Det ska mycket till innan jag skulle få för mig att klaga hos grannen trots att väggarna skakar av basen. Det har förstås att göra med att jag är en liten konflikträdd skit men i det här fallet finns det faktiskt viktigare anledningar också. Jag tycker att det är fantastiskt. Fantastiskt att grannens son på 16-17 år spelar hög musik när hans mamma inte är hemma. Jag ser framför mig hur han, precis som jag, önskar att han fick bygga bo inne i högtalarna för att liksom kunna kliva in i alla de låtarna som betyder något för honom. Kanske studsar han runt där i sitt pojkrum, mimar i hårborsten och tränar rockposer framför spegeln. Kanske glider han runt i strumplästen, in och ut i vardagsrummet som en riktig Tom Cruise i Risky Business. Jag hoppas.
Däremot, om han sitter i strumplästen, framför datorn, med en öppen jolt-cola och spelar dataspel med hårdrocken som stridsagitator - ja då skulle jag bli besviken. Så det handlar kanske lite om det. Jag vill nog inte veta, så därför ringer jag inte på. Jag vill hellre hoppas. Under tiden står jag ut med hans dunka-dunka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar