Två mornar i rad har jag grinat på väg till jobbet. Och nej, det har inte haft någonting med jobbet att göra. Det har helt enkelt bara handlat om musik. Igår till en låt som inte ens är värd att nämna eftersom den inte alls är särskilt bra. Det var bara det att jag nog inte hört den sedan slutet av 80-talet/början på 90-talet. Det var så mycket barndom. Mitt i snöstormen en förnimmelse av barndomens dofter. Av mitt rum, vår gamla lägenhet. Jag såg mig, mamma och pappa (och låten har absolut ingenting med dem att göra heller) och min allra käraste kusin. Norra Ersmarksgatan blev Memory Lane.
I morse var det Robyn som knockade mig med Body Talk pt3. Jag visste inte alls vad jag hade för förväntningar på skivan. Inga alls förmodligen. Jag har inte haft tid att tänka och jag har varit alldeles för insyltad i pt2. Lite som att vad hon än gör så har hon ändå vunnit mig genom den...Skivan låg på hallgolvet när jag kom hem sent sent igår kväll. Det första jag gjorde i morse var att föra över den till musikspelaren. Det första jag gjorde när jag klev utanför dörren var att trycka på play. Någonstans, återigen på Norra Ersmarksgatan, börjar Call your girlfriend.
Jag dog. Jag dog helt enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar