Uppdrag skivgranskning.

Blev kontaktad av en lokaltidning idag. Uppdrag; att lista årtiondets bästa album och bästa låt. Alltså ett album och en låt - jag som har problem med att göra en rättvis lista över årtiondets top 100.

Ångest sa jag.
Du hade ju kunnat tacka nej, sa P.
Men hur hade det sett ut!

Nä, nu är det bara att dra fram alla skivor från 2000-talet och göra ett val. Men på vilka grunder? Ett kriterium är självklart:
Jag måste "äga" skivan - lagligt eller olagligt (och förstås helst lagligt eftersom jag har som mål att fysiskt äga album jag gillar ).

Men sen....
Ska det vara ett album och en låt jag lyssnat sönder och samman?
Ska det vara att album och en låt som säger något om samtiden - och som jag lyssnat mycket på?
Ska det vara ett album och en låt som påverkat en genre, gått i bräschen?
Så mycket har hänt sedan jag var 20 år. Så många känslor, så många händelser, så många minnen. Om jag nu ska få det på pränt så måste det vara ett genomtänkt val.

Jag ska bifoga en motivering - kan man skriva ett försvarstal?

Spandexx

För tredje gången har jag bokat in mig på ett spinningpass med en instruktör som "älskar dansband". Det är genomgående dansband och RnR-hits a la Jerry Williams som spelas under hennes pass. Jag älskar det! Det är otroligt befriande. På något sätt gör hennes musikval det ännu enklare för mig att stå ut med att befinna mig i ett socialt sammanhang jag tidigare vantrivts i.
Så totalt ocoolt.

Förra veckan skämtade jag om det - den här veckan klickar jag på "boka" när jag ser hennes namn.

Fånga dagen - och skjut den.

Varje måndag spelas Boomtown Rats " I don´t like mondays" på repeat i mitt huvud. Det är ju inte som att det får mig att bli på bättre humör, det här att behöva tänka på Bob Geldof hela dagen. Det gör mig, om möjligt, på ännu sämre humör. Bu dig Bob säger jag.

Idag har jag överorganiserat. Det innebär att jag har organiserat saker till en punkt där det helt enkelt inte går att hålla ordning i den perfekta strukturen. Det är faran med att vara för organiserad - det slutar i ett (o)organiserat kaos.

Snart har helgen v. 48 tagit slut.

Och vilken helg det har varit.
Tack alla för att ni är bäst bäst bäst.

Erkänn bara....

Inser att jag kommer att få på moppo om det nu råkar vara någon som läser min blogg och råkar tycka annorlunda.

Dagens roligaste är i alla fall följande grupp på Fejjan:
" Jag vaccinerar mig för att skydda gravida, småbarn och sjuka"

Wow - äntligen en grupp för alla som egentligen-hade-jag-inte-tänkt-ta-sprutan-för-min-egen-skull-jag- vet-att-debatten-är-lite-överdriven-och -visst-tjänar-läkemedelsföretagen-kosing-på-det-här-men -jag-gör-det-för-er-andra.

Dagens mest humoristiska läsning. Vadå skydda gravida, småbarn och sjuka - de som är riskgruppen med andra ord....
Ja men hallå, många av dem har ju redan vaccinerat sig. Vad är det för idoti. Nä, stå för vad ni gör och erkänn - vi vaccinerar oss för vår egen skull. Så är det.

Kärleks-sms

P: Alltså, jag sprang just in på Bibblan och där var det en kille med ett litet guitar-hero case. Haha
Jag: Haha är det sant! Jag dör.
P: Haha ja! Dagens ungdom, vad ska vi göra åt dem?
Jag: Jag tror det är kört, en förlorad generation.
P: Synd och skam. Generation X-box...


Sånt här förgyller min onsdag - och mitt liv!

Inbokat.

Många gånger har vi, över ett glas vin eller två (ok över en flaska vin..eller två) sagt att vi ska starta en bokklubb. Aldrig trodde jag att det skulle bli av. Men nu har det hänt. Vi har en bokklubb! För att förgylla en redan fullbokad vardag med nya roliga måsten har vi tänkt sammanstråla var sjätte vecka och sammanfatta, diskutera, förundras eller förfäras över innehållet i våra egna och andras bokval. Först i helgen gick det upp för mig vilken fantastisk resa jag står inför - en resa in i andras litteraturtycke, stilfascination och språkförälskelse. Att läsa en bok är en för mig sekundär upplevelse jämfört med att lyssna på musik. Åtminstone fysiskt. Därför tillför det ytterligare en dimension i läsandet att de facto läsa en bok som en nära vän valt. Så även känslan av att vi gör det här tillsammans. Låt mig förklara närmare....

Jag lyssnar oerhört mycket på musik. Inte bara i antal timmar utan oerhört mycket med hela kroppen, med känsloregistret, i själ och tanke. Att spela en låt för mig som " du bara måste höra det här, jag älskar det" är svårt. Jag kan inte riktigt ta till mig det. Musik är lättare att bedöma - och avfärda. Och jag väljer helst min egen musik och mina egna, sedan länge beprövade vägar till att hitta ny musik. Därför kommer det att bli underbart att få ta del av åtta av mina närmaste vänners egna val av böcker. Vad läser dom?
Vad läser ni?
Det återstår att se och Jag längtar så.

Döda ting klår levande

Jag har alltid känt väldigt starkt för döda ting. Applicerade, som barn, ett extremt rättvisetänk på placeringen av gosedjuren i sängen. Hade svårt att skiljas från trasiga saker, rev loss tapetbitar från lägenhetens alla väggar när vi flyttade från mitt barndomshem när jag var 13 - en liten del fick följa med. När jag förra året slängde en nalle som hängt med mig i min flytt hemifrån (tio år tidigare) tejpade jag för hans ögon så att han skulle slippa se sin egen förintelse. Än idag, när jag diskat, ser jag till att stoppa in allt nydiskat längst ner, längst bak eller underst, inte för att "slita jämnt" på porslinet, utan för att det är synd om tallrikar som aldrig blir använda.

Allt sedan jag flyttade till min numera ny-gamla lya har jag dagligen passerat ett fönster så fint så fint. Allt innanför det där fönstret såg så mysigt ut. Ett välinrett, välomhändertaget hem. Hand i hand med husets ålder och (vad jag tänker mig) dess historia. För en tid sedan såg jag dock hur det började plockas isär, bit för bit. Och en dag var det tomt när jag småkikade in. Nu förtiden måste jag blunda när jag passerar samma fönster. Det ser inte alls fint ut. Och jag tycker så synd om lägenheten att det värker i mitt hjärta. Stackars stackars lägenhet. Den måste verkligen vantrivas!

I samma hjulspår - eller var hjulet ens uppfunnet då...?

Som svar, påstånde, anledning, åsikt, utgångspunkt, retorisk fråga eller uppfattning är det aldrig ok att säga: Vi har varit jägare och samlare i flera miljoner år.

Det är helt enkelt för enkelt - och totalt meningslöst.
Sa han verkligen så, tänkte jag under lunchen.
Ett säg som säger mycket det säger jag då bara.

Credd

Snabbt som attan borde jag ha skrivit ett nytt inlägg. Vem vill egentligen - asså egentligen - bli förknippad med att blogga om New Kids on The Block 2009...?

1989

Jag bara undrar.....vart tog min New Kids On The Block VHS vägen? Jag kämpade för att få den. Den var från Hangin´Tough tiden. Så sjukt bra, mestadels filmad i svart-vitt. Jag kollade på den om och om igen....Året var 1989, eller kanske 1990. De tuffa tjejerna i klassen kallade dem för New Shit in The Toilet. De lyssnade på Vanilla Ice, jag tapetserade min skolbänk med Donnie Wahlberg. New Kids fick min pappa att fråga efter "magazines with young girls" när han var i London (han skulle alltså fråga efter tidningar för unga flickor...typ New Kids-specialer). Det blev konstig stämning...Men tack ändå pappa. Jag kunde inte uttala Massachusetts (än mindre stava till det) men jag ville bo där.

Hur gick jag från Matti Alkberg till New Kids en natt som denna....det kan man fråga sig?
Jag måste installera min kassettbandspelare till stereosystemet, då jävlar ska det pumpas New Kids julalbum.

Luleååå!

Många är de gånger som jag under tonåren sett Fireside, BQ och till och med Popsicle på diverse spelställen i Luleå. Min hemstad och på många sätt fortfarande hem. Hem som i en plats så speciell att man de facto kan ta på det unika som skapat mig, mig, mig, mig....

En av mina första kommungräns-överskridande spelningar (förutom Trästockfestivalen) var Lollipop 1997. BQ i nåt av tälten - enligt många (har jag hört) deras sämsta spelning någonsin, enligt mig, sagolikt. En av mina vänner var hög på koffeintabletter (vår ungdomstids kokain) och en annan, så uttröttad att hon satt och sov vid en högtalare - jag, så stolt att jag höll på att spricka. Från samma stad som mig, ville jag skrika. De är från samma stad som mig!

Så kände jag ikväll igen. På Scharinska. Vi hör ihop på nåt sätt, vi där norrifrån.
Fan va fint det är!

Inför din hemresa.

Japp det stämmer. P, förlåt men jag har rökt under fläkten. Mer än en gång. Men bara på fest....eller ja...typ.

Island in the sun

I morgon åker jag 30 mil norrut för att sedan åka några hundra mil söderöver. Solsemester here I come!

Limbo

I skenet av den, för mig, både skrattretande och upprörande bloggdebatten kring rätten att känna sig stressad som karriärist vs som mamma återfinns en rad mikroinlägg i frågan. Jag menar, Skugge hade uppenbarligen bränd gröt i hela kroppssystemet och modebloggerskan en poäng - om än inte helt rättfärdigad. Trots att jag lustfyllt och med ett sting av pinsamhet följde debatten kände jag mig personligen aldrig träffad. Bara illa till mods. Åter ser jag orden Karriär/Barn skrivas på bloggar jag ibland surfar in på. Karriär - Barn. En tydlig dikotomi, ett val(?). Ett antingen eller (?). I alla fall ett antingen eller just nu(?). Det går förstås att tolka in väldigt mycket när just dessa två begrepp ställs mot varandra. Privat/Offentligt. Bra/Dåligt. Lyckad/Misslyckad. Sant/Falskt - och vad som är vad är helt och hållet en individuell tolkningsfråga beroende på vart man själv befinner sig - eller väljer att placera sig.

Själv har jag varken en karriär eller barn. Var hamnar jag då?

Playa del....

Helt plötsligt förstår jag inte vitsen med att ägna en hel kväll åt att stryka kläder när jag ändå inte kan packa dem med värdighet. Ååå, jag kommer att packa upp skrynkliga kläder på chartern och mamma kommer att ge mig den där blicken......

Dagens konstigaste....

......när du såg en tjej utanför Hemköp stå och skala ett kokt ägg.

What IStha (motherfucking) Problem?

Jobbar du med Scenkonst?
Umeå, Vi är här nu! W I S P - Women In Swedish Performing Arts.
Mejla mig!
elin@wisp.se

Hej, Coupland!

Tänkte ligga i soffan hela kvällen och titta på film, Along came Polly på tv3. Men 45 minuter in i filmen (som inte verkade fy skam utan helt ok för att vara en bra dålig film) kom den obligatoriska toalettscenen. Ni vet, den där scenen när någon måste göra nummer två och det hela spårar ur till en kavalkad av pinsamheter-som-inte-får-hända-hemma-hos-andra-speciellt-inte-en-potentiell-flick/pojkvän-svärmor/far-arbetsgivare etcetera. Snark säger jag bara. Trippelsnark! Enligt mig är detta de bra dåliga filmernas ultimata lågvattenmärke - det är det som skiljer bra dåliga filmer från sådana som bara är jävligt dåliga. Toalettscenen alltså. För mig, helt avgörande. Jag stänger av.

Nu flyttar jag över till sängen istället. Äntligen äntligen äntligen dags för en ny litterär upplevelse tillsammans med en av mina absoluta favoriter - Douglas Coupland - Generation A. Hade tänkt spara boken till nästa veckas semester. Men jag kan inte.

Ensam är stark - starkt beroende av andra.

Ibland är "att vara ensam" njutningsfullt. Ibland bara ensamt. Igår, en mix av de båda. När jag har varit ensam för länge blir jag som besatt av er andra. För att veta att jag existerar, att jag också finns ,vänder jag mig till Fejjan. Det är tur att det inte finns någon funktion som anger exakt hur många gånger man loggat in. Det skulle kännas nedvärderande.

Dagens lyckligaste

Jag är så lycklig. Vet knappt vart jag ska ta vägen. Dansar runt i lägenheten. Har gåshud. Vill gråta. Jag har upptäckt en ny artist. Hur har jag kunnat missa det här. Hur har jag! Jag kan inte sluta lyssna. Om jag kunde drömma mig bort till en annan plats så skulle min högsta önskan just nu vara att få sitta inne i högtalarna. Jag kan inte få nog. Det är som att vara kär. Ni vet, när man är så där kär så att man inte kan komma sin kärlek nog nära - oavsett vad man gör eller vilka ställningar man intar.

Bu dig Spotify

Seriöst! Visst,...... ni kan fortsätta lyssna på karaoke-versioner och andra felaktigheter bäst ni vill. Men skyll inte på mig när det i slutändan visar sig att ni kan nada, zip, zero om musik.

Strategier på Fejjan

Note to self: Det här har ingenting med netiquette att göra ( en het term bland kidsen som handlar om hur man uppför sig på internet - jag gör det tydligen inte....) men jag har en idé. Eller snarare ett tips. Det stavas Evenemangsinbjudan från "vänner" på andra orter...För det första är det rätt givet att man inte kan komma (till roliga saker i världen) eller vill komma (till snabelhuset i Boden). Det är ju faktiskt att göra sig själv och sitt event en otjänst att bjuda in folk som ändå inte kommer att kunna närvara. Potentiellt fler tackar alltså nej än ja. Varför spelar det här då någon roll? Det gör det såklart inte men erkänn att ni också spanar in de som tackat nej - eller åtminstone tjuvkikar lite på hur många de är till antalet. Det är helt enkelt strategiskt inkorrekt att bjuda in givna nej-sägare.

Kalla mig.

Sitter mitt i en hög av Bombettes-memorabilia. I flera månader har jag varit sugen på att sortera allt och knåpa ihop en liten urklippsbok. Men jag drar mig för att göra det. Varför? Jo för att det tydligen kallas för scrap-booking. Vem fan vill hålla på med det som någon annan Martha Stewart med specialpennor, lim, glittriga etiketter och klisterlappar? Nä, inte då jag. Det är samma sak med att jag när en dröm om att kunna sticka och att jag då och då broderar. Det är ok. Men jag pysslar inte. Pysselrum, pyssellåda och pysselkväll - det går bort. Det gör det bara. Varför ska helt normala företeelser kallas för något annat? Något som helt plötsligt innebär att man kan göra rätt eller göra fel. Jag vill inte. Jag ska göra collage. Collage är fint. Det är ett substantiv och inte ett verb. Jag känner mig mer bekväm i det.

Jag stannar hemma.

Tv:n gör mig hemmakär. För vem vill egentligen lämna sitt hem när världen verkar helt upp och ner? Jag kan inte tänka mig att åka till Gotland sommartid. Finlandsfärja går bort. Charter är galet. Ullared katastrof. I Stockholms skärgård kör alla båt på fyllan. På fest hemma hos någon kan man aldrig vara säker på att man inte befinner sig mitt i ett fuskbygge. Att någon har en massa oinredda ytor där mögel sprids och luften är förorenad. Eller så shoppar folk mer än de borde vilket gör mig, som festdeltagare, till en ekonomisk medbrottsling. Jag hälsar aldrig på grannarna för ger man dem fingret tar de hela armen och sen blir det tv av hela skiten. Jag kommer aldrig att våga föda barn och om jag skulle ha barn skulle jag aldrig skicka dem till skolan - för skolmaten verkar katastrofal. Unga mammor är imbecilla och Ensamma mammor är galna. Bönder är bara missanpassade. Och snart kommer min klass från högstadiet att återförenas.....Eller.

Det kan ju inte vara så här - att det här är verkligheten. Det måste ju bara vara på tv. Bara vara på tv (säger det om och om igen).. Om inte annat så tror jag att Göran Hägglund haft för mycket ledig tid. Han har helt enkelt tittat på Tv och baserar därigenom sina teorier på detta. Tv-verklighetens folk. Jag å andra sidan är för smart. För skulle jag tro att det här var sant skulle jag propagera för selektiv rösträtt.

Det är väl inte sant.............
* rädd *

the Tourettes

- Egentligen hatar jag sopsortering, haha haha haha.
Varför sa jag det? Varför?
Varför sa jag det till killen (med hästsvans) från återvinningsföretaget? De var förbi ikväll, knackade dörr för att informera om den nya sopregimen. Och jag frågade jättemycket jättekonstiga saker. Varför?
Jag frågade om hushållspapper räknas som matavfall (jag är beroende av hushållspapper)
Jag var lite stursk och berättade att jag då sorterat hela liiiiivet, eftersom Luleå är såååå mycket före när det kommer till det.
Jag skämtade om att de borde flytta återvinningsstationen närmare mig annars skulle de tappa en trogen sopkund.
Jag drog klimatskämt.
Är jag full? Det var nära att jag berättade om the Sop Nazi - att jag bor med en "sån". Men nåt slags stopp-och-belägg kanske jag har ändå.

Äntligen!

..... är det min tur. I morgon får jag prestera i studion. Nu ska det läggas sång. Det här har jag väntat på ända sedan vi påbörjade arbetet med kommande album. Yippie!

Re-cycling

Till mitt försvar gällande the sop-nazi ska nämnas att jag är sjukt bra på att återanvända gamla dängor. Snart inne på speltid 5 gånger vad gäller förra årets "flytta-låt". Jag är en sentimental idiot. Finns det nåt bättre!

" 3 sekunder paus - och en ny låt på spellistan" (eller ja ny ocn ny, re-cycling var ju kvällens...eller kanske livets tema)

Ibland inbillar jag mig att P´s band är Eldkvarn. I alla fall när jag lyssnar på "Fulla för kärlekens skull". Att det är deras låt....eller kanske mitt bands låt. Många låtar är starkt förknippande med P - men få på det här desperata "jag-saknar-dig"-sättet. Den här låten, en slags fusion av bådas liv.

.........för dem som aldrig kom fram på andra sidan drömmen. - Jag gjorde det! Det gjorde jag!

Internet, hur kul är du? Egentligen.

För att mamma vill.

Imorgon ska jag vaccinera mig.
Känner mig redan febrig......

the Sop-Nazi

P är mycket bättre än mig på att sopsortera. Han tar sitt klimatansvar och jag försöker smita undan. Han har tuffa regler och visar no mercy för lata sopbovar som mig. Jag hatar att skölja ur förpackningar, speciellt möjlkpaket (soja eller vanlig spelar ingen roll). Lukten gör mig illamående.

Jag vs Sop-nazi 0-1. Till veckan ska mitt hushåll börja sortera matavfall.

Ps. Erkänn att bilden ovan är sjukt rolig. Värsta snusket. Jag menar, hur tänkte den grafiska designern nu! Gud, jag älskar bildgoogling.

It says nothing to me about my life...

Nu när jag slutat läsa typ två dåliga bloggar har jag fördjupat mig i två andra minst lika dåliga - det är ödets ironi - eller den moderna tidens paradox. Jag inser att jag står inför ytterligare en no-win no-win situation. Man kan inte skriva om att man hatar barn för om man då blir med barn så kommer andra att följa ens barnhat med stort intresse och sedan gotta sig det faktum att man, såklart, kommer att gilla sina egna barn. Åååh, men snark!

Ps. Att googla barnhat går för övrigt inte heller. Det kommer bara upp bilder på hillbillies i USA med barn hats. Snark igen. Jag kanske borde sluta med internet. Läsa ut internet helt enkelt.

När vi blev fulla för kärlekens skull

Jag kom hem efter en av årets bästa kvällar, alldeles uppfylld av lycka. Stod i duschen och skrev säkert tre bloggar om allt möjligt. Tänkte, shit vilket flow jag är i - jag bloggar mer än de etablerade bloggerskorna. Jag hade så många idéer, så många färdiga texter. Sen klev jag ur badkaret, råkade sitta framför Tv:n några minuter och "poff" så var alla texter som bortblåsta. Jag är ensam kvar med ett fåtal ledord, några ord som inte summerar någonting alls, som inte betyder något för någon annan än mig.
Sms
Kärlek
Klädpoker
Röka inomhus och vara desperat efter en dusch
Tjejer, tjejer ååååå tjejer!
Wet och netiquette - kanske en kommande text om min totalta ignorans för allt var internetvett tydligen innebär - och också en av grundtankarna till kvällens inlägg som aldrig blev av.......Vad hände? Jag skyller allt på min dyra duschcreme....

Hur lämnar man den man älskar, jag kommer aldrig att förstå - tänker jag och lyssnar på samma låt för femte gången sedan jag satt mig i sängen.
P - jag saknar dig!