenderar att citera väldigt långa stycken. Jag tror han är rädd för att det kommer att sluta med en ryggtavla. Och jag är rädd för att han kan ha rätt i det fallet. Tänk 6-7 ord Elin säger jag till mig själv när jag lyssnar, letar och analyserar under promenader, cykelturen till jobbet, på löprundan eller hemma i soffan, på golvet, i högtalaren. 6-7 ord. Det är inte mycket det. Så mycket kan gå fel också tänker jag. Tänk att tatuera in en fellyssnad låttext:
Typ så här: Chinese is nice, Chinese can stop you. From doing all the thing in life that you´d like to (the Smiths)
Eller felstavat: Rose, I'm feeling older, courage my love it makes me balder (istället för bolder) (Camera Obscura).
Eller att jag tar något på allvar medan artisten ifråga egentligen är superironisk. Som att spela Lou Reeds "Perfect day" på sitt bröllop utan att reflektera över att den kanske handlar om ett pågående heroinmissbruk. - typ som The LA's " There she goes".

Ok, jag inser ju att Tracyanne aldrig hade blivit av om jag inte i all hast, i Bombettesbilen från Berlin, bestämt mig för att tatuera mig. Mindre tänka, mer göra kanske.

....men ändå.

Dunka-Dunka

Det ska mycket till innan jag skulle få för mig att klaga hos grannen trots att väggarna skakar av basen. Det har förstås att göra med att jag är en liten konflikträdd skit men i det här fallet finns det faktiskt viktigare anledningar också. Jag tycker att det är fantastiskt. Fantastiskt att grannens son på 16-17 år spelar hög musik när hans mamma inte är hemma. Jag ser framför mig hur han, precis som jag, önskar att han fick bygga bo inne i högtalarna för att liksom kunna kliva in i alla de låtarna som betyder något för honom. Kanske studsar han runt där i sitt pojkrum, mimar i hårborsten och tränar rockposer framför spegeln. Kanske glider han runt i strumplästen, in och ut i vardagsrummet som en riktig Tom Cruise i Risky Business. Jag hoppas.

Däremot, om han sitter i strumplästen, framför datorn, med en öppen jolt-cola och spelar dataspel med hårdrocken som stridsagitator - ja då skulle jag bli besviken. Så det handlar kanske lite om det. Jag vill nog inte veta, så därför ringer jag inte på. Jag vill hellre hoppas. Under tiden står jag ut med hans dunka-dunka.

Vintern, jag behöver dig.

Jag längtar efter luft, efter rödrosiga kinder, frostbiten nästipp, vintermörker och bra musik. Därför tar jag en riktig långpromenad hem.

Det finns inget dåligt väder, det finns bara konventioner kring vad som är fula kläder.

Årets julklapp

Cdon alltså.
Nu är man i smeten.

Sent på dagen / Tidigt i livet

Om jag och P någonsin åker till Helsingfors så är det det här jag ska planera in.
Nu blir det ju Berlin, men nästa år kanske.



(och ja, det är en favorit i repris, videon alltså...)

Peka med hela handen

P har bytt batterier i fjärrkontrollen som hör till stereoanläggningen. Asså, det var många år sedan jag ens lade märke till att jag hade en. Eftersom jag inte använt den på flera år så har min spontana tanke varit att den är trasig. Dock utan att egentligen veta när den gått sönder och varför...

Att den fungerar igen är på gott och ont. Nu kan jag backa tillbaka och börja om på samma låt igen igen och igen - utan att ens behöva resa mig upp från soffan.

För övrigt gråter jag fortfarande till den där låten. Ni vet, den som jag inte ens ids skriva om längre för jag hör hur ni suckar. Det är blandade känslor som strömmar genom min kropp varje gång när jag (hela tiden) lyssnar.

Jag klarade det.

Höjdpunkter

Att någon faktiskt spelar Camper Van Beethoven "Take the skinheads bowling" på klubb.
Att få gå av scenen till "First of the gang to die" med Morrissey.

Om tårar

Två mornar i rad har jag grinat på väg till jobbet. Och nej, det har inte haft någonting med jobbet att göra. Det har helt enkelt bara handlat om musik. Igår till en låt som inte ens är värd att nämna eftersom den inte alls är särskilt bra. Det var bara det att jag nog inte hört den sedan slutet av 80-talet/början på 90-talet. Det var så mycket barndom. Mitt i snöstormen en förnimmelse av barndomens dofter. Av mitt rum, vår gamla lägenhet. Jag såg mig, mamma och pappa (och låten har absolut ingenting med dem att göra heller) och min allra käraste kusin. Norra Ersmarksgatan blev Memory Lane.

I morse var det Robyn som knockade mig med Body Talk pt3. Jag visste inte alls vad jag hade för förväntningar på skivan. Inga alls förmodligen. Jag har inte haft tid att tänka och jag har varit alldeles för insyltad i pt2. Lite som att vad hon än gör så har hon ändå vunnit mig genom den...Skivan låg på hallgolvet när jag kom hem sent sent igår kväll. Det första jag gjorde i morse var att föra över den till musikspelaren. Det första jag gjorde när jag klev utanför dörren var att trycka på play. Någonstans, återigen på Norra Ersmarksgatan, börjar Call your girlfriend.
Jag dog. Jag dog helt enkelt.

Älska!

Kan inte vänta längre

Jag kan inte hålla mig längre. Nu, nu gör jag det.
Och bjuder på en finfin pärla.

Jag vet, jag vet, det mest uppenbara hade ju förstås varit att ger er youtube och Mariah Carey.

Vad tusan..

En av de bloggar jag läser dagligen har lite vajsing med länkningen till en blogg jag gärna skulle vilja läsa mer av. Det gör att jag, av misstag, hamnar på en blogg jag inte alls vill läsa. Men väl inne - ja, då läser jag ändå. Jätteofta skriver den här någon om allt "kul" som händer på en klubb som heter Five här i stan. Förlåt, men vad är det för ställe? Vart ligger det. Va. Jag är helt förvirrad.

Själv är jag den där inredningsprylen i svart tyg som brukar stå på olika platser inne på Scharren.

Livet är ett disco / Jag behöver livet

Hej, jag är beroende av dej.

- Jag känner din typ, sa körläraren häromdagen.
Du är den där typen som vill kunna allt på en gång. Som är van att läsa dig till kunskap, som är van att fatta allt på en gång. Vet du, det funkar inte här.

- Ja, tänkte jag. Är det här terapi eller körlektion? För hon har ju helt rätt. Helt fucking jävla rätt.
Fan vad sämst jag är som tror att jag ska kunna allt jämt. På en gång. Nu.

Det är bara det att jag inte vill kunna allt på en gång för min skull. Utan för hennes skull. Jag vill imponera på henne. Jag vill vara den där eleven hon berättar om för sin man. Den där som fattade allt på sju lektioner. Det här är ständigt återkommande.

- Där, där ser ni en som är jävligt vig, sa Body Balance-ledaren i lördags och pekade ut mig inför hela klassen.
Nöjd är bara förnamnet.

Jag älskar.....

Berlin, vi ses om två veckor!

Prioriteringar

Program på tv jag missar ikväll för att vi repar:
Ab Fab
Halv åtta hos mig (i Piteå)
Top Model
Våra vänners liv (eller fyra vänner som jag felaktigt alltid kallar den)

Saker jag får istället: Chans till livsglädje

Jo, jag står liksom ändå och velar lite....

Gissa stilen

Hittade två bilder på P´s användarkonto på datorn.
Visste inte att jag kunde se så musikstilsstereotyp ut. Och på jobbet tror de att jag är punkare.

Vi talade om livet, hur allting känns förgängligt.

Jag älskar att befinna mig i händelsernas centrum totalt avskärmad från alla dess ljud. Jag känner mig mäktig när jag promenerar genom en stor folkmassa helt uppslukad av de ljud som kommer från min egen musikspelare. Där alla människor blir små som myror men minsta snöflinga stor som en sol. Då jag får bestämma vad som är viktigt och ingen annan spelar någon roll.

I natt promenerade jag genom stadens centrum med Taken by trees "East of Eden" som sällskap.
Det var vackert - och alldeles för länge sedan. Den fantastiska ljudbilden tog mig till en sandfärgad, öde öken som, när jag blinkade några extra gånger, visade sig vara I20-området.

Lördag

Trotsar sjukdom - eller sätter den på prov snarare. Går till gymet.
På spellistan just nu:
Frankie Rose & the outs
Allo Darlin´
Caribou - Odessa (framförallt)

Önskar att vinylfynden från igår också gick att ladda över.

Vem är du, vem är jag. Långt ifrån levande charader.

Inspirerad av Sofie Fahrmans (o)ergonomiska inlägg från tidigare i veckan (eller det kan ha varit någon vecka sedan, jag har en tendens att fulsurfa på bloggkommentatorerna när jag har tid över si så där var tredje vecka) ligger jag i soffan i en ytterst skön ställning. På väg hem från kvällens häng började jag tänka på 90-talet och mig själv. Jag växte upp med uppmaningen om att "vara mig själv". Om man bara var sig själv skulle allting lösa sig. Jobb, kärlek, framtid och det ena med det tredje. Och som jag har jobbat på detta. Att vara mig själv. Idag råder andra tongångar. Och hur mycket jag än dagligen ifrågasätter "vara sig själv"-idealet så ligger det någonting relevant i det, som blivit totalt irrelevent idag. I bloggosfären är den vanligaste kritiken mot kritik att hävda att man spelar en roll. Det gör mig lite förvirrad faktiskt. Absolut vanligast är detta bland livsstilsbloggarna. Det är klart att jag förstår att folk inte endast ägnar hela livet åt att måla naglarna i olika färger, bära varenda plagg de äger sedan 1996 eller arrangera fester för tusentals kronor - men att inte kunna ta kritik för detta är lite fascinerande. Speciellt när försvaret alltid är "det är inte allt jag är". Det är trots allt ett medvetet val, en medveten identitet att visa upp, en roll som spelas. För den här bloggosfären är väl inte allt livet är? Jag tycker att det är jättelätt att trycka på "radera" och sen gå vidare. Jag spelar olika roller i olika situationer varje dag men de är alla en del av mig. De definierar mitt jag. Om någon ger mig 5/10...so be it.

90-talet jag missade.

Ian Brown-dansar runt i vardagsrummet när jag lyssnar på ett av eftermiddagens skivköp. Inspiral Carpets 12":an Caravan. Madchester är för mig vad 60-talet är för modspojkar i gitarrbaserade band. En känsla av "man skulle vart där". Bara en kväll på the Hacienda hade räckt (och det hade det med all säkerhet säkert gjort). Det känns som att jag ramlade innan målsnåret på något sätt. Hade jag bara nått tonåren tre år tidigare än jag gjorde så hade Manchester varit det självklara målet för en språkresa.

Det är någonting med det vaggande sättet att röra sig och den så sjukt självklara uppsynen som får mig att tänka åååååååå! Jag vill vara en kille i Manchester 1990. Jag vill vara Ian "monkey man" Brown.

Fast...

...orka vara avig, kantig och sne hela tiden.

Mitt ställe

Loggade nyss in på bandets myspace-sida, eller som jag kallar den "grunden till all bandrelaterad ångest". Gud, jag blev helt förvirrad. Allt var nytt. Allt förutom vår egen info. Jag orkar inte uppdatera den, mig eller våra lyssnare. Inte just nu. Att hålla sig a jour med det senaste inom sociala medier är på väg att bli ett, för mig lika illaklingande begrepp som "entreprenör". Jag kan känna sådan mättnad när det kommer till att göra bara för görandets skull. Eller göra för att vara. Eller göra för att bli. Missförstå mig rätt men vart tog glöden vägen? Precis som inom det politiska fältet tenderar grunden, genomförandet resultatet att bara bli till en utsmetad massa. Jag saknar avigheten, det kantiga, det lite svårbestämbara, det som får mig att tänka till. Vad gör alla dessa entreprenörer hela dagarna - förutom att gå i andra entreprenörers kreativa koppel? Och vad gör jag på facebook, på twitter och här. Försöker hålla mig a jour…..lyckas jag…..

Ni borde, eller så borde ni, eller kanske borde ni…Jag vill ju bara spela musik. Skriva av mig och stå på scen. Nu bestämmer jag så här. Det är inte musik längre. The Bombettes är konst. The art of doing nothing....

Att göra ingenting är min installation. Min kommentar till dagens do or die.

and what about the night we cried...

En varm sommardag i Luleå inne på loppisen som i folkmun kallas "Galna finnen" hittade jag den här.

Minne av Gunnar. 18/7-68.

När jag stod där inne i den dammiga lokalen kände jag nästan tårarna bränna bakom ögonlocken. 18 juli 1968...min födelsedag och allt.... . Jag blev otroligt nyfiken. Vem var hon? Hon som ville minnas Gunnar. Hon som inte kunde lyssna på låten utan att tänka på honom och allt de brukade göra....Hade de haft en underbar sommar, en underbar månad eller kanske bara en underbar dag? Visste Gunnar om att det var deras låt? Eller var det bara så att hon tänkte på honom när singeln snurrade på skivtallriken. Grät hon? Eller blev hennes hjärta bara varmt och mjukt? Är det kanske Gunnar själv som gett henne skivan... (fast det kanske är lite väl förmätet)? Och varför har hon gjort sig av med skivan nu? Kanske har hon rensat bland minnen, där Gunnar helt enkelt inte längre har någon plats. Han kanske aldrig ens var viktig, bara just den sommaren, bara just då.
Jag kan helt enkelt inte sluta tänka på historien bakom skivan som numera finns i min ägo.

Dear Jag / Fäst en post-it bakom ögonen.

Jag har masskonsumerat musik idag. Jag har letat mig fram. Jag har läst, jag har lyssnat, jag har ogillat och jag har tänkt hell yeah! Jag har varit glad. G L A D. Det kanske låter illa, men det var ett tag sedan jag hade en sådan här genuint bra dag. På alla plan. På alla sätt. Hela jag.

Jag ska komma ihåg idag. Mentalt länka till det här inlägget när jag behöver känna att "idag är en bra dag" under andra dagar.

I was blind, now I can see. You made a believer out of me.

Äntligen! Tack Klubb Lennart, tack PSL och tack vänner och bekanta för en kväll som gör att jag tänker: Umeå, still the place to be.

Onsdag

Arbetsplatsen klimatkompenserar genom att sänka värmen i fastigheten.
Jag ägnar fem minuter i timmen åt att tina upp händerna i rinnande kokhett vatten.

Varför är det så?

Blev till namnet igenkänd av en för mig okänd person, igenkänd och benämnd som en ambitiös och duktig producent.
Min första tanke är att hon måste förväxlat mig med någon annan. Byter raskt samtalsämne för att sanningen inte ska uppdagas - det blir så pinsamt, för henne tänker jag.

Varför är det så?

Flytta hemifrån

Till mormor

okej häng med
vi tar in dig nu
man kan lätt se
att du glömt vem du är

okej häng med
nej vi vill inte höra
om hur det känns
förstå bara att det bränns

du är så fin
med din marmorlika kind
tänk ändå att
en sådan som du
kan vara så hård

du är nog fin
i en saga eller sång
på en annan gata långt härifrån

Anna Järvinen

Min mamma

För exakt ett år sedan var vi här. Bara hon och jag.

I kulturens tjänst.

I helgen gör jag det här

Karantän

Efter att ha besvarat cirka femtio mejl och skickat ett tjugotal - otåligt väntat på svar och brainstormat behövde jag en paus. Det skulle bli ett enkelt litet snabbt projekt. Nu är jag klar. X-antal timmar senare. Men bokhyllorna är noggrant städade, sorterade och organiserade. Finns det inget att programlägga eller någon att schemalägga får man ta det man har. I mitt fall, oordning bland cd-skivorna och kaos bland böckerna. Nu sitter jag på golvet och beundrar mitt verk.

På tal om narcissism (förlåt men jag har tråkigt)

Jag stal den här på fejjan. Jag önskar att jag kunde stjäla de Berlinrelaterade svaren också.....

Håll till godo med svar om hemmaplan.

Bästa promenad: I skogen. Vilken som.

Favoritförort: Stadsdel snarare....så Haga eller Öst på stan.

Favoritgata: Jag är sämst på gatunamn. Tänker mig en gata med många skivaffärer eller en gata kantad av sprakande höstträd (ingen finns här i stan med andra ord...)

Favoritdrink: Gin&Tonic brukar det bli. Vodka lime brukar jag önska.

Äter lyxmiddag på: Lyxmiddag....ja alltså ibland lyxar vi till det med veg.burgare på Bishop's. Inga strips, extra mycket saltgurka!

Här bjuder jag mamma på middag: Hon skulle aldrig låta mig bjuda på mat om den inte serveras hemma hos mig.

Här bjuder jag pappa på middag: Det har nog aldrig hänt. Pappa, skulle du äta min mat om jag bjöd dig hemma?

Bästa mikromaten: Har ingen mikro.

Fikar gärna på: Schmäck.

Bästa lunchställe: Bästa och bästa. Men med bästa sällskapet Eva så blir det av tradition på TC.

Bästa kaffet: Hemma.

Bästa baren: Bar, haha. Nä men Scharinska, där brukar vi ju hänga.

Senaste teaterföreställning: Att leva och dö som Joe Strummer (Markus Birro)

Senaste utställningen: "Disidentifikation" Göteborgs Konsthall i augusti.

En bra gå bort-present: Beror på tillfället.

Favoritlyxartikel: Jag unnar mig sällan något lyxigt. Men får jag en Biotherm duschcreme så räcker den länge - antagligen för att jag betraktar det som lyx. Och det ska inte slösas med lyx.

Läser just nu: Sorgesång av Siri Huvstedt, Att leva och dö som Joe Strummer av Birro och Lokkos samlade krönikor...fortfarande.

Läser helst: Tidningen på morgonen.

Favoritråvara: Färsk chili.

Favoritfärg: Gillar kombinationer. Marinblått/ Vitt.

Favoritmärke: Stilmässigt en hel del. I garderoben, få.

Favoritskor: Det har alltid varit Clarks. Men det är det nog inte längre. Försöker lära mig klack men håller mig än så länge till platt.

Dricksprocent: Lär mig!

Modeförebild: Paul Weller. Alltid. Men inte för mig kanske...

Motionerar: 3-5 gånger i veckan.

Det dyraste jag har köpt: Min Mac.

Favoritprodukt på Apoteket: Jag är en storkonsument på Apoteket. Allt känns så rent och fräscht där.

Lyssnar på: Just nu, Allo Darlin

Bästa förfestmusiken: När jag får välja.

Senast gnolade: "Too drunk to dream" Magnetic Fields. Sedan flera veckor tillbaka.

Dansar helst till: Soul eller bra indie.

Senast köpta skivan: " Allo Darlin" Allo Darlin och "The Suburbs" Arcade Fire.

Mitt sämsta köp någonsin: När datorn kraschar antar jag att jag kommer att säga att det är mitt sämsta köp någonsin. Fast i och för sig... en gång köpte jag en hundtandsmönstrad kappa, jag kände mig som Nancy Sinatra - i alla fall i en dag. Den var alltid minst en storlek för stor.

Senaste impulsköp: En pläd till nya soffan.

Senaste fyndet: En massa nya vegoprodukter på Coop. Fast dyrt var det....

Senaste secondhandfyndet: Fantastisk ljuslykta och en glasfågel

Mode jag aldrig vill se igen: Utsvängd jazzdansbyxa med påsydda fransar.

Värsta huvudbonaden: Såna där breda pannband i grälla färger och konstiga mönster som sporttyper brukar ha

Bästa huvudbonaden: Basker.

Favoritaccessoar: Halsband.

Transportmedel: Apostlahästarna eller cykel

Återvinner: Det mesta.

Hejar på/håller på: Den röda sidan (och Luleå Hockey)

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Jag färdas sällan kollektivt. Men vart jag än går eller cyklar så har jag alltid musiken med mig.

Sådär.

Jag raderade precis 2 GB från Itunes. När jag, efter många om och men, försäkrat mig om att låtarna fortfarande skulle leva vidare i Musikmappen (raderade - lyssnade - raderade - lyssnade) tryckte jag på delete. Det sa bara poff.

Nu har jag gott om tid på mig (en evighet nästan) att bestämma vilka låtar som ska totalraderas, vilka som ska brännas, vilka som ska brännas som de samlingar de är ifrån och vilka som ska bli regelrätta blandskivor. Oh joy, vilket liv man lever.

Paradiset

Idag längtar jag hit!
Idag lyssnar jag på det här!
Aztec Camera – Walk Out To Winter
Det hör liksom ihop!

Att leva och dö som mig själv

Jag läser Birro och gillar´t.
Jag känner mig alltid trygg i romaner som skildrar musikintresse, populärkultur och narcissism.
Och man frågar sig varför.....

This is not a game for broken hearts, played by a lonely band

I flera veckor har jag varit sugen på text. Att bara få tid att sitta i lugn och ro och skriva text. Det fungerar inte hemma. Jag behöver vara på väg. De senaste tågresorna har blivit för medresenärs-gemytliga. Senast förra veckan hade jag laddat för att skriva. Laddat ipod:en med bakgrundsinspiration. Musik som lämpar sig för tågresor och det Norrbottniska landskapet.

Jag har en massa låtar i fingerspetsarna som inte tar sig ut.

Jag cyklade tidigare till senaste repet bara för att skriva lite - men jag fastnade på vägen. På Åhléns. Jag kan inte ha orden på tungan längre - då råkar jag bara svälja dem hela tiden.

Dagens outfit - fast bara inomhus

Randiga strumpbyxor som inte var tänkta för hemmabruk men som livar upp ännu en dag i soffan. Stora fickor fyllda med näsdukar - använda och nya. Blank feberblick som vandrar från Oprah till fönstret.

Jag är en fönstertittare - fast tvärtom.

Soffläge del 2

Det är ett illa valt tillfälle att bli ynklig och sjuk just nu. Jag missar de första dagarna med nästipps-stickande kyla, långkalsonger (eller dubbla strumpbyxor för mig då kanske) vinterskor och igenfruset cykellås, trögrullande cykeldäck och 12 minuter till jobbet (till skillnad från 5 min). Jag kommer att hamna i chock när jag väl tar mig ut....
Jag missar också en massa mejl i jobbinkorgen, en del viktiga möten och många måsten. För att inte tala om att jag precis fått hem nya skivor som bara väntar på att följa med på långpromenader.
Jag har inte tid.

6 november

Ikväll hänger jag med de här tjejerna, på hemmaplan. Det är fina grejer det.

I was only going out to get some air

Äsch. Jag hade tänkt you tube-länka till låten som går på repeat just nu. Men jag gillade inte videon. Inte alls faktiskt. Måste cykla ut i höstkvällen och skapa mig en egen video innan låten blir förstörd. Ni kan lyssna på den. Om ni äger skivan eller loggar in på Spotify. Loney, Dear " I was only going out" (om ni inte klurade ut det av rubriken). Fredagens konsert numera ett kärt minne. Mycket bra faktiskt. Det gjorde vi fint. Jazzfestivalen och jag.

My teenage years were wasted all on me

Jazzfestivalen är över. Festvial två av två eller ett av två ( beroende på hur man betraktar arbetsåret) är till ända. Jag avrundar i alla fall med att lyssna på mig själv. Nästa helg är det jag som står på scen. Fy fan så najs. Finns ingenting jag längtar efter mer just nu. Vi agerar kvinnligt alibi på (mitt) hemmaplan. Säga vad man vill om det, jag tänker i alla fall peppa kassören på Statoil i Skellefteteå att komma. Han brukar liksom undra vart jag är på väg.

Death of the coordinator.

Jag är så förbannat less på frågor. Även om det är jag som har alla svar.

Det är sent och det dröjer lite till

Det är ett tix jag har att varje år, i oktober/november, konstant humma på Helgen v.48 med Bob Hund.

Små små tecken

Klockan är strax innan sju, jag är tillbaka på jobbet trots att det är fredagkväll. Jag står på den lilla lilla trappan, runt hörnet. Den lilla lilla personalingången som ingen hittar till - och som vi i personalen helst inte ska använda. Jag röker en cigarett, det är ju ändå premiär (och fredag). Det är mörkt och kallt. Det är faktiskt jättemörkt och jättekallt och jag har inte sett en enda männsika på flera minuter. Helt plötsligt hör jag Mariah Carey. Inte bara hör - så där som man kan höra andras musik en fredagkväll - utan verkligen hör. Det är som om jag är på konsert. Eller som om det spelas bara för mig. Och jag funderar ett tag på vem det är som spelar så hög musik innan jag hinner uppfatta texten

"There can be miracles when you believe"

En kort strof, kanske sexton takter - sen tystnar musiken.
Hur kunde någon veta att det var precis det jag behövde höra....
att jag tror på mig själv.

Dagens Outfit

Dagens outfit stavas "mina skinny jeans".
Hur vet man det - jo de sitter tajt.

Dance to the beat of two bad kissers klicking teeth.

Så kom snön. Och så försvann den. Jag gjorde en Lorelai. Ställde mig på balkongen och andades in doften av kyla och snö. Kort efteråt satte jag mig i en bil. Körlektion nummer tre gör sig bättre utan snöstorm. Jag fick köra in på en parkering. Stänga av motorn. Ögonen tårades. Jag som skulle köra 70 idag. Vi vände tillbaka och jag krypkörde runt på Haga istället.

Sitter vid köksbordet och har Body Talk pt 2 i lurarna. Har schemalagt ett hundratal volontärer och funderar på annat just nu. Till exempel
att Håkan dimper ner hos många idag. Det går inte att undgå - på statusar, bloggar och i tidningarna. Han har aldrig varit min husgud. Men hade jag varit sexton när debutalbumet kom så hade han säkert soundtrackat mitt liv också. Jag hade redan ett eget soundtrack.....
att jag nog inte lyssnat på mycket annat än just Body Talk pt 2 senaste veckorna.
att Holiday Records fattas mig. Varför kommer inte mina fredagsmejl med ny twee/indie.
att jag borde sluta lyssna på Body Talk pt 2
att jag väntar på Body Talk pt 3

Tågordning / Låt #2

Tågordningen på jobbet.
Jag har alltid tagit låttexter bokstavligt. Moz sjöng till mig, Tracyanne sjunger till mig - alla texter handlar om mig och mitt. Idag sjunger En Vogue för mig. Jag borde ta åt mig.

Never gonna get it.....

Tågordning/ Låt #1

Igår åkte jag tåg.



....men resan gick inte i svart/vitt. Den sprakade.

VHS

Sommaren 1994 var min högsta dröm att få åka på Hultsfredsfestivalen. Det fick jag såklart inte. SVT sände från festivalen under hela helgen. Clawfinger-killarna agerade reportrar och sick-sackade runt mellan campingen, matstånden och de tokiga hattarna. På scen stod Primal Scream, Midnight Oil, Bob Hund, Blur, Oasis, Maria Mckee och Eggstone och många fler förstås. Jag spelade in varenda timme, varenda minut och kunde recitera varenda sekund under många år framöver. Jag tittade onaturligt mycket på den där vhs:en ska ärligen erkännas.

Har tagit en Umeå-paus och befiner mig hos M&P. Använde "blandafunktionen" på musikspelaren under dagens höstpromenad och fick sällskap av The Orchids. I ett försök att hitta Sarah Records-klipp på tuben som inte bara är skivomslag eller hemmafixade videor (inte alltid att förkasta dock när man har med indiefolk att göra) ramlade jag över ett klipp med Eggstone, från just Svt's sändningar från Hultsfred 1994. Det är nåt med hans tröja. Med den vita jackan med röda detaljer. Den påminner om då. Den för mig att tänka på min Saint Etienne -tröja jag köpte på Lollipop 1997 som jag glömde hos någon kille, i någon lägenhet, i Boden hösten därpå. Rött, blått, vitt. Så mod(ernt) men ändå så daterat.

Ensam är stark

Det finns en sak som skulle kunna få mig att stänga ner mitt Facebook-konto och det är alla dessa evinnerliga uppdateringar om när "magsjukan slår till". Idag (and counting antagligen) ser jag fyra stycken när jag loggar in. Och sen undrar ni varför jag drar mig undan......
Ensam är alltså inte bara stark utan också frisk. Våga vägra umgänge.



*tänker peppar peppar och känner efter jättemycket*

Måndag/Avhyvling

GG står för Gilmore Girls. Då-nu-och-föralltid!
GG kan aldrig betyda Gossip Girl - det skvallrar om dålig smak (...och leder mig till sidor på internet där jag inte vill vara)

Soffliggare

Jag har blivit lat och bekväm. Om jag inte börjar bläddra bland skivorna kan jag ju lika gärna skaffa den här tapeten. Idag blir det bara "riktiga" skivor.

1 oktober....reading writing and arithmetic....

och jag vill bara gå i skogen.
Lyssna på Galaxie 500 eller The Sundays.

För att verkligen verkligen kunna vara själv behöver jag sällskap av Harriet Wheeler (eller Tracyanne). Långt in i öronen. Långt in i hjärtat.
Harriet Wheelers röst låter som jag känner mig - inombords.

Motsatt verkan

Jag vet inte varför, men i och med senaste veckans DN-följetong om "de unga nykteristerna" så börjar jag varje morgon med att vissla på the Magnetic Fields "Too drunk to dream". Det är väl ändå inte meningen.....

Sober, life is a prison
Shitfaced, it is a blessing
Sober, nobody wants you
Shitfaced, they're all undressing
Sober, it's ever darker
Shitfaced, the moon is nearer
Sober, you're old and ugly
Shitfaced, who needs a mirror?
Sober, you're a crogmagnun
Shitfaced, you're very clever
Sober, you never should be
Shitfaced, now and forever!

Anar renar på myren

Jag förstår inte varför en björnkram är bra medan en björntjänst är dålig....någon...?

Förutom detta vill jag, som den oerfarne nätshoppare jag är (undantaget e-bay och annat skivrelaterat) bara säga hurra för kicks.se. Trodde jag skulle vara tvungen att åka till Berlin nu när min livräddare tagit slut. Det här blev mycket billigare. Plus att frakt till den lokala butiken var kostnadsfri.


(PS. jag vet, jag känner inte heller igen mig själv)

där ingen annan är

Jag befinner mig i Limbo. Troligtvis är detta den ultimata definitionen av Limbo. Ett hotellrum i Uppsala, utan varken pålitlig internetuppkoppling eller fungerande tv. Jag har ingen bok, endast en krysstidning med Lasse Kronér som "kändistema". Jag kanske dör inatt, ingen vet.
Tack för mig.
På min begravning vill jag att ni spelar "Popcorn" - det är det enda jag kan komma på just nu.

Kärlek är..

att lämna hemmet utrustad med x-antal nya album i Ipoden.
Tack P.

Upp till kamp!

Up in the morning and out to school
Mother says there'll be no work next year
Qualifications once the Golden Rule
Are now just pieces of paper

Just because you're better than me
Doesn't mean I'm lazy
Just because you're going forwards
Doesn't mean I'm going backwards

If you look the part you'll get the job
In last year's trousers and your old school shoes
The truth is son, it's a buyer's market
They can afford to pick and choose

Just because you're better than me
Doesn't mean I'm lazy
Just because I dress like this
Doesn't mean I'm a communist

The factories are closing and the army's full
I don't know what I'm going to do
But I've come to see in the Land of the Free
There's only a future for the Chosen Few

Just because you're better than me
Doesn't mean I'm lazy
Just because you're going forwards
Doesn't mean I'm going backwards

At twenty one you're on top of the scrapheap
At sixteen you were top of the class
All they taught you at school
Was how to be a good worker
The system has failed you, don't fail yourself

Just because you're better than me
Doesn't mean I'm lazy
Just because you're going forwards
Doesn't mean I'm going backwards

Låtstöld

The Bear Quartets nya skiva Monty Python inleds med låten You You You You You You. Det var ju själva fan. Nu måste vi döpa om en ännu osläppt låt (inspelad på Long Island i april 2010). Jag gillar inte att komma tvåa. Livet är en tävling som jag brukar säga. Eller det har jag nog aldrig sagt högt bara upprepat gång på gång på gång inombords. Jag bjuder på den Matti. Kankske har vi tagit något av dig den här veckan.......

You you you - är ju iofs inte detsamma som you you you you you you. Och kanske kan man inte claima just det ordet. Jag kanske får skriva om låten - en svensk version. Du du du eller varför inte Jo Jo Jo (som en kontrast till nylåt'n Jag säger Nej!) Men nu har jag sagt det, våran nya låt heter "Jag säger Nej!" Kom ihåg var ni läste det först.

Inte bara för att det är fredag

Missförstå mig rätt. Jazzkatter är fina men någon kattmänniska har jag aldrig varit. Att börja gräva och plantera frön i vårens festivalrabatt är fantastiskt. Planering och tanke sätter sina spår som jord under naglarna, men istället för att pilla bort sorgeränderna kanske jag bara målar över dem. Ibland med något rött, sedan något grått och till slut något kulört. Randen finns alltid kvar som en påminnelse att
Mycket
Av
Det jag håller på med handlar om öv-
Erlevnad - i den här stan.

If loneliness was art

Hängde i replokalen ikväll. För en gångs skull mätta och belåtna till skillnad från de pliktskyldiga rep prick klockan sjutton-noll-noll som mest handlar om repetition av låtar. Det är skillnad på rep och rep (eller hur långt är ett snöre?) Kreativitet! Och en nylåt'n spelades in på mobiler. Jag har lyssnat flera gånger ikväll. Vid varje genomlyssning längtar jag mest efter slutet. När sista tonen klingar ut hörs ett unisont glädje-ja. Skratt fyllda av ryggdunk och kamratskap-rock.

Och så det här på det.
Allo, Darlin' – Dreaming

La La La La La La betyder jag älskar dig.

Det här med svenska texter. I krisens kölvatten utforskar även jag det svenska språket. För att jag vill och för att ni vill. Eller ja, kanske inte ni - men jag har läst att vi låter bra på svenska. Istället för kärringen mot strömmen tänker jag att jag kanske lägger mig på rygg och glider med. Blottar bröstkorgen och säger välkommen in.

Med glimten i ögat.

Än en gång kommer jag till självinsikt då pulsen går upp, hjärtat blir varmt och ha-begäret stort när jag ramlar över twee-pop. Kanske har en ny favorit i bakfickan. Ska bara lyssna lite till innan jag berättar vad det är. Inte vänta för länge dock, minns såväl när ni började peppa på The Drums. Sent som fan suckers!

När det lilla blir viktigt / Ge mig nåt stort.

Jag kopplar helt ogenerat samman senaste årens lågkonjunktur med det faktum att det går inflation i låtar på svenska. Hur många olika varianter av "upp på sociala ner på systemet" -textrader ska jag behöva lyssna på? Ett försök att hitta sin plats i ett alltmer otryggt samhälle och pop på svenska verkar gå hand i hand. Jag är uttråkad.

Men med facit i hand är det då ett som är säkert - Annika Norlin visar att politikens varannan damernas är för lite. Kan vi inte bara ta över hela skiten helt från 25+ killarna som skriver popmusik från samhällets botten. Det röstar jag för.

Och så han...

Förresten så tycker jag oerhört illa om Oskar Linnros.

(de senate två inläggen har inget med varandra att göra. Jag var bland vänner, ingen sjönk så lågt, bara så att ni vet.)

02.20

Visst, jag förstår. Men förstår ni?
11 september, Robyn soundtrackar mitt liv.

Jag går emot strömmen och säger: Body Talk pt 2 - bättre än ettan.

Dansa fastän hjärtat brister

Texten är livsviktig.

Prioriteringar

Tidstypiskt för 11-åringar under tidigt 90-tal var de klassiska "Mina vänner"-böckerna. Jag hittade en sådan i lådan. Inga vänner hade skrivit i den, däremot jag. X-antal gånger. Jag har ju alltid gillat det där med enkäter. Deltar mer än gärna i alla former av undersökningar - både via telefon, på nätet och på papper. Har säkert något med mitt storhetsvansinne att göra. Hursom. På frågan vad jag helst ville bli har jag anno 1991 skrivit Kysst lärarinna (det där med kommatecken var visst inte så viktigt)

Vårterminen i sjuan blev jag kysst - och igår hittade jag blandbandet då Det hände. Jag markerade det med ett kryss.

Döda ting och vuxen poäng.

Jag har blivit med bil. Den ska inte heta Tracyanne. P säger att det kanske kan få vara en han till och med. Jag vet inte. Någonstans inombords är det redan en hon (...och en Tracyanne). P får allt snabba sig på om det ska bli "det andra könet". Det måste vara ett inspirerande namn, något tryggt, eller något hårt och tufft - som gör mig odödlig. Det kan vi behöva nu när det är dags att skaffa den där lappen. Fy tusan, vad har jag gett mig in på....

Hee-Man kanske han kan heta. Eller Svarta Faran. Liemannen, Döden...nä kom igen P. Du måste hitta på nåt. Jag tänker bara på självklarheter - som Steven Patrick eller Billy. Den är liten och svart....kanske Prince - och jag kan vara The New (Horse) Power Generation. Go jag.

Blandbands-bonanza

Eftersom jag knappast kommer att flytta hem till mina föräldrar igen (anser min mamma i alla fall) så släpade jag hem en banankartong med minnen efter mitt senaste besök i Luleå. I lådan finns förutom hiskeligt många dagböcker och anteckningsblock också punkcollage, Moz-urklipp, konsertbiljetter, hastigt nerkluddade adresser, festivalarmband och mängder av brev. Den största behållningen var dock de skokartonger med blandband jag nu kan ägna mina kvällar åt att lyssna igenom. Jag har till och med tagit ner kassettdäcket från förrådet. Målet är att försöka årsbestämma varje blandband - i ett första skede. Jag hade även tankar på att skriva regelrätta låtlistor - men eftersom jag uppenbarligen inte (i alla fall inte på de banden som är från 1986-1992) gjorde det då så känns det lite som historierevisionism. Om jag inte visste eller brydde mig om vad det var jag lyssnade på då liksom....vem försöker jag lura. Rätt ska vara rätt som jag brukar säga.

Do or Die, Now or Näver

Åker spårvagn mitt i natten och inser att populärmusik gör sig bättre i storstadsmiljöer.
Måste kanske flytta då....

Öppna dörren!

Jag vet inte om det är för att det är måndag eller.... Men det känns som att jag har kört fast. Var jag än befinner mig så ser jag bara väggar och tak - betong, halvt avflagnad färg och lite klotter som påminner mig om att det kanske, men bara kanske finns någonting annat att bry sig om på andra sidan.

På morfars tid

Jag och P lånar morfars bil för resa norröver imorgon. Morfar är tyvärr inte i livet men bilen i säkert förvar hos en morbror. Det finns många plus med att åka bil till Luleå - det är inte bussen och det är plus så att det räcker och blir över. Problemet med morfars bil är att den inte har någon stereo, inte ens ett kassettdäck eller en radio. Det är bara tyst.....Annars hade det förstås varit väldigt passande att lyssna på Mauno Kuusisto och tänka på min stora bullriga finska morfar som hörde så dåligt att jag brukade mima och låtsasprata med honom när jag inte förstod vad han sa. Klassisk språkförbistring. Jag låtsades förstå och morfars låtsades höra. Det är det finska sättet.

Jag funderar på hur lång tid det kommer att ta innan jag irriterar ihjäl mig över ljudet om jag försöker använda mobiltelefonens högtalarfunktion. Jag funderar också på att ta med mig en bunt pop-genifrågor och drilla P till att bli en populärkulturell vinnare. P - killen som kan alla svaren - oavsett kategori! Det skulle imponera stort på mig. Jag funderar också på att utveckla regelsystemet för musikleken. Ni vet, spelare ett säger ett bandnamn och spelare två ett band vars namn börjar på bokstaven som föregående slutade på. Reglerna kan göras lätta eller oerhört svåra (tänk sortera skivsamlingen). Det blir nog bra.
Annars säger jag bara; Familjen, Eldkvarn, Anna von Hausswolff, MABD och Luleå. En helg i Luleå - det var inte igår. Jag är nästan lite nervös.

En annan tid

Lyssnar på Anna von Hausswolffs "Du kan nu dö" och funderar på minnen jag begravt.
Ska bli intressant att se Hausswolff igen, i annan sättning och på en utomhusscen. Jag får faktiskt fortfarande rysningar när jag tänker tillbaka på konserten hon gjorde under MADE.

Beger mig norrut imorgon, för två dagars utomhusfestival i Luleå. På Gültzaudden. Sist jag var på spelning där var skolavslutningen 1997. Monster spelade och jag minns att trombonisten var så dödligt het.

Ett öra rött

Har fortfarande 3 avsnitt kvar. Sovrummet är det bästa (och enda ) rummet just nu. Fönstret är halvöppet och en kall vindpust slinker in då och då (kan det, ååh snälla kan det vara höstluft jag känner). Rullgardinen är halvt nerdragen, fönsterlampan tänd. Sängen är bäddad men kuddarna på besök ovanför överkastet. Jag ligger under en filt. Möblerar om, puffar till kuddarna och lägger mig på P´s sida av sängen istället. Mitt vänstra öra har fått liggsår.

Hemma från jobbet.

Dagens plan: att se de sista sex avsnitten av Gilmore Girls. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Vem vet, om jag fortfarande har feber imorgon så kanske jag börjar om.....

Jag är så tråkig just nu.

Förutom en stark känsla av uttråkning får jag också sådan ofantlig ångest av att vara hemma från jobbet. Totalt oduglig. Det är bland det värsta jag vet, att ringa till receptionen och sjukanmäla sig. Speciellt så här precis efter semestern. Herregud, hade jag inte kunnat göra bort det här då.
Oduglig, tråkig och sämst. Det är dagens ledord.

Nu, Lorelai.

I do I do I do I do I do del 2.

Hipp hipp hurra för Joel och Michelle idag!

Ipoden synkar med mig

Somnade med tårar i ögonen och knuten näve. Vet inte varför, det bara blev så. Vaknade och tänkte "fy fan". Drog på mig träningskläderna och gick ut i morgondimman. Trycker på play.
Mitt hjärta stannar lite när Kristen Vigards version av Costello/Bacharachs "God give me strength" börjar spelas . Ironiskt nog följer Parkens " Åt helvete med himlen".
Ja, tänker jag: Åt helvete med allt!.
Till tonerna av Another Sunny Day´s " You should all be murdured" når mitt dåliga humör sitt klimax. Till Angie Stone´s "Make it last" går jag hem och tänker på ursäkter och förlåtelse.

Vaknar upp i Långtbortistan

"We´re sorry but we don´t have imagery at this zoom level for this region. Try zooming out for a broader version"

Google maps i all ära, men till Tornedalen har de inte hittat. Kanske någon form av censur, vem vet. Lite besviken blev jag att jag inte kunde mäta upp förra helgens löprundor på jogg.se. Det hade varit så fint också, att få zooma in landsvägarna och drömma sig bort för en stund.

Jag och Emily

Jag har köpt ett nytt kodlås till gymet.
Så......

Sentimentalt

Varje vardagmorgon promenerar eller springer jag i skog och mark. Det är min stund på dagen, en ensam-tid som är guld värd. Det är min musiktid. När jag fyllde år fick jag en ipod, det har jag aldrig haft tidigare. Jag har haft diverse musikspelare och senaste tiden endast min mobil. Det har krånglat och jag har tappat tålamodet fler än en gång för att jag inte kunnat synka med itunes. Nu är det inga problem - men med inga problem kommer nya problem. Itunes. Fan, egentligen suger ju Itunes. Jag har i många år framförallt "samlat" låtar på datorn. Hela album tenderar jag istället att köpa och ha på old fashioned format. Nu när musikspelaren synkar med hela mitt itunesbibliotek finns där bara enstaka låtar med sjukt många artister. Suck. Jag får ingen kontinuitet i mitt lyssnande. Klickar mest på nästa nästa nästa nästa. För att hitta "rätt" låt liksom. Inser ju också att jag faktiskt (trots att jag länge varit en motståndare till detta) är lite sugen på att digitalisera en del av min skivsamling. För att ha liksom, ha on-the-go. Men det går ju inte. Ipoden är ju redan nästan full. Jag står inför ett vägskäl. Att plocka bort låtar, bränna ut dem på cd, skapa samlingscd:s. Men jag kan liksom inte. Jag kan inte välja bort eller välja rätt. Vissa låtar har ju hängt med jättelänge. Låtar jag sökt efter på soulseek, väntat på. Jag kan inte göra så mot dem. För jag vet ju vad som händer. De kommer att hamna i lådan med brända moderna blandband - de kommer att samla damm. De förtjänar mer, de som varit mina följeslagare så länge. Det är flera tusen låtar, men jag lovar och svär, varenda en har spelats.

Det känns som att jag tvingas in i ett förhållningssätt till musik jag inte själv har valt. Att ladda hem var tidigare en portal för nya intryck eller för att samla på gamla obskyra låtar. Eller en quick fix för tårar, ångest eller skratt - och det kan jag inte bara radera eller bränna ut. Det är ju nästan lite som ett fotoalbum.
Jag får se hur jag gör.

Livet på en pinne

...och några dagar sedan. Idag, uppenbarligen en annan tid. Regn regn regn - och jobb.

Kärlek är ett blandband

Det regnar. Jag bränner en skiva. Jag vill att musiken ska kännas när vi åker bil. Jag tänker på att det är fint att jag och P får åka iväg. Jag bränner en skiva med hemliga låtar, bränner en skiva i smyg.
Vi ska lyssna på det här:

Alma Cogan - Somebody loves me
Shoot Charlie - The dances never danced before
Cornelius - Drop (Kings of Convenience remix)
Beloyd - Today all day
Joel Alme - I never said I was brave
The Concretes - A whales heart
The Drums - Best Friend (Olympic mix)
The Field Mice - If you need someone
Girl Alliance - I wish I could tell you
Haircut 100 - Fantastic day
Jeremy Jay - Airwalker
Masshysteri - Dom kan inte höra musiken
Paul Wall - Girl
Jean Plum - Look at the boy
Prefab Sprout - Lions in my garden
The She-Brews - Leave all your old loves
Suede - So young
This is Ivy League - Don´t waste your love on me
Nella Dodds - Come see about me
the La´s - There she goes
The Association - Never my love

Och nej, sorry, men den här spellistan gick inte att göra komplett på Spotify (som vanligt).

Nu åker vi hit

....fast det här är ju förstås bastun.

Planerar resans musik, det är nästan det viktigaste av allt.

.......

Herregud, jag börjar jobba imorgon och jag har inte ens gått och lagt mig från förrgår än. Om exakt 24 timmar ringer väckarklockan.

I do I do I do I do I do!

Idag brinner jag för kärleken.
Till Teres och David

Friends (en referens)

Jag menar, kolla!

Silence is golden

Oj så tyst det blev.
Efter ett hektiskt dygn med road trip, förfest, spelning, efterhäng, lång natt med åskväder och rethosta i en tältsäng, tryckande värme, finfina recensioner, road trip hemåt och väl hemma filmkväll med de bästa av de bästa blev det helt plötsligt tyst. Helt tyst så när som på en gnisslande balkongdörr .
Skivan tog slut och P är och spelar på annan ort. Jag är ensam hemma för första gången på väldigt länge. Ensambarn som jag är kan jag ju inte sticka under stolen med att jag njuter lite av det. Jag tänker också på att det faktiskt inte är sant som dom säger, att man inte kan få allt.
Jag tror jag har det, jag måste bara påminna mig själv om det lite oftare....

och det där som kommer tillbaka och biter en i foten.

Raljerade över hur jag aldrig varit på Piteå Dansar och Ler. Att stadsfestivaler är av ondo och hur banden som spelar där aldrig intresserat mig eftersom de är alldeles för kommersiella, för dåliga och för ointressanta
- och nu spelar du där själv, sa du.

Ja där ser man, ödets ironi.

The last days of disco - eller sommar

Somnade tidigt och vaknade med rethosta strax innan filmstart. Jag har alltid varit svag för the Last Days of Disco. Dialogen är underbar. Jag vet inte om det är det faktum att de jobbar på bokförlag, att de går i trista kontorslokaler i fina kläder eller om det är mörkret som gör mig sugen på att skriva något. Men eftersom jag är totalt oinspirerad testar jag något nytt och googlar "blogglistor". Här är en.

Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
Har ingen bok i närheten men når tidsskriften Provins # 4:2009
"Sannolikt var det utfälld kalk från denna bergart som gynnade orkidéerna spindelblomster och kallrot"

Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Soffkanten.

Vad var det senaste du såg på tv?
Tittar på the Last Days of Disco

Utan att se efter, gissa vad klockan är:
Alldeles för mycket med tanke på morgondagens planer.

Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Bortsett från Tv:n.....lite stökljud ute på gatan. Folk går hem från krogen vid den här tiden - vid de flesta tider sommartid har jag märkt.

När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För kanske 6 timmar sedan. Då cyklade jag hem från en kvällsdate med Eva.

Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Jag googlade bilder från the Last Days of Disco. Försökte hitta en specifik outfit som Chloe har på sig i filmen, den fanns inte - eller så gav jag upp.

Vad har du på dig?
Svarta leggings och en svart/vit-randig tröja med knappar i ryggen. Den är lite bred och kort - jag följer magtröjemodet även hemma - eller bara hemma.

Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Eftersom jag går på morfinbaserad hostmedicin drömmer jag mycket mycket konstiga drömmar. Det var faktiskt det och hostan som väckte mig tidigare. En mardröm - big time. Fast en mardröm med en twist, vem var den goda och vem var den onda....

När skrattade du senast?
När jag och P lagt oss. Han får mig alltid att skratta.

Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Tavlor och en stringhylla med b.la inramade fotografier

Me and you, and the Zsa Zsa Zsu

Det är någonting med kärlek den här sommaren.

Väg 363.

Femtiotalsgardiner i grönt/turkos
Spegel
Hylla
Joe Smooth
Hurrah!
Style Council
och LP-Box med golden oldies 1946-1969
Vita tygskor med schysst flätad detalj
PopGeni! - 3000 frågor om populärmusik (på köpet, även en uppsättning nya(re) frågor)
Servetthållare/Brevställ
Bricka
Kapsylöppnare och fågel i ett.
Pioneer hörlurar
Ljusstake
Böcker
och en marinblå finfin ullcardigan till P.

Ytterligare en anledning att ta det där körkortet.

Nångång kanske det blir jag

Jag har börjat övningsköra - på cykel. Det går ut på att vart jag än cyklar så diskuterar jag och P trafikregler. Jag låtsas också att jag kör bil, tänker mig in i situationen, letar desperat efter "döda vinkeln" och håller i styret tio - i - två Jag ser det som ett test, är han the One - the One att gå övningsköra-tillsammans-med-kursen? Kan han hantera att jag inte kan någonting om bilkörning, inga trafikregler, inga skyltar, sällan (och i stressade situationer) kan skilja på höger och vänster? Jag ger det en månad, sen skriver jag in mig.

Men döda mig...

...säger jag gång efter annan. Rethostan tar över mitt liv. Konstigt nog blev den inte heller bättre av ett paket cigaretter och alldeles för många bju-drinkar igår. Men det var det värt, nästan i alla fall.

Idag avundas jag Jenka som lånat min box och har Sopranos-maraton. Bara därför kollar jag på ett avsnitt på SVT och tänker att jag också har det - och att det här är det sista för dagen innan läggdags. Det känns redan bättre.

Till mina vänner.

Ikväll!

30 år på en kväll

Måste börja gå igenom låtar inför morgondagens fest. Jag vill spela allt det där jag alltid vill höra. Det är bara det att det finns så mycket. Soul överlåter jag till Eva - det känns tryggt. Men jag måste nog inleda en urvalsprocess för övriga låtar. Eller så låter jag bara P bestämma, som en överraskning - för mig alltså (även om det förstås vore en överraskning för honom om han fick bestämma)

Förresten, om du är i Umeå imorgon, kom kom kom till dans dans dans. Socialize, Aschanska Villan kl 21.

Loco i Lokko

Födelsedagspresenternas Rolls Royce. Jag läste halva natten och har ändå så mycket kvar - det är fantastiskt.

Två första.

Det är allt som behöver sägas.

En sista

Min sista dag som tjugo-nånting ska jag hänga med de bästa, bada, sola och lyssna på Being Boring. Jo så är det. Det blir den.

Ränderna går aldrig ur

Av sexton nytvättade plagg är fjorton randiga.
Behöver jag hjälp?

Beverly Hills och Sävarån

Inför gårdagens kanotfärd blev det 1991 hemma hos mig. Jag vet inte om jag gillar det, hatar det, eller älskar det - eller vad jag ens tyckte då.

It goes to eleven

Jag vill lyssna högt på musik. Jätte, jätte, jättehögt. Så högt så att fönsterrutorna skallrar och basen tar sig in i min kropp. Men jag fegar och sänker basen för grannarnas skull.

Maybe, baby

Shout to the Top måste det bli. Fy fan vilken dänga det är. Helt klart top 5 alla tiders bästa låtar. Ok, det var väl inget nytt direkt. Kanhända är det inte ens 00-tal när den 12" börjar snurra hemma hos mig. Men, vem bryr sig.
Den blir det.

Tror idag är dagen då jag sorterar om vinylen. Efter en heldag på stranden kliar det i fingrarna efter att få organisera någonting. Måste få strukturera, ordna och göra fint. Tänkte prova något nytt. Genreindelat och i alfabetisk ordning. Det blir en nöt att knäcka.

Jag älskar att vara hemma!

13 nästan 30

Om exakt en vecka fyller jag 30 år. Jag ska ta till vara på min sista vecka som tjugo-nånting genom att inte göra ett skit. Det förtjänar jag efter att ha sliti i tio år. Det blir kanon. Det känns nästan mer nervöst att inleda livet som trettio-nånting måste jag säga. Den första dagen, den första veckan kommer alltid att vara den första. Lite som med första intrycket tänker jag mig - det kan vara avgörande. Funderar på vad min första låt som trettioåring ska komma att bli. Borde förstås avsluta med Moz (återigen kliché kliché men va fan, han var min husgud). Instinktivt tänker jag att han även borde vara den första som spelas men å andra sidan tänker jag att bladet är vänt, pennan är nyvässad (om än något kortare) och pappret är vitt. Dags för nåt nytt. Men hur tusan ska det gå till.....

"Rose, I´m feeling older. Courage my love, it makes me bolder"

Me, Elin. You, semester

Har peppat på "självbiografin" Me, Cheeta sedan reportaget i Kobra tidigare i vår. Idag på Coop Forum Luleå under den sedvanliga "vad-är-det-du-äter-nuförtiden-egentligen"-handlingen med M&P stod den i hyllan. Tack Mor. Passar utmärkt nu när jag faktiskt lyckades läsa under resan norrut. Sofi Oksanens "Baby Jane" - check. Har haft uruselt läs flow senaste månaderna. Det ligger mest påbörjade men aldrig avslutade böcker på nattduksbordet (ångestbordet). Äntligen åtminstone en bok som kan förpassas till bokhyllan. Något som fick förpassas till tvättmaskinen när jag kommit fram efter dagens strapatser var dock min kära jeansjacka. Äckelmagade (och personer med pondus och självrespekt som irriterar sig på folk utan detsamma) ombedes sluta läsa nu.

När jag hittat min plats på det halvfulla tåget i morse, slagit mig ner, gjort mig bekväm, lyft upp resväskan på hatthyllan ovanför mig kittlade en omissigenkännlig doft mina näsborrar. Det luktade urin....inte kiss utan snarare lite som en (ingrodd) alkisbralla. Ni förstår nog. Jag tänker: va fan är det från mitt säte? Jag sitter kvar. En gång varje kvart tänker jag: Va fan, är det från mitt säte eller inte? Hoppas innerligt på att det är något slags korsdrag från tågvagnens toalett och sitter fortfarande kvar. Överväger att byta säte, ser att en stackars tjej (som hamnat vid ett bord tillsammans med en mamma och tre barn) byter plats. Men vet liksom inte. Hur funkar det på tåg egentligen? Kan man byta plats? Hur gör jag med väskan? Andra kommer att undra varför jag byter plats? Det sista jag vill är att "sitta på fel plats" och bli tillsagd av någon, en sur konduktör tillexempel.....Efter ungefär 45 minuter av resan lägger jag jeansjackan under mig. Tänker: Va fan, om det är från mitt säte sätter det sig inte i klänningen i alla fall....Jag sitter alltså kvar. Från och till stinker det alltså alkisbralla i 4 timmar. Väl i Boden, när de flesta andra resenärer bytt tåg för att fortsätta ännu längre norrut byter jag så äntligen plats. In i det sista sätter jag mitt hopp till vagnens toalett och tänker: Va fan, det kan inte varit mitt säte, det måste vara något annat. Luktar på jackan och dör en smula. Dör dör och dör. Det var mitt säte.

Tvättmaskin. Tack igen Mor.

Early Morning

Önskar lite, men bara lite, att jag köpt Fontän på Cd istället för vinyl så att jag hade haft Early Morning i mp3-format. Den hade passat bra just nu.

Tar 06.41 tåget norrut, mot Luleå. Varför så tidigt undrar ni? Jo för det går inga andra tåg till Luleå. Är urbota less på att skumpa de 26 milen med buss - i fyra timmar och fyrtio minuter. Tåget tar visserligen nästan lika lång tid men jag ska njuta av att se andra (o)bygder än byarna längs mardrömssträckan Umeå-Skellefteå. Ingen träsmak och en chans att faktiskt både kunna lösa korsord och läsa under hela resan. Fyra timmar och trettio minuter - när man vet att det skulle kunna gå på under tre.....Bygg Norrbottniabanan nu. Det kallas infrastruktur och jag tycker det är vår tur att kräva lite mer av den varan.

Bernardo / Riff - en dag med Gilmore.

Sicken tur att jag jobbade som produktionsassistent under West Side Story tidigare i år. Nu fattar jag WSS-referenser. Och eftersom det fullkomligt kryllar av dem i filmer, tv-serier och låttexter så har jag alltså haft en stor populärkulturell lucka. Illa.
Puh, skönt att arbete lönar sig.

Brännskadeenheten på Ö.k

Så många favoriter i en och samma film! Efter en fantastisk sommardag med världens absolut bästa Eva kan kvällen knappast bli bättre.

Kodin Kynttilät

Köpte fina finska bitar på Myrorna idag. Det var både glädjande och tragiskt på samma gång. Hos någon, någonstans här i närheten har det egna husets ljus slocknat....

Jag ser henne framför mig. Den äldre damen. Hon som kom hit någon gång för länge sedan. Kanske för att jobba, kanske för kärlekens skull. Kanske lärde hon sig aldrig språket, kanske längtade hon alltid hem. Hon sitter på köksoffan och lyssnar på Mauno Kuusisto. Det tar henne tillbaka till dansbanor, efterkrigstid, vemod och ungdomens år under finska ljusa sommarnätter. Jag lovar att fortsätta vårda dem ömt även om min egen längtan blott är en svart-vit film och aldrig någonsin har varit min verklighet.

Namngivna

Hon har fått namnet Tracyanne. Är det konstigt?
Hon ser ut som en Tracyanne - men det gör min portabla skivspelare också (och den kom först)....

You are on my mind

Familjens "Vinter i april" har gått på repeat i min musikspelare under hela turnén. Till följd av det har jag också drivit mig själv till vansinne genom att försöka komma på namnet på den låt och den artist just Vinter i april påminner mig om. Övervägde att ringa hem till P för att han skulle rota igenom skåpet med skivor jag sällan lyssnar på och som inte ryms bland de andra - men eftersom jag inte ens kunde minnas titeln på skivan låten skulle finnas på kändes det dödsdömt. Nu har jag rotat fram den - Soul for Real "Every little thing I do". Högst ointressant betraktelse kanske - eller en inblick i min hjärna.

Jag älskar Berlin.

Kanhända maxade jag kvoten för hur många gånger det är ok att säga "Jag älskar Berlin" under en och samma helg - men, det är sant. Måste åka tillbaka snart.

Tillbaka, hemma igen. Känner mig rastlös. Ägnat två dagar åt att lyssna på nya skivor. När andra köpte billigt krims-krams på söndagsmarknad i Berlin maxade jag på Sarah-relaterat och 86-indie. Efter många dagar i otal skivbutiker, utan ett enda köp (förutom Levi Stubb´s Tears av Bragg till P) valde jag slutligen rätt skivback. Det var inte lätt, och det var inte meningen - men det var kanske menat. Det var söndag, det var varmt. Jag och Ellen hade dansat hela natten. Jag var aningens bakis och i tryckande hetta och med svullna fötter vankades det marknad. Herreminje - jag trodde jag skulle svimma där. Mitt bland alla krustpunkare och hippies, bland turister och fyndgalna. Men, jag ser ett stånd, jag ser en skivback, jag ser etiketten "indie". Jag börjar bläddra. Och där, där står skivorna med stort S. De där skivorna jag aldrig aldrig hittar annars mer än för dyra pengar på e-bay. Köper - sen irrar jag mig ut ur marknaden och slocknar på en soffa i en bar där 50 tyskar kollar på fotboll. Underbart. Jag älskar Berlin.

Au Revoir Sverige

Efter att besvikelsen lagt sig bad jag P utmana ödet. Nu väntar jag med spänning på att FRA-indrivarna bankar på dörren. Tur att jag inte är hemma. Men nej nej, jag fixade såklart inte hem det jag redan beställt, det vore ju tokonödigt. Det blev nåt skånskt och fint istället. Nåt som jag faktiskt (äntligen) ska se live när jag hälsar på Familjen hemma i Luleå i augusti.
Vågade mig också på att utmana mitt eget tålamod och fylla på musikspelaren med lite nytt. Jag gör det så sällan eftersom jag, i vanlig ordning, inte läst några instruktionsböcker och således helt utgår från "känsla" och "sunt förnuft" när jag för över musik från datorn. Det fungerar i 2 fall av 10. Resterande gånger raderas allt på musikspelaren istället. Idag var en tur -i -oturen- dag så nu kan jag lämna landet med lite nytt från Holiday Records och annat smått och gott.

Adjö för en vecka eller två.

Fan!

Jävla skit också. Mina skivor har inte kommit idag heller. Det var då själva fan till att sega. Nu är det försent. Det var ju nu nu nu jag ville ha dem. Jag behöver låtarna på turné. Jag behöver.
Jag.Känner.Sorg.

Dan före dan

Spelar Alfapet i sängen och firar att det bara är en dag kvar på jobbet. Sen är det semestertider. Min första semester någonsin. Lyx.

Ingen säger det som Tracyanne.

Konklusion

Hellre ett svart får än en ulv i Louis Vuitton-kläder.

Otålighetens pris...

är att använda nättjänster och tvingas lyssna på reklam. Jag vet att skivorna kommer imorgon, men Robyn jag kan inte vänta.

Vi mot dem

Här går man omkring och tror att man är så unik, så ovanlig - ett svart får i en hage full av ulliga gulliga lamm. Och vad gör man. Jo, tillsammans med några vänner bokar man biljetter till SATC 2. Efter filmen planerar man att "ta ett glas vin ihop". Eller så skämtar man om att ta en cosmopolitan..... men det skulle vi ju aaaaldrig göra (det är vad de andra gör).
Ovanligt vanligt.

Tidsfördriv

Ok, jag har lite att göra.
Men det här, det här, det är helt sjukt. Ni måste testa.
17 frågor tog det innan anden listade ut att det var Morrissey jag tänkte på. Nu jävlar ska jag testa igen.

Ni måste.

Look-a-like

Ni brukar säga att jag är lik Robyn. I wish.
Robyn gör det igen.

Att ha feeling

Every little smile med Eye Travel på radion och jag känner bara jippie-di-waowao!
Det är ju faktiskt sommar snart. Semester och turné. Födelsedag och kalas. Sol och bad. Parkhäng, balkonghäng och mitt finfina kompisgäng.

Ind(i)enial

Här sitter jag med kluddiga post-it lappar framför mig. Nedtecknat lite hit och dit, upp och ner är namn på band jag ska kolla upp/köpa på mig av efter att, i två veckors tid, uteslutande lyssnat på Gimme Indie under arbetstid. Och vad gör jag - jo jag loggar in på nätaffärens hemsida och köper helt andra grejer istället. Men det var så billigt tänker jag. Och det var det kanske.

Oavsett så ser jag nu fram emot paket på hallgolvet. Yippie!

Berlin, lite kort och några kort.

Berlin, från mitt hotellfönster. En W.I.S.P-bekant brukar säga att Umeå är "Sveriges Berlin". Det tänkte jag på under helgens vistelse där.
Ibland känns nog Umeå snarare som ovan..
(....eller så här...)
På Oranienplatz inhyste ett rivningshus delar ur Berlinbiennalen. Intet ovetandes om innergårdens utställning fick jag en smärre chock när jag tittade ut genom toalettfönstret.
Bruce Nauman "Dream Passage" på Hamburger Bahnhof. Hade jag vågat hade jag fotat allt jag såg.
Olafur Eliasson på Martin-Gropius-Bau. Staden i fokus
Rökfyllda rum, neonljus och total lycka. Snarlika scenarion kan komma att utspela sig under mitt nästa besöka i Berlin. Lika med ändå olika om jag säger så.
Berlin, jag saknar dig redan men vi ses om mindre än två veckor.