Jag kastas ofta mellan känslan av att älska eller hata liveframträdanden. Jag vill ju se, för att ha sett liksom. Men jag vill inte se för att sedan aldrig mer kunna lyssna. Jag vill inte att det där magiska, som bara jag har med just den den och den artisten/gruppen, ska förstöras för att någon av oss råkar ha en dålig dag. Inte orkar leverera - från scen eller som publik. Jag skapar min egen relation med alla mina favoriter. Så, med det sagt fullkomligt älskar jag Matti Alkbergs recension av Lloyd Cole-spelningen igår, i Luleå. För det var ju sjukt (och samtidigt fullt normalt) att det var i just Luleå. Att jag åkte 55 mil - tur och retur - för att se Lloyd Cole och ändå egentligen hela tiden (eller ganska ofta) på nåt sätt hade förväntat mig att se den där luggen, det där håret eller den där kavajen. Missförstå mig rätt det var " en helt igenom trevlig kväll".
"Och med det sagt, alla är här som var med i början. Skulle man släppa en bomb på Kulturens hus i kväll skulle ingen levande längre kunna vittna om hur det var att bli vuxen i Luleå under 1980-talets andra hälft. Men vi som gillade honom, då som nu, har inte dragit på oss den sortens fiender. Det är fullständigt tryggt och fullsatt".
"Det är därför det är helt självklart att han står här i Lilla salen i afton, alltmedan nyheten om att gamle rivalen, den flamboyante Morrissey headlinar Glastonburyfestivalen i sommar sakta bleknar ur minnet på oss som vet om det.
För inte ska vi dit. Vi går på Kulturens hus, på sin höjd. Och det finns inget raljerande i det, vill jag understryka. Man väljer olika bara. Man stannade kvar eller kom tillbaka. Man krisade och gick till doktorn i stället för att experimentera med veganism och droger. Man fick barn och gifte sig och skilde sig. Köpte hus på landet, sålde och skaffade lägenhet i stan. Bytte bil och jobb. Olika val, olika anspråk. Man läser hellre böcker än röjer runt i festivallera. Och så länge man har Lloyd Cole som uttolkare klarar man sig utmärkt bra även här, tack så mycket. Det är en helt igenom trevlig kväll i all sin anspråkslöshet".
Lloyd Cole - check.
Matti - hear hear!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar