Ny tid, ny strid

Jag blev less. På google som krånglar och på blogger som känns ful. Eller inte ful, men jag har liksom hängt här sedan 2001 eller nåt. Det är för länge. Hjälpte en vän att flytta i helgen och insåg att jag måste flytta - härifrån. Från bloggen alltså.

Så, sagt och gjort. Ny tid, ny strid. Ni hittar mig på

www.langrandigt.wordpress.com

Ps. Ändra i rullarna om ni vill att jag ska följa med er. Eller ja, att ni kan följa mig. Eller så.

Om varför jag inte bloggar

För att alla andra gör det bättre än mig. Jo, så är det.
Tex som där jag stal den här roliga listan som kommer att tråka ut er men som jag gillar, eftersom jag är en narcissist. Det är faktiskt få saker jag gillar så mycket som att fylla i enkäter. Jag tackar alltid ja till alla som ringer och säger
- det tar bara 10 minuter.
Ibland har jag turen att få ett samtal rörande något som tar hela tjugo - lyckan är gjord. Häromdagen fyllde jag i en hälsodeklaration inför ett kommande kirurgiskt ingrepp. Jag älskar´t.
Men nu. En lista. Som jag ska njuta av.

Four jobs you´ve had in you life:

1. Nu, projektledare på kulturinstitution. Mitt drömjobb
2. Under fem somrar var jag ansvarig för frukt och grönt- avdelningen på Hemköp. Fysiskt, färg och frihet.
3. Precis efter gymnasiet jobbade jag som springvikarie inom hemtjänsten. Det var en vuxenchock.
4. Jag satt jättemycket i telefon när jag jobbade som tolkförmedlare. Först hemifrån, sedan på kontor. Jag gillade kontoret bättre.

Four movies you could watch over and over (och som jag tittat)

1. Bridget Jones. Första filmen. Såg 20 minuter av den varje dag vid lunch under en lång period. Varje gång den tog slut, började jag om.
2. Tjejen som föll överbord (eller valfri annan Goldie Hawn film)
3. Almost famous. Men ja!
4. Quadrophenia. Definierade hela min tonår.
5. Före detta fruars klubb. Jag måste få ha en femte film också (min lista = jag bestämmer)

Four cities you´ve lived in.

1. Luleå
2. Umeå
Jag har bara två.

Four tv-shows you like to watch:

1. Just nu, många finska dokumentära tv-serier som rullar
2. Halv åtta hos mig.
3. Dog whisperer
4. Svenska Hollywoodfruar - och annat i genren dåligt men bra.

Four cities you´ve been on vacation (ja, en hel del. Det blir lätt så på turné, om det nu räknas som semester)

1. Tornedalen (inte en stad per se men många små orter)
2. New York (och mycket annat på östkusten)
3. Berlin, Berlin, Berlin, Berlin (och mycket annat i Tyskland)
4. Bordeaux (och mycket annat i Frankrike)

Four websites you visit daily

1. Facebook
2. Twitter
3. Google bilder. Bildgoogla, den bästa micropausen.
4. Bloggar.

Four of your favorite foods

1. Fetaost
2. Avokado
3. Fisk. Som Lax som pappa fiskat eller sik som han håvat och rökt.
4. Tacogratäng

Four things in your room

1. Skivor
2. En kille
3. Två datorer
4. En skön soffa

Four things you are wearing right now

1. En randig long sleeve
2. Ett par trasiga bomullsleggings

Helt ärligt har jag inget mer på mig. Inte ens underkläder.

Four places I´d rather be right now

1. På väg in i en vedeldad bastu, med en kall öl i handen.
2. Redan på Mariehem dit jag är på väg strax. Cykelturen kommer att bli svettig
3. I stugan
4. i Berlin, vill man inte alltid hellre vara i Berlin.

Keep on rocking. Kanske uppdaterar jag imorrn och lägger in bilder också. Men just nu är jag nöjd så här. Bara så ni vet.

Scrap booking på kontoret

Jag är rysligt nöjd över min senaste pärmkreation. Bild och text har så många bottnar känner jag.

Olika som äpplen och päron

När jag flyttade till Umeå tyckte jag att det var oerhört exotiskt att se trädgårdar med äppelträd det faktiskt växte äpplen i. Som gick att äta.
Eller körsbärsträd för den delen. Det är fortfarande så pass exotiskt så att jag, när tillfälle för lite pallning ges, alltid tänker - "Går de här verkligen att äta?"

Nu tio år senare, surfar jag runt på bloggar från söderöver och ser päronträd.
Det vore nåt att se live det.

Här en bild på djur. Hittade ingen på icke-existerande äppelträd.

The world has turned and left me here.

Ja men så typiskt tänker ni när ni ser att jag uppdaterat men bara med ett simpelt tuben-klipp.

Men så känns det.

Den som blir ensam kvar.

One look att you and I can´t disguise I´ve got hungry eyes

Dagen D.

Jag har en underbar vän som också råkar vara en fantastisk historieberättare. Den bästa. En av mina favorithistorier handlar om när hon skulle vara kattvakt. Knappt ett dygn handlade det om tror jag. Hon köper med sig mat dit, mat som skulle kunna mätta ett helt kompani, i en hel vecka. Hon äter tills hon de facto tror att hon ätit ihjäl sig. Att magsäcken ska spricka. Att kattvakteriet ska sluta i en ovärdig, sprucken död i soffan. Med en galen katt som enda sällskap. Hur länge som helst skulle hon ligga död - eller ja, i alla fall ett dygn. Jag tycker det där dygnet är oerhört intressant. Eller snarare känslan av dygnet som en evighet. Jag är i en liknande situation ikväll, fast tvärtom på något sätt. I morgon efter lunch ska jag göra ett kirurgiskt ingrepp som kräver att jag måste vara fastande från kl 06.00 i morgon bitti. När jag tänker på det känns det som att det är en vecka- minst. Jag tänker att jag borde äta hur mycket som helst nu, för att klara mig igenom alla timmarna. Men när jag tänker ett extra varv är det ju egentligen bara lite som att missa frukosten. Jag behöver inte trycka i mig mat nu. Min kropp behöver inte den näringen för att överleva.

Det slår mig vad det egentligen handlar om. Precis som min vän, som ju faktiskt var oerhört rädd för katten hon skulle vakta, kan jag inte se slutet på mardrömmen. När man inte kan se slutet, inte kan våga förstå att det ska ta slut (eftersom det då också måste pågå) är det en evighet. En hungrig evighet.

Vad händer på nätet efter att man dör?

Idag såg jag ett bekant namn i en ytlig bekants statusuppdatering. En länk till det bekanta namnet fanns det också. Jag klickade mig in och hamnade någonstans i Boden på 90-talet. Tror jag. Gick igenom lite bilder, lite länkar, gjorde lite hjärngympa och försökte komma ihåg när vi senast sågs och om vi hånglade då. Tänkte att jag kanske, för första gången, skulle ta upp kontakten - sådär facebook:aktigt alltså. Som vissa gör. Vissa oftare än andra. Jag planerade för ett litet mejl, eller ett litet hej. Några timmar senare, i kommentarsfältet på samma statusuppdatering förstår jag att det bekanta namnet har dött. Nyligen.

Det kändes lite olustigt men jag kunde inte låta bli att klicka mig in på sidan igen. Lite som för att ses en sista gång - även om det egentligen för länge sedan var sista gången. Och jag tänker, vad händer på nätet när man dör? Hur länge lever man kvar?

Men ja!

Nu är den på gång. Hösten. Ett säkert tecken är, förutom gulnande lov, att jag helt plötsligt befinner mig mitt uppe i ett indie-skov. Rangliga gitarrer, småusla produktioner och darr på rösten gör mig lycklig.

Jag spotifyar Sarah-samlingar, internetshoppar på Rough Trade och youtub:ar the Pastels. Jag loggade till och med in på e-bay bara för att se exakt hur mycket samlingarna jag spotifyat egentligen kostar. Jag har inte råd, i år heller.

Plötsligt händer det.

Det var en fin kväll på Scharinska igår. Inte för att vi vann pop quiz, för det gjorde vi inte. Utan för att träden var gröna, solen sken, luften var så där lite lagomt krispig och kall och för att det spelades bra musik. Det är inte ofta jag för höra riktigt bra indie ute. Aldrig skulle jag vilja säga. Men så igår.

Tack.

Asså

Jag vaknade upp och ba va!!!? är jag brunett. Trodde det var en dröm.

Blondiner hade roligare.

Här hade jag tänkt lägga till bilden "Fotomin #4" på temat hur man ser ut när man har skräck i blicken.

Men jag måste vänja mig lite vid den nya looken först.

Vad är det jag brukar säga om Måndagar? Ja just ja, jag gillar dem inte.

Datorstrul på jobbet. Den hänger sig, hela tiden. Tårtbiten (MAC för "jag-tänker") snurrar, snurrar och snurrar, i tid och otid. Det gör mig oerhört irriterad. Ni som känner mig vet, att när tålamodet tryter då går det fort för humöret att hamna på djupaste botten. Där tänker jag ligga hela dagen tror jag. Vältra mig i dyn, kräla i lera. Alger kommer att fastna mellan mina tår, jag kommer att halka, stöta i tån i en sten. Ja, ni förstår. Det är måndag.

En annan tid

På tal om att längta tillbaka. Visst känns det här helt plötsligt långt borta? Det var ju för guds skull bara förra veckan. Idag har jag till och med tittat snett på personer med linne och shorts.

Fotomin #3

Jag vetinte. Den nakna sanningen, osminkade verkligheten, semesterlooken, solen-i-ögonen. Jag längtar i alla fall tillbaka.

Om när vi nästan dog

En helt vanlig dag på landsvägen missade den här järnplattan oss med några få sekunder, några få meter. Vi mötte en lastbil, av den skrotigare sorten. Den körde knappast enligt hastighetsbegränsningen, körde över ett gupp (något det finns mycket av längs Torndalen). *skrammel klirr krasch*.

Jag tänker på han som fick ett lastbilsdäck på sig i Skellefteå. Eller lastbilen som välte och dödade en kvinna i somras.

Vart vi var på väg? Hälsa på farmor och farfar på Karungi kyrkogård.

Back to life, back to reality.

Så var den över. Semestern. Och sommaren också. Jag vågar vägra någonting annat än jeansjacka dock. Och strumpor - glöm det! Jag tänker njuta av nätta och lätta ytterkläder ett tag till. På önskelistan står dock fingervantar Gärna sådana där utan fingertoppar. Jag behöver dem för att överleva på kontoret. Kallt är bara förnamnet. Jag inventerar garderoben hemma efter ylleplagg att ta med till jobbet. Bara för att. Och bara för att det är så kallt hela tiden.

Annars då? undrar du.
Nja inte mycket säger jag. Ikväll är det popquiz. Förhoppningsvis inomhus. Vi ligger fortfarande tvåa, men ettan har dragit iväg efter att vi lämnat w.o två veckor i rad. Ikväll kanske vi knappar in.

Annars laddar jag mest för nästa helg. 30-årsfestival med allt vad det innebär. Bland annat debutspelning för ett ytterst hemmavarande,sällan repande, parprojekt.
Kräks, säger du.
Äsch, säger jag. Vi tog pressbilder igår. Hängde i replokalen några timmar. Det är så härligt. Att ha någonstans att hänga, som inte är hemma. Det gör mig stolt på något vis. Att jag tar tillvara på mig själv.

Vänder i dörren.

Från Berlin direkt till Tornedalen.
Om drygt en vecka tar jag plats i ekorrhjulet igen. Innan dess. MAXA!

Vi vinner pop quiz, åker till Berlin och rensar i kylen inför detta. Berlin alltså

Klockan 23.04 "Ja men det är ju ändå mat som ska slängas" säger han som är lång och smal.
Hon som är kort och tjock står mest bredvid.

På begäran.

Fotomin numero två.
Den gölliga.

Nä men om man skulle ropa Hurra hurra hurra!

Även Morrissey passar på att önska mig grattis.
Tack, typ.

Sommarens hittills bästa dygn

Förra veckan fyllde en god vän 30 år. Firandet är sommarens hittills bästa dygn. Road trip, stugliv, god mat, goda vänner, brygga, bad och bastu. Det var som en dröm.












Bästa svänget med Vindelälvsgänget! På väg hem stannade vi för ett dopp i Vindelälven. En strömmande älv är bland det bästa jag vet. Jag längtar till Tornedalen!

I brist på vettigheter

Jag jobbar på en ny fotomin. Den här kallar jag le ansträngt.

Kanske på topplistan

Topp tre dofter:

1. Ajax Orginal. Seriöst, jag knarkar Ajax när det städas. Utan Ajax blir det helt enkelt inte rent - känslomässigt i alla fall. Jag har försökt med såpa, men ingenting, ingenting luktar städat som Ajax.

2. Skoteravgaser. Det är livet.

3. Vedeldat. Vedeldad bastu eller vedeldat hus. Men det måste vara vintertid. En kall vinterdag eller en frostig natt.

Men så var jag på cykeltur häromdagen. Och helt plötsligt kom den ljuvligaste av dofter emot mig. Jag blev knockad. Det luktade barndom och Norrland. En klar konkurrent till övriga.
Myrmark.

En annan del av stan

Sommarens nöje, förutom sol och strand, är tv-serie på box. Den här sommaren har jag kastat mig in i the Wire.

Nu förstår jag varför Carro satt och grät bakom ratten när vi körde vilse i Baltimore förra året. Hade jag sett, det jag sett hittills, hade jag blundat hela tiden. Herregud, där satt vi, i vår NY-registrerade stora, svarta bil och körde runt runt runt i kvarter som jag redan då dömde ut som kvarteren gud glömde. Och det var nog bara halva sanningen.

En annan typ av söndag.

Mina föräldrar har varit på besök i helgen. Min fina lilla familj.
Tänk att det är söndag, men helt utan vardagsångest. Även om M&P åkt hem nu fortsätter finfina dagar.

En gång till har jag aldrig känt så här förut.

Så fint det är att den textraden blivit uppmärksammad. För hur fint och rätt kan det va?

Jag tänker på det ibland, när jag spelar skivor jag fått av x 1, 2 eller 3. De låtarna spelar ju ingen roll. Inte som de spelar roll som om P hade gett dem till mig. Jag har ytterst få låtar som jag inte, av brustna hjärtans skull, kan lyssna på idag. Men hemska tanke vad jag skulle få rensa och kassera om det skulle hända igen.

* peppar peppar*

Pop quiz.

Ibland får man ångest för att man inte kan svaren på ett pop quiz, ibland får man det inte. Att kalla någonting för disco är en definitionsfråga, säger jag och smutsar ner mig med one-hit-wonders. Sen lyssnar jag på yacht rock och tänker: Hej, 2007 är du här igen!?
Ps, jag är dryg också.

Och jag citerar:

"Livet, livet"

Ensam är....ensam

Jag har gjort alla mina ensambarnsgrejjer på en och en halv dag. Det har bland annat inkluderat att jag köpt en (för mig) dyr ansiktskräm. Det kändes liksom så lyxigt att vara ensam hemma, så vuxet på något sätt. Så trots att jag bott hemifrån i 12 år så var jag tvungen att köpa mig några extra vuxenpoäng. Illa, mycket illa. Men det gör hela processen att lägga sig ensam, lite bättre. Lite mer njutningsfull.
Jag har lyssnat på musik, städat, plockat, tränat, hängt i någon annans soffa på en söndag (mycket mycket ovanligt), tittat på svt play i sängen, läst, verkligen läst, hela DN Söndag och dagens, träffat en gammal barndomsvän, ätit en bulle, rensat i kylskåpet, sorterat återvinningen, kört bil sent på kvällen, köpt fyra böcker, sovit middag, ätit fisk.

Inser i och för sig nu att endast två av dessa saker egentligen har att göra med att vara ensam: lägga sig ensam och äta fisk. Allt annat har nog med semester att göra.

Ett ensambarns bekännelser.

Åh, nu är jag sådär ensam-hemma igen så att jag knappt kan bärga mig för allt ensamt jag ska göra. Det var länge sedan.

Berlin baby.

Resan bokad. Snart åker vi igen.
Lite mindre snö, lika mycket kärlek.
Hej Berlin!

2010

10 drinkbiljetter var. Midsommar förra året. I en sovstad utanför Berlin. I en källarlokal. Vi sjöng "Helan går" från scenen och skålade. Svensk-buskis går alltid hem i Tyskland. I andra Europeiska länder också. Som när vi varje kväll shotade "Cherry shots" i Frankrike - och sjöng. Samma låt annan plats. Jag tar nog ton ikväll, bara för att få lite feeling.

Äntligen!

Nu vänder det.

Så där ja, nu går vi mot mörkare tider igen. Eller:
- Nu vänder det, som min mamma alltid säger på Midsommar.

Ett löfte till mig själv är att inte ägna hela semestern åt att vänta på det perfekta vädret. För vips är det augsti och allt är över.

Silver birch against the Swedish sky. The singer in the band made me want to cry.

Detaljer från helgens bravader....
Ok. Jag kan, men bara kan, ha frågat Jari H om Tracyanne.....några gånger för mycket.

När allt är som allra bäst

Helgen har varit helt fantastisk. Så där bra att jag inte mäktar med att skriva om den. Känns som att den då riskerar att tappa sitt magiska skimmer. Nycklorden är: vänner, sommar, musik, förfest och efterfest, morgontimmar och idoler. Den var helt enkelt som när allt är som allra bäst.

Det var också länge sedan tårarna trillade under en spelning.

Fredag

Nu tar jag helg. Den sista helgen innan alla dagar blir lediga dagar.
På min balkong om 30 min. Jag, boken, musiken och ett glas Mimosa.

En man - ett sound.

K Special om Phil Spector "Ångest och extas". Gissar att det är precis det dokumentären kommer att ge mig.

Nedan, en av alla pärlor han producerat.



Och bland det finaste jag äger.

Världens bästa människa.

Kanske far hon med osanning?

Säga vad man vill om personaldagens överraskningsföreläsning men i alla de där skämten som haglar runt lunchbordet tittar också en och annan komplimang fram. Uppmuntrande ord om hur bra du du eller du är. Vilken underbar människa han eller hon är. Vi pratar om att säga tack, tacka för komplimanger och det blir ryggdunk lite här och lite där.

Det pratas om en föreläsning, som enligt sägnen ska ha ägt rum för länge länge sedan. I Holmsund. Den ska tydligen ha haft rubriken "Håll om, Håll ut, Håll tyst".
Faktiskt skönt om vi nu börjar implementera ett lite annat tänk måste jag säga.

Femtastic / Fantastic

Bra initiativ av en mycket bra vän. Nu väntar jag bara på att solen ska kika fram. Sommarklubbar blir så mycket bättre då.
Lägger till lite onödig info och lyfter mitt eget dj:gig på ovan nämnda klubb 29 juli. Ska bli fantastiskt att under en hel kväll få spela min egna soul & disco - favoriter.

Och så

..reagerar jag som en knarkare. En liten motgång och vips är jag inne på den där bloggen jag lovade mig själv (och dietisten) att undvika.
Men jag behöver självhatet nu.

Men asså.....

åååååååå jag är så jädrans besviken på min dvd-spelare, eller tv:n eller någon kabel som bestämt sig för att lägga av. Just ikväll. När jag för en gångs skull ska kvällsfika, unna mig en kopp te och finn crisp. Har tänkt njuta av ett eller två - bara två - avsnitt Satc och så funkar det inte. Asså ååååå min besvikelse når inga gränser. Jag gick från att vara lugn och ostressad till att nu bara försöka klura ut vad som är fel. Kan inte sluta hoppas, kan inte ge upp. Eller ja, nu har jag det.

Tittar på Sportnytt och tar en dubbelsnus. (Jenka, du vet hur jag njuter nu, jag låtsas vara du)

Ps. Jag hann skylla på P också. Det hör till tycker jag, att lägga skuld på någon annan. Förlåt.

Svammel och självhjälp - från min sida och andras.

Dagen har bestått av personalutbildning. Friluftsdag för vuxna om ni så vill. Ute i skärgården, i knappa 6 grader, i en kall lokal. Buss, färja och minitåg. Och.....*trumvirvel* en föreläsning om "Självkänsla, relationer och att tänka positivt". Typ. En klassisk genomgång av vilken färg man är. Om att inte säga "man" utan jag. Om bra sidor, dåliga sidor och om att ge varandra komplimanger. Att tänka på sitt yttre (eller inre), sätta upp mål för sig själv. Göra en fem-årsplan. Och att dela in mina och andras egenskaper i plus/minus kolumner.

Jag är blå-grön-röd-gul, komplex och kräver lojalitet. När jag mini-mediterar ser jag en rosa ballong (vad det betyder finns det inga svar på, det är en för otydlig färg). Jag gillade han som såg en aprikos dito - Gott! sa föreläsaren.

För att hitta tillbaka till mig själv - ge lite utåt istället för att jobba inåt - stjäl jag lite från en enkät.

Namn: Elin
Piercingar: Inga, men jag ville så gärna ha en strax ovanför överläppen på den tiden när jag slaviskt läste Merc-kataloger som jag skickade efter från London. Skin-tjejerna i de katalogerna var to die for.
Tatueringar: Ja sedan förra sommaren. Ingen trodde att jag skulle göra den, allra minst jag. Men på turné kan vad som helst hända.
Längd: 164 (tror jag)
Skostorlek: 36.
Hårfärg: Har alltid upplevt mig själv som blond. Nu när jag färgar det blont inser jag att jag absolut inte är blond -egentligen.
Fräknar: I wish! Det är det finaste jag vet och det är därför jag är ihop med P. För eftersom han har kanske våra barn får....Jag har några på axeln, vill jag själv hävda. I alla fall när jag blir lite brun.
Önskar du att du bodde någon annanstans: Nä, oftast inte.
Tycker du att du är attraktiv: Om jag går på fler "Hjälp till självhjälp" -föreläsningar kanske det inte skulle ta emot så mycket att någon gång kunna skriva, ja. Men det är väl lite olika. Jag är mer söt än attraktiv tror jag.
Vilket shampoo använder du? Dove. Dove shampoo. balsam, tvål, duschcreme och deo.
Vad är du rädd för: Döden. Och allt som kommer innan den, som sjukdomar, trauman, olyckor, mord, inbrott, rån - och mörker.
Gillar du berg och dalbanor: Jag kan inte ens gunga längre, så nej.

Senaste:
Filmen du hyrde: Jag minns inte. Ibland går P på macken här bredvid och hyr film - jag lägger sällan vikt vid vad det blir.
Filmen du köpte: La vie en rose och en sån där dubbel dvd. Den här gången "Nicolas Cage double" med Wild at heart och Leaving Las Vegas.
Låten du hörde: Call your girlfriend. Shufflade Robyn Body Talk pt1-3 när jag sprang tidigare ikväll.
Låten du laddade ner: Vad sa du att det hette sa du. Jag laddar så sällan ner nåt nuförtiden. Jag saknar Soulseek och tiden innan man (förlåt jag) behövde vara rädd för att någon kommission skulle knacka på dörren. Har aldrig köpt en låt heller, från i-tunes eller så. Fan jag borde, jag är så konservativ. Men jag har liksom problem med vad jag ska göra med nedladdade låtar jag blir less på (blir ett senare blogginlägg). Radera = bränna upp pengar. Bränna ut = Verkar ändå vara så bra så att det då kanske vore värt att köpa "på riktigt". Konservativ..jag sa ju det...
Person du ringde: Min kusin.
Person som ringde mig: Min kusin. Hon har fast lina hon med och ringde upp på den. Fatta billigt!
Tv-program du såg på: Nittileaks. Första gången. Tur att det är sista också, de är visst redan inne på 1999. Ingen höjdare.
Person du tänkte på: Eva
Boken du läste: Haruki Murakami. Den om att springa.
Person du fick e-post av: Min berlinbaserade nya kollega David.
Person du fick brev av: Min kusin (en present)
Person du fick sms av: Min kusin. Hon sms:ade att jag skulle ringa
Gången hela din familj åt middag tillsammans: För två veckor sedan. I stugan. Vi är inte så svåra att samla, vi är bara tre personer.
Saken du köpte: Tallrikar och en halv kopp med texten "du sa ju en halv kopp" på Kupan.

Favorit:
Låt: Men ja eller hur, som att jag kan svara på det. Jag jobbar på en tusen-lista. Så funkar det för mig.
Sak att göra: Åka på road trip. Jag älskar att åka bil. Helst långt bort. Med ett mål och musik. Kaffe och mackor och underbart sällskap. Typ på turné. Med världens bästa tjejer eller till stugan med P.
Sport: Jag tittar inte på sport. Jag är för dålig förlorare.
Kläder: Randigt!
Film: Före detta fruars klubb, Bridget Jones, Alla "Tjejen som"-filmer. Almost Famous. 24 hour party people.
Serie: Det finns bara två. Gilmore Girls och My so called life. (och Sopranos )

Har du någonsin:
Gråtit över en pojke: Många gånger
Gråtit över en flicka: Många gånger
Ljugit för någon: Ja
Varit i slagsmål: Ja, en gång. I 5:an, med innebandyklubba. Hon var så jävla elak som jag minns det.
Blivit arresterad: Nä, verkligen inte. Jag är den fegaste person jag känner.

Antal:
Gånger du varit kär: 5 kanske.
Gånger ditt hjärta brustit: 2 gånger.
Hjärtan brustit på grund av dig: Ja asså, som tonåring var jag nog något av en heart breaker. Men inte så allvarligt kanske. Men det var vad som sas.
Tjejer du kysst: Nä, aldrig kysst direkt. Så där passionerat liksom.
Gånger ditt namn varit med i tidningen: många många gånger.

Är ni less nu? Man blir det av lära känna övningar. (Jo nu tycker jag faktiskt att "man" var befogat).

När drömmar går i uppfyllelse

Vissa var med, andra inte.
Att jag var där är allt som räknas.

Sommarstatus

Åh välkomna alla underbara, snyggt tatuerade, män och kvinnor.
Jag har saknat er!



Av med tröjorna nu, på med klänning och shorts. Bikini och badbyxor. Jag vill se mer!

I don´t do crowds.

...everyone put it down to rudeness.

Jag är så urbota less på sociala sammanhang just nu. Jag vill vara med mina vänner - inte nätverka.

..och sen lyssnar jag på Carol Douglas "Doctor´s order".

Min dietist tycker att jag ska sluta läsa bloggar. Hon har helt rätt.
Något är ju fel när den "sundaste" bloggen jag läser är Blondinbella. Hon tycker också att jag ska ägna mig åt lite mer "torr läsning" såsom Livsmedelsverkets rekommendationer.
Jag tänker att jag börjar med den och går på det hårda sen, Fass kanske.

Jajustja

Ni kanske undrar vad som hände med stickandet?
Åt skogen är svaret. Nu ligger den senapsgula långt-ifrån-ens-halvfärdiga halsduken i en tygpåse och hånar mig. Fast nu tänker jag att sticka är en vintersyssla och därför ändå inte är särskilt aktuell ändå. Vem stickar på stranden liksom? Har jag då aldrig sett. Ullgarn, halsduksmönster, sandstrand och gassande sol ter sig tämligen världsfrånvänt.

Men i höst tar jag upp det igen. Då ska det stickas babyfilt. Eftersom det är beräknad nedkomst i december (inte för mig då alltså bara så ni vet) så har jag en deadline. Mitt senaste (enda) halsduksprojekt påbörjades nog lite väl sent.

Music is my boyfriend.

Kommer hem till välstädat hem där jag ändå ser att vi lever och bor.
Det värmer mitt hjärta.

"Men jag tål inte pärmar"

...ropar Britta Jansson medans jag fortsätter trycka ner pärm efter pärm.

Jag har inte hunnit med nåt av det där jobbet jag tog med mig på tjänsteresan. Hade liksom tänkt jobba med andra projekt parallellt med det här projektet. Gick sådär. Jag är så fruktansvärt trött efter de här dagarna och bygger på med ny tjänsteresa till veckan. Till det lite lyxigare Lycksele.
Hur ska jag hinna? Förutom att jag faktiskt får en ledig söndag i morgon ser min kalender galen ut med jobb, möten, telefonmöten och rep och ännu mera rep, obligatorisk träning, kulturkonferens, och spelning till helgen. Puh!

Eskilstuna 01.24

Utanför mitt fönster spelar någon Van Halen's "Jump" på Marimba. Jag tänker på alla de andra "vuxna" som ägnar morgonmöten åt att klaga på att det är livat. Jag har varit på turné, jag har hört och sett mycket. Jag sätter in mina öronproppar och sen är det bra.

Nu har de gått över till Toto's "Africa". Det blir proppar tidigare än väntat kanske.

Heartbreak hotel.

Well, 24 år. Det kan jag leva med.
Känner mig lite mindre som en deltagare i år - och lite mer som de andra vuxna.
Fast inte som de andra vuxna heller eftersom jag blir snurrig av ett glas vin, går och lägger mig innan midnatt och kliver upp för att springa varje morgon. Så någonstans mittemellan då kanske, mellan de som inte får och de som redan gett upp.

Aldrig för mycket

Luther Vandross "Never too much" är en av världens bästa låtar.
Det bara är så.

För andra året i rad gick jag på föreläsning med Jojje Wadenius bara för att få höra historien bakom låten och inspelningen av den. Om känslan, om riffen, om att vara samspelt och om att versionen jag lyssnar på om och om igen faktiskt bara är en andra liveupptagning. Nördigt, sjukt men sant.

Jag som inte brukar bry mig om sånt.

Fortsättning

Nej, det var inte så jag skulle agerat. Det fungerade inte alls. Men hot om våld gick hur fint som helst.

My teenage years were wasted all on me

På tjänsteresa, med ett gäng ungdomar. Tonåringar för att vara exakt.
Jag tror precis att jag begått alla kardinalfel som "förälder"när jag väckte den som påstod sig vara "sjuk" men tydligen bara var trött.

Redan där. Att jag gick på det alltså. Trodde på fullaste allvar att han var sjuk.
Ringde. Knackade på dörren. Till slut tvingade jag städerskan att släppa in mig med huvudnyckeln. Då satte jag igång. Jag körde på skuldkänslor:
- tänk på dina bandkamrater.
- varför ska du få åka gräddfil när de sköter sig
- tänk på att det här arret kostar pengar.
- du kostar pengar.

Efter det sa jag sanningen:
- du är lat
- du ställer inte upp för dina vänner
- du är en dålig kompis

Sedan lade jag dock till:
- det är ju för din skull.
- utnyttja din chans att lära dig något nytt
och igen
- det är för din skull.

Jag vet inte, är det så här man ska agera?

You've lost me.

Jag är ett barn av den ironiska generationen. Jag kan ironi. Jag lever på ironi. Jag använder den ofta och jag blir arg när den kritiseras. Men ibland är jag helt lost. Som när jag träffar sörlänningar som "gör sig lustiga" över Norrland. Frågar om isen ligger kvar, om det är frost, om vi kan odla något i våra trädgårdar, om vi har plusgrader än. Jag förstår inte, är det ironi eller är det annat? Till exempel total jävla dumhet? Jag vet inte, jag förstår inte. Hjälp mä!

Tredje året i rad.

Och även i år förväntar jag mig att kidsen 13-20 år som deltar i musiktävlingen ska ställa frågan:
- Och vilket band spelar du i?

Men Elin!

Sluta läsa kommentarerna på Vk och Vf. Du vet vad som händer. Folkföraktet växer sig större och större och en dag kommer du inte att kunna motstå, att i affekt, skriva något du med. Och då, då är det kört. Då har du sjunkit lägre än du någonsin hade kunnat tänka dig. Då har din känsla för argumentation och saklig debatt totalt havererat - och när du väl hamnat där lever du bland förespråkare för verklighetens folk och troll.

Tänk på det. Jag bara säger, tänk på det.

Radioskugga

Efter hela två dagar i stugan har jag helt glömt bort vad det är jag brukar göra på internet. Jag glömmer bort bloggar jag brukar kika in, tidningssajter, sånt jag gillar och sånt jag snarare ogillar.
Jag kommer bara ihåg facebook och min egen blogg, typ.
Tur att jag ska till jobbet i morgon igen.

Ni ger, jag spelar.

Nu vet jag vad min bilmusikpersonlighet gillar - överraskningar!
Lyssnade igenom P´s cd:case på vägen ner igen. Bäst av allt var en bränd skiva inför ett dj:gig han gjorde på Trädgår'n typ 2007. Låt efter låt (nästan) - ren eufori.
Så jag har en idé, kan inte alla bränna en blandskiva var åt mig?

Tystnad

I helgen är jag i stugan. Tydligen ska det regna.
Jag ska läsa böcker.

Dagens aha-upplevelse

Ok så......Musikpersonen jag är hemma är inte samma person som sitter i en bil och kör 30 mil alltså. Vem hade kunnat ana det? Inget av det jag hade med mig kändes lockande - alls. Fleet Foxes funkar inte i en liten Wolkswagen Polo där alla ljud försvinner i ett evinnerligt däck-mot-asfalt-surr. Speciellt inte när det knappast lagts några pengar på ljudutrustning. Basen är obefintlig och diskanten skär i min öron. Det funkade verkligen inte inte alls. Däremot ett stort tack till Sahara Hotnights som gästade Musikguiden i p3 och spelade sina favoriter. Jag har vrålsjungt längs med E4:an till b.la Brainpools "Bandstarter". Skrålat till Lionel Richies "Hello" och diggat the Saints. Jag blev också extremt sugen på Dire Straits "Sultans of swings" (en oslagbar billåt sedan långt tillbaka förstås), Doobie Brothers eller varför inte Steppenwolf. I alla fall på de långa matande sträckorna. Strax innan Luleå petade jag dock in en samlingsskiva, typ Best of Swedish Indie 1990-2003 eller nåt sånt. Spelade The Embassys "It never entered my mind" tre gånger på raken. Körde över Bergnäsbron och såg ett Luleå badande i sommarsol till Radio Dept - och allt kändes som förr. Fast liksom ännu mer magiskt, på något konstigt sätt.

Summa kardemumma. Jag måste börja tänka "bil" när jag ska iväg på road trip. Och nummer två, Luleå är vackrast i världen när man har lite distans till platsen och minnen.

Utdrag ur cd-caset

Nu sticker jag strax. Road trip, själv bakom ratten (och i bilen).
Hur var det nu man gjorde omkörningar.....

Det här kommer att spelas:

Fleet Foxes - Helplessness blues
Lloyd Cole - Broken record
Camera Obscura - Biggest, bluest Hi Fi
Kajsa Grytt - En kvinner under påverkan
Arcade Fire - the Suburbs
Saint Etienne - Smash the system (singles and more)

+ en massa mer som redan ligger och skräpar i bilen.

Det blir nog bra.
Hörs om några timmar (för er som oroar er)

Vissa kvällar (och jag testar ett nytt begrepp)

...är så himla fina. Igår tog jag ett glas på lokal med min fd kollega och vän. När köttrocksbandet började spela akustiskt flydde vi fältet fortare än att jag hann påbörja meningen "jag hatar killar med gitarr". Vi cyklade hem. Till mig. Sen lyssnade vi på skivor hela kvällen. Pratade om punkscenen i Stockholm på 80-talet. Om post-punkens frigörande krafter. Om att vara bra eller dålig. Om feminism, minnen, knark och om hur viktigt det är med referensramar. Kanske drabbades vi av Fredrik Strage-syndromet? Men det gör jag så gärna.

Uppdatering dagens äventyr.

Allt gick bra.
Det var ett eget rum. Och där låg jag. Och i väskan låg; hänglås, vattenflaska, handduk och hudlotion.
Jag somnade till och med. Lite slösigt egentligen om du frågar mig. Sova bort 20 minuter massage. Det var nog min dyraste power nap någonsin.

Re-la-la-laxa

När jag fyllde tretti fick jag ett presentkort till välkänt Spa här i stan. Det har tagit mig nästan ett år att bestämma när jag är som mest värd en behandling. Jag tror det är nu. Jag har tagit körkort, avslutat festivalprojektet och blivit befordrad. Ja, det bara måste ju vara nu. Jag förstår det som att det här är höjden av njutning. Nittio minuter lyx. Men jag har så många frågor.....

Hur funkar det?
Ska man ha egen handduk med sig eller får man typ en badrock och sånt där? Jag vet att jag ska ha badkläder med mig. Men handduk?
Efter det där badet jag ska "få". Hinner jag smörja in mig med lotion innan massagen (asså serri annars kommer min hud att dö!).
Kommer jag att tåla de där "aromoljorna" de ska använda?
Är det en man eller kvinna som ska massera mig?
Vars är det där badet?
Får man liksom ett eget rum?
Ska man prata under behandlingen eller ska det vara tyst?
Kommer jag att stöna?
Kommer dem att spela avslappningsmusik som jag kommer att irritera mig på?
Finns det vatten att dricka eller ska jag ta med mig en egen flaska? Om jag badar varmt kommer jag att bli jättetörstig.
Vart byter jag om - och återigen. Får man ett eget rum, eller en hytt?
Ja, först och främst, hittar jag dit? Jag ska ta bilen och känner mig lite osäker.
Ja och sen då, kommer jag att orka köra hem eller kommer jag att vara helt mör?
Ska jag ha mitt hänglås med mig ifall att jag nu inte får något eget rum så måste jag ju kunna låsa in mina saker.
Efter behandlingen, ska jag duscha då eller räknas det där aromabadet som rening?
Kommer jag att kunna slappna av eller kommer jag bara att tänka "slappna av & njut, slappna av & njut" i nittio minuter?

Ni förstår, jag kunde knappt sova i natt.

Someday soon

Jag har exakt 25 arbetsdagar kvar till semester. Ville bara få det på pränt för att förstå att det kanske kanske snart är sant.

I en annan stad.

Inte ofta, snarare ganska sällan, drömmer jag mig bort från den här staden. Idag hade jag ett sådant "moment". Efter att planlöst ha vandrat runt bland skrot, sopor och enstaka fynd på en stor uteloppis och efter ett besök på Vegomässa ville jag inte alls hem. Klockan var inte ens fyra, solen sken och vi hade ju ändå tagit bilen. Då hände det.
- ååååååå tristess! sa jag.
- Bio? sa P.
- nääääää, jag vill göra nåt kulturellt, jag vill se något, jag vill få intryck. Inspireras. Jag vill gå på Moderna muséet eller vad som helst, stönade jag.

Vi hamnade i Skulpturparken på Umedalen. Och där slog det mig att en söndag på Moderna muséet hade irriterat skiten ur mig. Det här däremot, var perfekt. Vi var helt ensamma i parken. Strosade runt, pratade, gungade, diskuterade och sen åkte vi hem och gjorde pizza med halvfabrikat-vego-korv.

The Mozzer!

Käkar sunkig left-over-köpes-potatissallad och gröna oliver. Det är var jag behöver efter en kväll av dans dans dans. Morrissey fyller år och det firas i vanlig ordning med stor fest. Ikväll älskar jag Umeå, eller om det är Moz eller mig själv som gammalt sunkigt fan. Det spelar kanske ingen roll.
Jag har dansat konstant i fyra timmar. Med vänner, med bekanta, med folk jag känner igen och med folk jag aldrig har sett men till låtar som jag älskat sedan 1994. Det är så fint.

Jag minns fortfarande när vi firade Moz 40 år. Det var i min kompis Crilles lägenhet. Han hade gjort en egen affisch som hängde på yttterdörren. I Luleå. På den tiden. Ni förstår. Det var stort. Vi kanske var de enda Morrissey-fansen i hela Luleå. Det var vi förstås inte, med det var känslan som räknades. Som ikväll.

Tacka ja: del 2

Jag har även tackat ja till ett radiogig i veckan.
Nyss genomfört. Musikpanel i p4.

Hör mig slakta Lady Gaga och gilla känslan av dansband.

Tacka ja!

Jag har tackat ja.
Resultatet ser ni i SvD nästa vecka.

Boken just nu.

Så här läser jag just nu:

Bla bla bla (hoppa över ett stycke)
Yada yada yada, bla bla bla

"nåt intressant kommer"

Bla bla bla (hoppar över en sida eller två, skummar först hoppar sen förstås)
Yada yada yada. Bla bla bla.

Jag är besviken.
I ett stycke berättar Grytt om hur hon går fram till Bruce Springsteen och säger att det är tack vare honom hon spelar musik. Springsteen svarar: So what.
Där lämnar hon honom. Jag måste kanske stänga igen boken om inte detsamma ska hända mig.

Snark!

Säger som P: Umeå, I love you. But you're bringing me down.

Jag höll ett tal, det här är vad jag sa.

För drygt två veckor sedan såg jag Lloyd Cole i Luleå. Det var stort - på så många sätt. Inte bara kändes han som en gammal bekant, som en av de första jag hörde sjunga om Simone De Beauvoir, och som jag nu fick stifta bekantskap med bortom skivkonvolutet. Det var något speciellt med att det var i just Luleå. Min hemstad. Vi körde 55 mil tur och retur för en konsert på två och en halv timme. Allt var som vanligt, men ändå märkligt och magiskt.

För drygt 3 månader sedan berättade en kollega inom kulturbranschen att hon sett Siouxsie and the Banshees i Umeå någon gång i början på 80-talet. På åttiotalet hade jag själv fullt sjå med att försöka klura ut hur man skulle uttala just det bandnamnet. Inte en tanke på att det var någonting man kunde se live. Här. Det måste ha varit märkligt, men magiskt , för er som var där.

För drygt 6 år sedan blev jag bjuden på Opera av min dåvarande praktikhandledare. I ärlighetens namn hade jag bara besökt Operan i ett syfte innan dess. Klubbkvällar. Också det en märklig och magisk upplevelse i sig. Och en parentes i min berättelse. Jag backar bandet.

För drygt 13 år sedan besökte jag Umeå själv för första gången. Jag och min käraste kusin hamnade på Scharinska Villan. Alla var liksom vuxna där, utom vi. Alla pluggade och levde hela andra liv än vi. För alla andra verkade det helt normal att få dansa till låtar av the Smiths. För mig var det första gången. Jag visste liksom inte att man kunde spela sådant på utställen. Det hände aldrig i luleå på den tiden. Det var märkligt och väldigt väldigt magiskt. Jag tror att jag tog någon i handen.

Tillbaka till Operan. Några år senare. Jag såg Turandot utan att veta att Opera var något för mig. Det var också mycket märkligt men mest magiskt.

För drygt 15 timmar sedan fick jag uppelva John Cage´s verk "4.33" live på MADE-festivalen. För er som inte vet är det 4 minuter och 33 sekunder av tystnad. Tillsammans med alla andra i en fullsatt salong tog vi oss igenom ett mycket svårlyssnat stycke. Tillsammans applåderade vi tystnaden. För mig var det märkligt och magiskt.

Jag vet inte om det har med bakgrund att göra. Regional självbild kanske. Men vissa kulturupplevelser, som jag upplever just här blir så speciella för att här är här och inte där. Där i en über urban miljö I stockholm eller Berlin. I ett mullrande stadsliv med en dunkande puls där jag förväntar mig allt det där.

Idag kan jag förvänta mig allt det där här. De bästa stunderna är kanske inte själva konserten, föreställningen eller utställningen. Det är inte alltid den mest relevanta faktorn. Det är en känslomässig koppling till min plats. Det där oväntade - men efterlängtade - är just det jag hoppas av även du, ni, vågar uppleva och ta del av. Vare sig det är på någon utav våra teatrar, inom föreningslivet, på Verket eller Scharinska, Umeå Open eller MADE. Den där wow-faktorn ska inte underskattas.

Ryggdunk.

När jag får två år sedan fick frågan om jag ville starta upp ett lokalt nätverk för W.I.S.P (Women In Swedish Performing Arts) hade jag ingen aning om vad det skulle komma att innebära. Innebära för mig personligen, för kulturlivet här i staden, för känslan av konst makt och ryggdunk. Numera mina ledord - oavsett vad jag jobbar med eller vem jag jobbar med. Jag vill ha makt inom konstområdena och jag vill dela den med andra.

Inom loppet av de här åren har jag lärt känna underbara kvinnor, fantastiska yrkesverksamma sjukt duktiga kvinnor som jag kan peppa upp med, gnälla med, diskutera med och bara vara med. Det skulle aldrig hänt annars, jag tror verkligen inte det. Inte för mig personligen i alla fall. Det låg liksom inte i min natur att knata fram till någon som jag vet jobbar inom samma bransch som jag och säga: Tjena, vad grym du är, ska vi starta nåt tillsammans?
Det gör det nu.

Tänk vad mycket det kan göra att omge sig med kvinnor. Tänk så jävla bra kvinnor är. Tänk vad mycket vi gör för varandra.

Under den senaste veckan har jag vid flertal tillfällen förstått att en rad bekanta (och obekanta), kvinnor som män, rekommenderat mig till Rättviseförmedlingens olika listor. Det gör mig så otroligt glad. Det går knappt att beskriva. Jag blir nästan tårögd. Jag kan bara säga tack och åter tack för att ni ser hur hårt jag jobbar, för att ni ser hur bra jag är, att ni tar tid att länka till mig, skriva om mig, att ni har förstått att det jag gör är det jag älskar. Ryggdunk till er alla!

Tack vare er ska jag under morgondagen göra en intervju för en av våra absolut största morgontidningar.

Ett av livets mysterier är:

att Nina Hagen är kultur och Jenny Wilson är nöje. VästerbottensKuriren förvirrar.
Återigen.

Man får göra det bästa av allt.

I morgon är det jag som tar en elin-dag. Som sätter mig i bilen och kör runt lite. Bara kör. Kikar in på en loppis eller två. Jag har ju för tusan ett helt eget, nytt men ändå gammalt, kontor att inreda. Jag letar tyg, ranor, tavlor, muggar och en eller annan vas. Jag ska ha det finaste kontoret ever. Såklart jag ska.

Slutet på en epok

Festivalen är slut.
Jag är slut.
Min närmsta kollega har slutat.

Jag har en utrikisk vän på facebook, som jag aldrig träffat. Som gillar mitt band och punk. Han lägger alltid upp explicita bilder på punkkvinnor i sin stautsrad. Jag har klickat på "dölj" och ser aldrig hans inlägg längre. Igår skrev jag "Slut. Punkt slut" som statusrad. Han gillade den. Jag tror att han tror att jag skrev "Slut, punk slut". Det är ju förstås en helt annan grej. Han skickade mig ett hjärta - jag tror jag ska kontra med att ta bort honom.

Tar igen det.

Det jag missade att göra i Luleå - gjorde jag istället igår.
En fråga till mig själva bara.... sen när blev jag en autografjägare?

Mitt nya undermedvetna

Hur hittar jag dig då? - undrade personen i telefonen.
Leta efter en liten blond tjej, svarade jag.

Vad hände? Sen när betraktar jag mig själv som en liten blond tjej!
Typ aldrig.

........

Det är nog inte hälsosamt att vara så här tom i bollen. Det ekar i mitt huvud och tjuter i mina öron efter Fennesz-konserten. Sammantaget gör det att jag känner mig helt jävla tömd. Och det är bara dag ett av fyra. Å andra sidan brukar den första dagen också innebära den mesta stressen. Allt det där som jag burit på, organiserat och strukturerat - på papper och i min biologiska mind-map - ska liksom ut. Sättas på prov, användas. Efter det - tomt helt enkelt.

Nu över till andra, mer praktiska arbetsuppgifter.

Kontoret.

Jag kan verkligen ruttna på det faktum att det är lättare att klaga än att hylla. Att det första man möts av i korridoren på jobbet är någonting negativt, det är fel på det, eller det, det är för jobbigt, det är för stressigt, det är dåligt yada yada yada. Så, i min enfald tänkte jag, att inför kommande projektår, när jag kliver in i rollen som projektledare ska varje samtal, varje möte inledas med någonting positivt. Konst makt och ryggdunk är vad jag eftersträvar. Sen tänker jag. Seriöst Elin, David Brent ringde, han vill ha sin ledarroll tillbaka.

På tal om text

Med låtar som "Where´s Bill Grundy now" och "I know where Syd Barrett lives" kan det inte gå fel. Med dålig produktion, halvtaskig sång och enkla ackord når de förstås rätt in. I hjärtat. På min "att boka lista" har de alltid funnits med. Men, seriöst, jag kan inte ens sälja in Richard Hawley på mitt jobb så Dan Treacy går ju fetbort. Men inte för Trästock. Bra jobbat. Även om jag nu ställs inför samma evinnerliga problem - att se eller inte se. Att bocka av eller fortsätta lyssna. Det kan bli bra, det kan bli galet dåligt. Men jag litar på att bokarna letat sig igen otal liveklipp innan. För jag vågar inte. Jag åker nog bara dit. Så här lät det då, och så här lät det 2006.

Soffpotatis

Jag har ju en sådan där modern jobba-hela-tiden telefon sedan några veckor tillbaka. Inser nu att jag skulle kunna sköta hela festivalen från soffan. Just nu tittar jag på Mamma byter bo och mejlar med ljudteknikerna, Tindersticks agenter, marknadsavdelningen och en och annan vilsen volontär.

Music Art Dance Etcetera

Idag startar årets galnaste vecka. Vaknade nervös och med hjärnan sprängfylld av att-göra. Scheman, meet and greet, tider, volontärer, kontrakt, restider och ett glatt humör. Följ veckans händelser på fejjan - gilla MADE festival och se uppdaterade bilder. Allra helst ska ni ju se onsdag-lördag live förstås, det blir garanterat magiskt. Redan nu ser foajén fantastisk ut. Och Operaplan håller sakta med säkert på att förvandlas till en koloniträdgård. Det finns något för alla - dans, musik, konst, installationer, saker som kostar och saker som är gratis.

Och så klagar vissa på att det aldrig händer något i Umeå.

Folkbladet recenserar:

" mellansnacket är obegrigpligt för den oinvigde"

Ja men va fan, det är ju det det handlar om! Så, tack.
Allt är inte för alla, det är skillnad på folk och folk. Läs en bok. Lyssna på en skiva.
Know your history,

Grattis finaste!

Idag fyller världens bästa P 30 år! Det firar vi i dagarna två. Ikväll spelar jag på Lennartfestivalen och i morgon spelar vi där. Det blir bubbel, det blir förfest, det blir kalas och det blir kanonkul.

Jag har varit vaken sen 05.45 och planerar att gå och lägga mig igen tidigt söndag morgon - nästa vecka då. Alltså den 15 maj. Då är den bästa veckan i år över. Nu ska jag fira hårt, spela med glädje och jobba som ett as i tio dagar. Livet, alltså. Det är fina grejjer det.

Resten av mitt liv eller några år framåt i alla fall

Ikväll plingade det till i mobilen. Ett fantastiskt besked, ett superbt erbjudande. Nya stora kliv och en relevant fråga - vad är jobb och vad är privatliv?

Mitt liv som jag / Och böcker jag läser

När jag var tonåring skulle man köpa miltiärskjortor från Ö&B. Man fick absolut inte ha jacka, det var tjocktröja, Helly Hansen eller Carhartt skaljacka som gällde. Levi´s 501:or, uppklippta så att de föll snyggt över de stålhättade skorna. Och för guds skull, skorna fick inte vara skinande blanka, de skulle vara slitna. Och som vi slet, för att slita på dem. Skrapade nya Martens på asfalt, släpade fötterna efter oss uppför stentrappor. Jag hade nästan rätt, en hansen kopia, vagabondkängor och jeans (som jag inte vågade klippa upp...mamma hade ju betalat). Men jag hade en ryggsäck. En militärryggsäck från ovan nämnda överskottsbolag. Den klottrade jag på. Massor. Och skrev mitt namn i facket med plastficka i mitten - till för just identifikation. Jag hette Tant Strul. Jag tyckte att det sa något om mig - oavsett om betraktaren skulle veta att det var ett band eller bara en lattjolajban grej att skriva på en ryggsäck. Jag tänkte, de som vet, det vet.

Jag vet inte hur jag trillade över dem första gången. Kanske genom något blandband eller en samlingsskiva. Eller kanske köpte jag bara nåt sorterat under kategorin "punk" i någon av dåtidens skivaffärer - och hoppades på att det skulle vara något bra. Och det var det. Just den skivan har jag lyssnat på säkert 1000 gånger. Jag förälskade mig i Kajsa Grytts röst och lyssnade både intresserat, generat och lite frustrerat på de stundtals väldigt explicita texterna. En sådan där skiva som jag helst lyssnade på i ensamhet. Inte med vänner och inte när M&P var hemma.
Det var Tant Strul som fick mig att starta mitt första band. Jag var 14. Jag gjorde alla låtar på min egen keyboard, skrev ut alla ackord, hittade andra tjejer som ville vara med. Jag spelade trummor och sjöng - tills jag hittade någon som kunde spela trummor. Vi hette Åke åker Ufo och gjorde kanske 5 spelningar. Det var stort. Och jag slutade aldrig lyssna. Texterna bär jag fortfarande med mig. Utantill.

Idag har jag helst jacka, skinande blanka kängor, och stuprörsjeans som slutar vid fotknölen. Men också en blogg med namnet taget från mitt gamla jag. Och jag tänker att de som vet, de vet. Och de kan nog också gissa sig till exakt hur mycket jag gillar Kajsa Grytts "En kvinna under påverkan". Och boken. Och mig själv. Idag.

Söndag på jobbet

Go Kvinnor!

Ikväll firar jag en underbar kvinna på hennes 40års dag. Temat, kvinnor förstås. Och sjuttital.
Jag är inte så bra på 70-tal. Men I make a mean 60´s.

Och så avslutningsvis, ett stort tack till Tobban 92 år. Din klänning är fantastisk!

Lite skivor och så

Sådär lagom sliten efter en fantastisk kväll tillbringar jag hela dagen i soffan. Tar äntligen tag i mitt itunes-bibliotek. Inte det stora projektet dock, det orkar jag inte. Men jag raderar lite här och lite där. Försöker att inte vara så förbannat sentimental över låtar jag fått/trillat över/laddat ner under årens lopp. Tänker logiskt, vad vill jag lyssna på och inte vad vill jag minnas.

Så jävla hardcore.

Så stod jag där. I kön till signeringen. Han hade sagt att han skulle signera vad som helst. Men jag tänkte att den där brända cd:n av hans senaste album (som jag hade i väskan) kanske ändå inte skulle passa. Det hade kunnat bli så fel, eller så rätt. Hursomhelst, jag köpte skivan helt enkelt. När det blev min tur klev jag fram, tackade för konserten (verkligen orginellt) och fick sedan, kanske världens absolut fulaste autograf. Men ändå. Medan jag står och begrundar den, försöker se om det verkligen står Lloyd Cole så ser jag en gammal bekant till mig. I kön. Ur väskan halar han fram "Lloyd Cole & the Commotions" Rattlesnakes. - PÅ VINYL. Fy fan, om man bara hade varit lite mer rutinerad.

Reklamen är livsfarlig.

Det var ju kanske inte meningen, eller planen eller snarare, jag hade ingen tanke på att lokaltidningarna skulle tycka att just det var intressant. Just det där som vi gjorde i vintras, det där snabba beslutet vi tog och tänkte "just do it" fast med en annan slogan.

Oh well.
Den är ju fin.

På pricken.

Jag kastas ofta mellan känslan av att älska eller hata liveframträdanden. Jag vill ju se, för att ha sett liksom. Men jag vill inte se för att sedan aldrig mer kunna lyssna. Jag vill inte att det där magiska, som bara jag har med just den den och den artisten/gruppen, ska förstöras för att någon av oss råkar ha en dålig dag. Inte orkar leverera - från scen eller som publik. Jag skapar min egen relation med alla mina favoriter. Så, med det sagt fullkomligt älskar jag Matti Alkbergs recension av Lloyd Cole-spelningen igår, i Luleå. För det var ju sjukt (och samtidigt fullt normalt) att det var i just Luleå. Att jag åkte 55 mil - tur och retur - för att se Lloyd Cole och ändå egentligen hela tiden (eller ganska ofta) på nåt sätt hade förväntat mig att se den där luggen, det där håret eller den där kavajen. Missförstå mig rätt det var " en helt igenom trevlig kväll".

"Och med det sagt, alla är här som var med i början. Skulle man släppa en bomb på Kulturens hus i kväll skulle ingen levande längre kunna vittna om hur det var att bli vuxen i Luleå under 1980-talets andra hälft. Men vi som gillade honom, då som nu, har inte dragit på oss den sortens fiender. Det är fullständigt tryggt och fullsatt".

"Det är därför det är helt självklart att han står här i Lilla salen i afton, alltmedan nyheten om att gamle rivalen, den flamboyante Morrissey headlinar Glastonburyfestivalen i sommar sakta bleknar ur minnet på oss som vet om det.
För inte ska vi dit. Vi går på Kulturens hus, på sin höjd. Och det finns inget raljerande i det, vill jag understryka. Man väljer olika bara. Man stannade kvar eller kom tillbaka. Man krisade och gick till doktorn i stället för att experimentera med veganism och droger. Man fick barn och gifte sig och skilde sig. Köpte hus på landet, sålde och skaffade lägenhet i stan. Bytte bil och jobb. Olika val, olika anspråk. Man läser hellre böcker än röjer runt i festivallera. Och så länge man har Lloyd Cole som uttolkare klarar man sig utmärkt bra även här, tack så mycket. Det är en helt igenom trevlig kväll i all sin anspråkslöshet".

Lloyd Cole - check.
Matti - hear hear!

Men hjälp!

Imorrn står jag på scen med den här finfina killen. Precis, just nyss, slog det mig. Att jag står med scen med just den här finfina killen - och tre andra sockerbitar.
Mina tjejer, vart är ni!
Jag blev helt enkelt nervös.



Umeåbor, missa inte Patrik Backlund med band på Scharinska, fredag 29 april. Det kommer att bli mäktigt.

And you realise you´re not weeping, anymore.

Ibland påminns man om varför man inte är vänner längre. När Lloyd spelade Margo´s waltz igår tänkte jag bara: tack Umeå, för att du finns och (åtminstone nästan) alltid levererar. Det var inte bättre förr.

Motsatsen

till snygg är att nyss ha varit ute och sprungit, tänker jag och dimper ner framför jobbdatorn.



Motsatsen till bra kondition och njutning i joggingspåret stavas p.o.l.l.e.n. Suck, är det över snart. Jag som har flugit fram på löpbandet hela vintern förtjänar att få skörda frukten av mitt hårda arbete.

Istället tänker jag på gymnastiken under skoltiden, på hur pinsamt det var att alltid vara den som blev röd som en kräfta. Hur jag bara fick G för att jag inte ville få F som i ful och S som i Skratt. Inte för att jag vet om det hade blivit så.
Jag är över det nu. Bilden är beviset. Det tog bara nästan trettiett år.

Lloyd Cole

Camera Obscura har gjort den bästa hyllningslåten till Lloyd Cole. Det fick mig att gilla dem ännu mer.

Och att parafrasera just den här låten är ju briljant. Det tyckte även jag den där gången för länge sedan när jag propsade på demo-titlen "Are you ready to be heartbroken" när vår första demo spelades in. Alla nöjda, bandet, jag, Tracyanne och Lloyd.

Rött, vitt och blått.

Men se på tusan, jag köpte en randig tröja idag.
Frääääsch sa butiksbiträdet - och det är ju så himla inne med marint tema. Den passar nog din image.

Så kunnigt.

Nattsuddar

Tycker att jag hör så mycket om att många jag känner (och känner litegrann eller mer) lider av insomnia. Klockan är 04.08. Var är ni? Jag trodde att Facebook skulle vara full av aktivitet jag alltid annars missar. Jag är besviken.

I write summer songs...

Har vaknat varje morgon med milslånga att-göra-listor färdigformulerade. Ta-tag -i -på-tisdag- listor har jag döpt dem till. Usch, det är visst redan i morgon!
Hämtar kraft genom att besöka platser som om mindre än två månader står överst på att-göra-listan. Semsterlistan. Stranden. Solen.
Men först den här veckan.: Jobb som vanligt och lite mer, rep med bandet , rep med andra bandet. Luleå tur och retur onsdag, Lloyd Cole, releasefest, spelning, 40-års fest, Valborgsfest och 1: maj.

För att inte tala om nästa vecka, och nästa efter det och nästa efter nästnästa.
All work, fun and play! På riktigt. Jag klagar inte.

Gissa.

Ränderna går aldrig ur

Nu är jag redo för actionfyllda sommarnätter längs med Ö.k. Gatan där allt kan hända, fyllepromenader, kärleksgnabb och slagsmål. Förra sommaren var enormt spännande.
På min balkong- marint tema. Nedanför - hela havet stormar.

Jag är...

....löjligt nöjd över att ha stannat hemma i stan över påsk.
Löjligt nöjd!

Varvar spontanitet med planerad aktivitet, tradition med nytänk. Fönsterputsning med mandelägg och en sommarfixad balkong. Allt till tonerna av skivor skivor skivor. Herregud, när hann jag ha sådan här kvalitetstid med mina vinyler senast?

Och på onsdag nästa vecka ser jag Lloyd Cole - i självaste Luleå. Och kör upp dit själv. Sjukt.

Nu fortsätter påsken.

Husmorsskolan

Jag är bra på mycket. Men seriöst, påskliljor. Ska man ha dem inomhus eller? Känns som att jag begått ett kardinalfel. Att grannarna tittar, pekar och skrattar. Ni också. Men ändå, jag tycker att det är fint (men kanske fel). Jag är clueless.

Att bli vuxen

Kanske startade jag en trend förra året när jag åkte till USA på turné under påskhelgen. Så vitt jag kan minnas var det den andra påsken i hela mitt liv jag missade. Missade, tänker ni nu. Vad är det att missa? Mycket, säger jag. Men i år. Med festival runt hörnet, när april byter om till majskrud. Med flertalet spelningar på gång och med rapporter om att snön tinar även norröver så tänker jag om. Men andra året på rad - tredje året totalt.. Det känns verkligen inte rätt. En familjehögtid är en familjehögtid även om familjen endast består av tre personer. Av en långsam fredag, av påskägg vid sängkanten, att måla ägg på morgonen. Det ena fulare än det andra, att skratta åt varandras konstnärliga icke-varande. Att bränna sönder ansiktet i vårsolen och mumsa på Anton Berghs mandelägg som om det inte fanns någon strandsäsong.

Och jag som tagit körkort och allt. Skulle inte det innebära en frihet. Att bara sätta sig och köra? Vad ska jag göra? Vad gör man i stan på påsk.

Jag måste köpa vattenfärg - och fjädrar.......
Och P - jag vill ha ett påskägg.

Tecken å sånt.

Har ägnat helgen åt tjänsteresa i Göteborg. Förstår nu varför det kallas för Lilla London - man vet ju aldrig vilket håll man ska kolla åt när man går över gatan..... Förutom att mingla, sitta med i seminarier och lyssna på musik jag annars inte ägnar mig åt hängde jag förstås lite i skivbutiker. I ärlighetens namn började det, fram tills i lördags, vara sjukt länge sedan jag köpte någon. Musiklyssningen har varit ett jobb och inte ett nöje. Det börjar bli bättre nu. Och med körkortet på fickan köper jag nu gladeligen skivor att lyssna på i bilen också.

Slutsumman på Bengans blev 666 kr. Tjejen i kassan jublade förtjust åt summan. Det kan väl ändå inte vara en slump tänkte jag, på självaste Record Store Day och allt. Musik är kanske Djävulen trots allt.

På kvällen satt jag på plats 333 i Göteborgs Konserthus.......

Sent på kvällen

Cyklar hem och lyssnar på Old beauty/ Du kan nu dö.
Tänker att livet inte blir mer levande än så här.

Nä men

Grattis till mig själv som tagit körkort idag!

I vanlig ordning funderade jag, hela promenaden hem, på vem / vilka / vad som skulle göra mig sällskap i bilen på premiärturen.....Jag ville ha något bilrelaterat, eller något road-trip-relaterat eller bara något elin-relaterat. Det slutade förstås med att det var jag och Tracyanne.
Let´s get out of this country har jag tyvärr bara på vinyl - det hade annars varit det ultimata valet. Men nästa gång, på min första egna road-trip då ska det göras blandskivor.

Återigen, fan va bra jag känner mig idag!

Okej då.

Om Jenka kan, så kan jag också.
Ta upp bloggandet alltså. Eller inte, eller kanske. Men jag tänker att om jag saknat hennes bloggande kanske någon också saknat mig de senaste veckorna. Eller inte.

Så vad händer då?

Jo, jag jobbar. Det är väl det jag gör. Programmet för festivalen jag helst och mest jobbar med är klart. Nästa fas kan börja. Jag är nöjd, vi är nöjda och av responsen att döma gör vi åter en insats för kulturkonsumenterna i stan. Heja alla!

Jag stickar knappt nåt. Och efter att ha träffat på någon som inspirerats av mig och också börjat sticka men som redan är inne på att sticka vantar med SEX -stickor (och mönster) känner jag att mitt senapsgula halsduksprojekt har gått i stå.

Jag repar. Just nu med både bomberna och ett annat projekt. Jag körar, lägger stämmor och känner mig allmänt nervös, glad och som ett omusikaliskt geni mest hela tiden. Men ändå, vilken grej. Att stå på scenen utan mina tjejer.....hur ska det bli (lova att ni kommer och tittar).

Jag har lyssnat på musik hemma och inte bara på gymet. Börjar hitta tillbaka till min stora kärlek - skivor alltså, inte P. Och jag har, efter köer köer köer återigen kommit fram till att det nästan uteslutande alltid är bättre med musik på skiva än live. Det är för personligt. Jag vill inte se, jag vill bara ha mina egna inre bilder. Inget illa menat - bara ärligt.

Så. Vi ses.

Go do

Musikplanerar morgondagens Road Trip. Sms:ar hemma-P om album som måste med. Första gången jag kör själv. Fortfarande med gröna skylten därbak (gud vad jag ville skriva påsatt därbak nyss, men lämnar det därhän) men ändå. En första gång med mig bakom ratten en längre del av sträckan. Snart snart ska jag köra där själv. Jag våndas och längtar.

En akut längtan

...efter förra våren och att turnera i världens konstigaste land. Känslan överrumplade mig. Dagen till ära en lite minikavalkad på en galen resa med världens bästa.

6. En bild på ditt syskon.

Har någon sagt till dig att du är lik Robyn?
- Nähä, tror du?

Det var ni (och alla andra) som sa det. Inte jag. I tio-års tid har jag, från och till fått höra att jag är lik Robyn. Förra hösten och den här vintern spårade det dock ut totalt. Jag fick höra det av mammas bekanta, äldre herrar på jobbmöten, på krogen, i barer, hos frisören, av barn, av vänner.
Som sagt, Robyn, jag vill ha min identitet tillbaka.

Nu trivs jag ju visserligen som ensambarn, men visst, jag skulle gärna ha Robyn som syrra. Vi verkar tänka ungefär likadant. Jag hade kunnat vara den punkigare versionen av henne. Punk -Robyn. Vilket jag ju också blivit kallad efter en Bombettes-spelning förra året.
Vi säger så.

Vårkänslor

Inget skriker vår så mycket som när det droppar från taket och månader av hårt arbete så smått börjar offentliggöras. Under de tunga oxveckorna är det alltid lika fint att varje arbetsdag är en resa framåt i tiden - till solsken, asfalt och majmånad.

Att köpa grisen i säcken

Varuhuset, det här är inte ok. Påsar där "anything goes" är inte min grej.

Gräver i nya butiker/Gräver min egen grav

Vågar jag mig på ett riktigt projekt än? Jag är lite sugen, känner inspirationen. Men känner också dåligt samvete gentemot det där långa ingentinget jag påbörjat. Igår stickade jag upp mitt första nystan. Men det där långa är inte långt nog för att vara någonting annat än en haklapp. Stackars den om jag slutar nu liksom. Visserligen kanske jag skulle ta mina vänner på orden och starta en tillverkning av haklappar för vuxna "vuxenhakisar". Lite som "fashion för sölisar" eller nåt. En sjömanskrage fast tvärtom - och med funktion. Funktion före fashion för dem som vågar.

5. En gammal bild på dig själv

Vem ville inte vara med i "the in crowd" förritin? Det ville jag i alla fall. På det där smarta, musikrelaterade sättet. Tillsammans med de där som visste lite mer om väldigt mycket mer än alla andra. Som samlade på all obskyrt och som hängde gäng på e-bay. Det är sant, jag ser fortfarande upp till dem. De tar mitt intresse till en högre nivå. Dedikation.

Dobie Gray´s "The in Crowd" och "Out on the floor" - två northern soul klassiker som snurrat på min skivtallrik år ut och år in. Som får mig att längta tillbaka till Fred Perrys och svettiga kvällar på Rådhuskällaren - the place to be år 2000. Och som fick mig att le stort, töntigt och lyckligt den där briljanta natten i Berlin i december.