Vem är du, vem är jag. Långt ifrån levande charader.

Inspirerad av Sofie Fahrmans (o)ergonomiska inlägg från tidigare i veckan (eller det kan ha varit någon vecka sedan, jag har en tendens att fulsurfa på bloggkommentatorerna när jag har tid över si så där var tredje vecka) ligger jag i soffan i en ytterst skön ställning. På väg hem från kvällens häng började jag tänka på 90-talet och mig själv. Jag växte upp med uppmaningen om att "vara mig själv". Om man bara var sig själv skulle allting lösa sig. Jobb, kärlek, framtid och det ena med det tredje. Och som jag har jobbat på detta. Att vara mig själv. Idag råder andra tongångar. Och hur mycket jag än dagligen ifrågasätter "vara sig själv"-idealet så ligger det någonting relevant i det, som blivit totalt irrelevent idag. I bloggosfären är den vanligaste kritiken mot kritik att hävda att man spelar en roll. Det gör mig lite förvirrad faktiskt. Absolut vanligast är detta bland livsstilsbloggarna. Det är klart att jag förstår att folk inte endast ägnar hela livet åt att måla naglarna i olika färger, bära varenda plagg de äger sedan 1996 eller arrangera fester för tusentals kronor - men att inte kunna ta kritik för detta är lite fascinerande. Speciellt när försvaret alltid är "det är inte allt jag är". Det är trots allt ett medvetet val, en medveten identitet att visa upp, en roll som spelas. För den här bloggosfären är väl inte allt livet är? Jag tycker att det är jättelätt att trycka på "radera" och sen gå vidare. Jag spelar olika roller i olika situationer varje dag men de är alla en del av mig. De definierar mitt jag. Om någon ger mig 5/10...so be it.