Varje vardagmorgon promenerar eller springer jag i skog och mark. Det är min stund på dagen, en ensam-tid som är guld värd. Det är min musiktid. När jag fyllde år fick jag en ipod, det har jag aldrig haft tidigare. Jag har haft diverse musikspelare och senaste tiden endast min mobil. Det har krånglat och jag har tappat tålamodet fler än en gång för att jag inte kunnat synka med itunes. Nu är det inga problem - men med inga problem kommer nya problem. Itunes. Fan, egentligen suger ju Itunes. Jag har i många år framförallt "samlat" låtar på datorn. Hela album tenderar jag istället att köpa och ha på old fashioned format. Nu när musikspelaren synkar med hela mitt itunesbibliotek finns där bara enstaka låtar med sjukt många artister. Suck. Jag får ingen kontinuitet i mitt lyssnande. Klickar mest på nästa nästa nästa nästa. För att hitta "rätt" låt liksom. Inser ju också att jag faktiskt (trots att jag länge varit en motståndare till detta) är lite sugen på att digitalisera en del av min skivsamling. För att ha liksom, ha on-the-go. Men det går ju inte. Ipoden är ju redan nästan full. Jag står inför ett vägskäl. Att plocka bort låtar, bränna ut dem på cd, skapa samlingscd:s. Men jag kan liksom inte. Jag kan inte välja bort eller välja rätt. Vissa låtar har ju hängt med jättelänge. Låtar jag sökt efter på soulseek, väntat på. Jag kan inte göra så mot dem. För jag vet ju vad som händer. De kommer att hamna i lådan med brända moderna blandband - de kommer att samla damm. De förtjänar mer, de som varit mina följeslagare så länge. Det är flera tusen låtar, men jag lovar och svär, varenda en har spelats.
Det känns som att jag tvingas in i ett förhållningssätt till musik jag inte själv har valt. Att ladda hem var tidigare en portal för nya intryck eller för att samla på gamla obskyra låtar. Eller en quick fix för tårar, ångest eller skratt - och det kan jag inte bara radera eller bränna ut. Det är ju nästan lite som ett fotoalbum.
Jag får se hur jag gör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar