På tjänsteresa, med ett gäng ungdomar. Tonåringar för att vara exakt.
Jag tror precis att jag begått alla kardinalfel som "förälder"när jag väckte den som påstod sig vara "sjuk" men tydligen bara var trött.
Redan där. Att jag gick på det alltså. Trodde på fullaste allvar att han var sjuk.
Ringde. Knackade på dörren. Till slut tvingade jag städerskan att släppa in mig med huvudnyckeln. Då satte jag igång. Jag körde på skuldkänslor:
- tänk på dina bandkamrater.
- varför ska du få åka gräddfil när de sköter sig
- tänk på att det här arret kostar pengar.
- du kostar pengar.
Efter det sa jag sanningen:
- du är lat
- du ställer inte upp för dina vänner
- du är en dålig kompis
Sedan lade jag dock till:
- det är ju för din skull.
- utnyttja din chans att lära dig något nytt
och igen
- det är för din skull.
Jag vet inte, är det så här man ska agera?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar