Käkar sunkig left-over-köpes-potatissallad och gröna oliver. Det är var jag behöver efter en kväll av dans dans dans. Morrissey fyller år och det firas i vanlig ordning med stor fest. Ikväll älskar jag Umeå, eller om det är Moz eller mig själv som gammalt sunkigt fan. Det spelar kanske ingen roll.
Jag har dansat konstant i fyra timmar. Med vänner, med bekanta, med folk jag känner igen och med folk jag aldrig har sett men till låtar som jag älskat sedan 1994. Det är så fint.
Jag minns fortfarande när vi firade Moz 40 år. Det var i min kompis Crilles lägenhet. Han hade gjort en egen affisch som hängde på yttterdörren. I Luleå. På den tiden. Ni förstår. Det var stort. Vi kanske var de enda Morrissey-fansen i hela Luleå. Det var vi förstås inte, med det var känslan som räknades. Som ikväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar