Jag har en underbar vän som också råkar vara en fantastisk historieberättare. Den bästa. En av mina favorithistorier handlar om när hon skulle vara kattvakt. Knappt ett dygn handlade det om tror jag. Hon köper med sig mat dit, mat som skulle kunna mätta ett helt kompani, i en hel vecka. Hon äter tills hon de facto tror att hon ätit ihjäl sig. Att magsäcken ska spricka. Att kattvakteriet ska sluta i en ovärdig, sprucken död i soffan. Med en galen katt som enda sällskap. Hur länge som helst skulle hon ligga död - eller ja, i alla fall ett dygn. Jag tycker det där dygnet är oerhört intressant. Eller snarare känslan av dygnet som en evighet. Jag är i en liknande situation ikväll, fast tvärtom på något sätt. I morgon efter lunch ska jag göra ett kirurgiskt ingrepp som kräver att jag måste vara fastande från kl 06.00 i morgon bitti. När jag tänker på det känns det som att det är en vecka- minst. Jag tänker att jag borde äta hur mycket som helst nu, för att klara mig igenom alla timmarna. Men när jag tänker ett extra varv är det ju egentligen bara lite som att missa frukosten. Jag behöver inte trycka i mig mat nu. Min kropp behöver inte den näringen för att överleva.
Det slår mig vad det egentligen handlar om. Precis som min vän, som ju faktiskt var oerhört rädd för katten hon skulle vakta, kan jag inte se slutet på mardrömmen. När man inte kan se slutet, inte kan våga förstå att det ska ta slut (eftersom det då också måste pågå) är det en evighet. En hungrig evighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar