Köpte fina finska bitar på Myrorna idag. Det var både glädjande och tragiskt på samma gång. Hos någon, någonstans här i närheten har det egna husets ljus slocknat....
Jag ser henne framför mig. Den äldre damen. Hon som kom hit någon gång för länge sedan. Kanske för att jobba, kanske för kärlekens skull. Kanske lärde hon sig aldrig språket, kanske längtade hon alltid hem. Hon sitter på köksoffan och lyssnar på Mauno Kuusisto. Det tar henne tillbaka till dansbanor, efterkrigstid, vemod och ungdomens år under finska ljusa sommarnätter. Jag lovar att fortsätta vårda dem ömt även om min egen längtan blott är en svart-vit film och aldrig någonsin har varit min verklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar