This old house is not a home.

Det är så otippat. Inte meningen alls. Jag vet inte vad som hände.
Sista badet taget. Allting nerpackat. Har fotograferat röran. Camera Obscuras Let´s get out of this country avslutade skivspelarens tid. Men nu.

If a song could get me you. Nu var det tionde gången idag. Minst.

Rose, I´m feeling older. Courage, my love, it makes me bolder

Om två veckor flyttar jag. Dubblar ytan, minskar avståndet och tar ytterligare ett kliv mot en idé av vad vuxenlivet är - och hur det, rent fysiskt (eller kanske estetiskt) ser ut. Bostadens buckliga plastmatta byts mot parkettgolv, två garderober mot klädkammare, fransk balkong mot stor balkong. Men kvar lämnar jag en liten liten lägenhet med stor stor frihet. Jag undrar vad som ska soundtracka min flytt? Jag funderar och funderar, tänker så det knakar. Jag är ett sentimentalt freak och min viktigaste källa till minnen står prydligt sorterade i bokstavsordning. Jag märker redan hur mina musikval speglar ett rättvisetänk. Det blir mycket av det som spelats mycket. Det är jag skyldiga dem.

Men sista låten. .........Och första låten.

The bad news is that Neil will be taking over both branches and some of you will lose your jobs.The good news is, I´ve been promoted,so... every cloud

Det kom ett mejl.....

"Utbildning, den nya kopieringsmaskinen. Fredag klockan 09.30 i sammanträdesrummet"

Så, där satt vi och lyssnade på när två välklädda män gick igenom den nya kopieringsmaskinens alla fantastiska funktioner. Alltså, de jobbar med kopieringsmaskiner - att sälja in och utbilda. Det var så seriöst. Och den ena kallade maskinen för "han".
Det är det roligaste som hänt på länge. Inombords dog jag av skratt. Kan det bli mer Office än så?

Jag plockar höstlöv och är så jävla twee

Inne på närbutiken står en kille i numrerad sportuniform och väntar vid postdisken. Han på sitt paket, jag på betjäning. Han mimar med i låten som skvalar ur radiohögtalarna. Måste vara en kommersiell kanal för det är då en låt som gått mig helt förbi. Säga vad man vill om kvalitén på p3 men vissa typer av låtar spelas inte. Jag kan inte sluta stirra på hans läppar som synkar en vän mansröst som vad jag förmodar tillhör en fager blond ung man - inte helt olik killen vid postdisken. Hursomhelst. Han kan den verkligen utantill och mimar med sådan inlevelse att jag börjar fantisera ihop en historia om hans liv. Låttexten verkar handla om livsavgörande val och den plötsliga insikten om att endast du själv har makten att ta dina egna beslut. Jag tror han tänker på en tjej. Eller på plugget. Eller på om han ska hoppa av innebandylaget eller inte - nu när han fått en numrerad overall och allt så vore det kanske dumt.

Jag fascineras i alla fall av att en låt som jag,..jag... aldrig hört, verkar betyda så mycket för honom. Ja se, det är olika.

Förövrigt är jag rädd för Pink. Jag tror att hon är som de där överförfriskade innebandytjejerna som knuffar sig in på tjejtoaletterna på krogen. Bankar och sparkar på dörren fast än jag precis reglat dörren.

Kanske hittar de varandra ikväll.

I´d rather dance with you than talk with you

Slösurfade och hittade den här listan på en annan blogg. Rolig. Jag gillar roliga, finurliga saker. Till synes enkla idéer, så enkla att de blir svåra att komma på - eller kanske svåra att lita på som enkla idéer helt enkelt. Ungefär som konstprojektet "Ensamma tillsammans" som jag hade turen att promenera förbi några kvällar i februari. Den gjorde mig så lycklig. Hos tolv personer, boende i samma hus, i samma del av staden som jag, sattes en extra Tv upp i fönstret. Riktad ut mot gångvägen och kopplad så att det som personen inne i rummet tittade på blev synligt för förbipasserande. En kavalkad av ensamhet och gemenskap, på samma gång. Hur ofta har man inte tänkt tanken. Om folk bara visste, vad folket vägg i vägg gör....
Åååh om bara jag kommit på den idén. Det var underbart vackert och smart.
Har visserligen inte kommit på idén nedan....däremot har jag lagt till några frågor. Lite för att de var så roliga att svara på, frågorna alltså, men kanske mest för att jag försökte avsluta med en siffra som, i en "räknares" värld kändes bra (och rätt)


Min telefonlista:

Har du kysst nummer sju?
Många gånger. Men det var länge sedan nu.

Har du träffat nummer nio i veckan?
Nä. Ett tag träffade jag honom varje dag, när vi jobbade ihop. Vi sprang på varandra på ett varuhus i Stockholm för några veckor sedan dock. Jag var där på jobb, han hade flyttat dit.

Älskar du nummer tio?
Nej, om jag ska vara ärlig vetjag inte ens om jag någonsin tyckt om honom särskilt mycket. Men en nära vän gillade honom lite där ett tag. Vad gör man inte...

Är nummer elva en sötnos?
Ja många anser nog det. Jag tycker hon är trevlig, sådär som ytliga bekanta kan vara.

Är nummer femton en bästis?
Ja det är han sannerligen. Min allra finaste Daniel.

Har nummer sexton gått i samma klass som du?
Ja det var under gymnasietiden som vi blev bästisar, Daniel och jag. Det här är hans hemnummer. Eller snarare numera numret till hans mamma - eller där man når honom under storhelger.

Brukar du hänga med nummer nitton?
Nä, men vi ses ibland vid bardisken på stamstället. Vi hängde förr. Jag kan sakna det ibland.

Är nummer tjugo bra?
Ja. Hon är toppen och min namne. Så på jobbet blir jag nummer 2.

Gillar du nummer tjugosex?
Vi gillade varandra stenhårt i många år. Men så händer saker och ting. Jag tänker fortfarande ofta på detta par dock.

Vet du om nummer trettioett har ett förhållande?
Nä hon är singel. Och het. Ring mig så får ni hennes nummer!

Hur känner du nummer trettioåtta?
Hon följde mitt band med en videokamera hela sommaren. Resultatet såg vi igår, det blev en finfin liten dokumentär.

Är du intresserad av nummer fyrtiotvå?
Nä, inte mer än att jag bryr mig om honom eftersom Johan är min kusin.

Hur länge har du känt nummer fyrtionio?
Känt och känt. Vi träffades i festsammanhang, hängde runt i festsammanhang. Det var förra året. Han bor inte kvar i stan.

Vad betyder nummer femtiofem för dig?
Kundservice utlandet, mycket lite.... jag är ingen vagabond direkt.

Brukar ni höras, du och nummer sextioett?
Ingenting på tio år. En gång i somras. Det var trevligt.

Varför har du numret till nummer sextiosju?
Det är också min kusin. Vi sa att vi skulle ses i julas. Men, det gjorde vi aldrig. Jag har tjugosju kusiner....

Är nummer sjuttiotvå den nästa som raderas från din telefonlista?
Nä, hon har ju just kommit med. Inte en chans. En toppentjej!

När träffade du nummer åttio senast?
Det var i somras. På en klubb i Stockholm. Man träffar alltid bekanta i den staden.

Mmm det är olika.....

I senaste numret av Elle listar en svensk " designer och musikälskare" sina favoriter - just nu. Kalla mig vad ni vill, men ingen, verkligen ingen med musikintresse (eller självrespekt) nämner väl någon av följande i en "bäst just nu lista": Eddie Vedder (solo), Linkin Park och Alice in Chains a k a Dirt a k a 1992?
(och ingen går väl för guds skull omkring med detta i hörlurarna....)

Jag är relativt ointresserad och okunnig när det kommer till svenska designers, så huruvida hennes tvivelaktiga musiksmak avspeglas i hennes design kan jag inte avgöra. Tanken på att bildgoogla henne slog mig såklart. Men det känns lite som att skriva avhandlingen innan det emipriska materialet samlats in.

Följ min tankekedja.

Dirt kom 1992.
De flesta som äger Dirt köpte den på cd 1992.
CD var sjukt coolt då
Mp3 kom tidigt 00-tal
Att ha Dirt i sin Ipod betyder att man laddat ner den.
Att ha Dirt i sin Ipod är inte coolt. Bara läskigt.

Men tänk om, hemska tanke, allting bara handlar om ett hjärnsläpp de luxe. Få saker skrämmer mig så mycket som att behöva namnge mina personliga favoriter - under press. I flera år har jag lekt med tanken på att medverka i Christer i p3´s fördomsprofil - Vad säger din skivsamling om dig? Men varje gång jag lyssnar på inslaget sitter jag krampaktigt och försöker svara på frågorna i frågandets stund. Det går käpprätt åt skogen.

- Världens bästa skiva
jag: öööh Far beyond driven med Panthera (fan fan fan det enda skivomslag jag såg framför mig)
- Världens bästa kärlekslåt
jag: Foreigner I wanna know what love is (fan fan fan den enda låt med kärlekstema jag kom på)
-Världens bästa låt:
jag: Under the bridge med Red hot Chili Peppers (fan fan fan dubbelfan)
-Den första skiva du köpte:
jag: Absolute Music 13 (fan fan fan men det var den som följde med cd-spelaren 1992)

Resultat: Du är smaklös. På alla plan. Och antagligen född någon gång mellan 1977-1982. Under press svarar tonårsreptilhjärnan på alla frågor. Dina enda referenser utgörs av följande: Högstadiet.

Kanske måste googla henne ändå. För att se om min tes stämmer....Fast samtidigt:
" Somewhere i belong med Linkin Park - Deras texter tilltalar mig. Killarna har något att berätta."

Jag vet inte....

Ja tack, jätte.....

I tre veckor har jag låst in mina saker i samma skåp på gymet. Nummer 48. Nedre plan.
Första gången gick jag på ren känsla. Ett jämt nummer. En bra plats. Andra gången gick jag på charm. Småfnissade åt mig själv för att jag är så tokrolig. Samma skåp *fniss fniss*. Tredje gången gick jag på tur. Fjärde och femte gången på rutin. Sjätte gången var det en sport. Elin vs Folk 6-0. Igår förlorade jag. Elin vs Folk 6-1. Jag hatar folk.

Du kan kanske smittas på ett tåg, när du råkar röra vid ett handtag

I helgen roade jag mig med att vara magsjuk. Det måste jag dock nyss glömt bort eftersom jag tuggat i mig alldeles för mycket Salmiak-lakrits. En "pik pak" (läses med finsk brytning) står i mitt lilla skafferi. Jag kan inte motstå att smyga ut i köket, öppna skafferiet och vrida och vända på de fina förpackningarna. Då och då slinker tummen och pekfingret ner och plockar upp svarta trianglar med rutmönster. Jag gillar det faktum att Finland lagt ett värde i att inte uppdatera allt som kommer i det modernas väg. Såsom tex. lakritsförpackningar. Tillbringade många av mina barndomshelger i norra Finland och i Tornedalen. De grå husen, trafikskyltarna med kantigt typsnitt och neonskyltar som andades 50-tal gjorde alltid att jag tänkte på Finland som om det existerade i en annan tid. När jag och morfar, på lördagsförmiddagarna rullade över bron, över gränsen, från Sverige till Finland åkte vi ju faktiskt också till en annan tid. Till morfars hemland. Ett land han lämnat. Jag tror att tanken på denna emigration förstärkte min syn på Finland som Då och Sverige som Nu. För, man lämnar väl inte någonting som är bättre?

Förresten så var det nog på Finlandsfärjan jag ådrog mig denna det äckligaste av virus. Och det var nog alla svenskar ute efter billig sprit och salmiak(!) som bar på den.

But I know how I feel about you now

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det här med bloggandet då alltså. Eller med arbetslösheten. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag hände. Sommaren hände. Knockade mig totalt. Jag var arbetslös, sen blev jag bara ledig.

B___a___r___a ledig.

Det har varit en utmaning ska jag säga er. Att göra allt och ingenting.

Saker jag gjort i sommar som jag aldrig (eller sällan) brukar göra annars:
1. Varit spontan (ja så till den grad att jag inte, dagen innan detaljplanerat morgondagen. Mental planering är en annan femma däremot. Att inte planera kräver en hel del planering ska sägas).
2. Varit på bio 2 gånger. (Jag går aldrig på bio. Det är en aktivitet som kräver alldeles för mycket spontanitet)
3. Varit på middagar och andra sammankomster utan att ansvara för vare sig inbjudningar eller matbjudningar

Vid närmare eftertanke och summa summarum - spontanitet är det nya svarta.
Eller kanske inte.
Men som accessoar klär den mig ibland.

Stretching like a tom cat, got a monkey on my back

Det är lustigt. Ena dagen är allting bra. Nästa morgon kliver man upp, tittar sig i spegeln och går och lägger sig igen. Ingenting hjälper. Om jag åtminstone kunde ha hans raka näsa. Min egen har jag bränt. Jag ska klippa mig igen imorgon. Jag kör på Gareth den här gången också.

Everyday is like sunday

Morrissey - jag har mognat.

Söndagmorgon. Sova tills kroppen vaknar. God frukost och hjärngymnastik med DN. Kanske en promenad, en springtur i skog och mark. Lite rep. Lite häng. En portion elin-tid. Göra vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Sol eller regn. Golv eller säng. Tv. God mat. Läsa, lyssna på skivor och se en bra dålig film på tv (N.b - Missa inte Made in Manhattan nu på söndag!)

Everyday is like sunday - och jag älskar det.

Now you´re skipping school, going to listen to records..

Hon är det finaste jag någonsin ägt. Liten och röd. Portabel och söt. Tracyanne. Hon kommer att vara min kompanjon denna sommar. Fast....jag är nog lite överbeskyddande för långt kommer hon inte att få färdas. I alla fall inte med cykel. En olycka händer så lätt.

Vi kommer att ligga här utanför. På rutig filt och gräsmatta. Musik efter humör.
På inköpslistan idag: väska för sjutumssinglar.

Tack för presenten med stort P.

E+MC = sant

Dricker eftermiddagskaffet hemma. I ny fin kopp.
Avskedspresent från jobbet. Marimekko. Det tackar jag för. Utökar min samling av mönster, former och användningsområden.



Inser att jag måste börja budgetera för kaffeinköp nu när jag är "mellan jobb".
- Arbetslös alltså.
- Mm ja.

Jag är 28.
- 30 alltså
- Mm ja.

Det stör mig att Markus Krunegård sjunger om att spy i minst tre låtar. Varför gör han det, jag tappar fokus. Jag lider av kräkfobi. Orkar inte lyssna mer. Sitter ju bara och oroar mig för att behöva höra ordet, skildringen - fantiserar vidare och blir lätt illamående. Jag lyssnar på Mariah Carey istället. Det är rent och fint. Vattenfast mascara lämnar aldrig några ränder.
Utanför börjar festen. Det brinner på Å-hem och jag ska snart evakuera mig själv. Jag är ingen student. Arbetslös och 30.

Allt som är mitt

- vad långsamt tiden går idag. Klockan är inte ens elva och jag har redan varvat internet tre gånger. Hungrig är jag också. Att äta rågflingegröt på stående fot medan jag fönar håret, småtittar på SVT morgon och svär över att inga funktioner fungerar på Facebook idag heller är kanske ingen bra morgonrutin(?) Något är, alldeles uppenbart, på tok med min dator. Men eftersom jag är ett tekniskt anti-klimax har jag inte den blekaste var felet ligger. Antagligen känner den, precis som jag, av tyngden från de digitalbilder som ligger och skräpar. Bilder från en annan tid...ett annat liv. Människor som kommit och gått - på gott och ont.
Jag saknar mina tjejer.
Det kan vara tungt att komma igång då. Tungt att ta in ny information och uppdatera sig. Tungt att öppna nya fönster - flera fönster.


Error while loading page

Idag bjuder jobbet på tårta och önskar mig lycka till i framtiden.
Idag är jag blödig.
Idag bränner tårarna bakom ögonlocken.

Ge mig åtminstone musik

Igår var jag på kurs. Representanter ur länets kulturelit lyssnade på föredragare från olika byråkratiska instanser. Kursens fokus var Eu:s kulturprogram och de olika fonder ur vilka bidrag kan sökas. Rätt intressant måste jag säga, men så är jag ju svag för det andra skulle benämna som "torrt och tråkigt". När jag satt där i konferenslokalen började jag fundera på avund. Vem avundas vem här inne och varför? Under de somrar jag jobbade inom handelssektorn avundades jag de som tidigt på morgonen kom in för att köpa "företagsfrukt". Även om de är simpla assistenter på Länsstyrelsen eller Vattenfall måste de ju ha det bättre än mig, tänkte jag. När jag under en annan sommar jobbade på kontor avundades jag de anställda vid parkförvaltningen.
Fysiskt arbete utomhus i strålande sol måste vara underbart, resonerade jag (ha då i minnet att jag aldrig under tonåren sommarjobbade med att röja sly - som violinist hade jag det tämligen bra i sommarpryoorkestern...).
Varje vinter avundas jag de som kör plogbil.

Tillbaka till konferenslokalen. Avundas kulturnämnden kulturförvaltningen och avundas kulturförvaltningen Västerbottens museet och avundas de kanske NorrlandsOperan? Då tänker jag inte på ekonomiska medel och makt utan på reella arbetsuppgifter....Jag satt i alla fall där och avundades representanterna från Bildmuséet.

Att få jobba praktiskt, administrativt och konstnärligt är drömmen. Efter att tankarna vandrat från kulturfonder, treåriga projekt i samarbete med EES-länder via bildmuséets utställningslokaler landade de till slut någon helt annanstans. Vad händer efter avslutad utställningsperiod? Hur känns det att varje dag komma till jobbet och kliva in ett rum så beroende av tolkning och subjektiv upplevelse. Och om det är en utställning man verkligen gillat (och upplevt dagligen) vart tar då känslorna vägen när det monteras ned? Hur mår man av vetskapen att aldrig mer få se det? Jag har inga svar, jag funderar bara.

Att äga en skivsamling är som att ha en ambulerande utställningsverksamhet i sitt eget hem. Hela dagen har jag längtat hit. Funderat på vilket verk jag vill ta del av idag - bara för att jag kan. Idag har jag monterat ned Joel Alme, Duffy och Hästpojken och återinstallerat Sylvia Vrethammar. Hon matchar min nya klänning.

Jag spelar utan insats här

Natten mot söndag promenera-de jag in i en annan värld. Det var som om jag fick bevittna det som annars bara sker i skuggan av verkligheten. Som om jag, i sann Orwell/Bradbury anda och med fara för mitt eget liv, avslöjat en statlig hemlighet. Nattetid sätts de i arbete. De halta och lytta. Påmanade av byråkratins soldater i självlysande arbetsdräkter sitter de ihopkurade under maskinen av stål strax ovanför rälsen (där ljusskenet är som skarpast), osynliga för kamerans blixt.
Industriellt, smutsigt och alldeles säkert livsfarligt.....

Jag: Haha, de lyssnar ju på Big Mountains "Ohh baby I love your way"
Promenadsällskapet: Ja, fast de lyssnar ju inte.
Jag: Vadå, de lyssnar ju på Big Mountain. Det är ju jättekul!
Promenadsällskapet: Ja, fast de lyssnar ju inte. Det är skvalradio.

Först lite besviken över att kombinationen Statligt slaveri och Big Mountain inte för oss vidare in på en diskussion om kommersiell musik som tortyrmetod funderar jag över vad jag lyssnar på - egentligen.

Några gånger på kort tid har jag nämligen fått frågan.
- Vad lyssnar du på -egentligen?
Det är en konstig fråga, egentligen är ett konstigt ord. En gång i tiden umgicks jag med Lång-Per. Han fick ofta frågan:
Hur lång är du - egentligen?
-Ja, egentligen är jag 150 cm men med styltor under byxbenet mäter jag 2.08 m.

Jag fick en skiva av min chef. Final Exits kompletta diskografi. Hon anade förvirringen i min självfallet tacksamma men ändå lätt glasartade blick.
Vad lyssnar du på - egentligen?
Jag gjorde en intervju - alla frågorna handlade om punk. Jag svarade kunnande men antydde att det fick mig att känna mig instängd i en genre.
Vad lyssnar du på - egentligen?

Mitt hem är ett ointagbart fort av vinyl men jag lyssnar bara på UK DIY-indie från åren 1986-1992- egentligen.

Jag bränner pengar

Jag ska inte gå och se Joel Alme ikväll. Visserligen kan jag hur som helst inte eftersom jag själv ska stå på scen men jag hade nog inte gått i alla fall.
Surpuppa tänker ni (med tillägget gammal och tråkig).
Det är personligt, säger jag och sätter på mig hörlurarna igen.

Jag går inte upp i artister, jag går in i musik. Personerna bakom intresserar mig sällan. Jag ligger hellre på golvet eller sitter på cykeln eller går över torget eller promenerar i skogen soundtrackad av det som fallit mig i smaken - just nu. Just nu är det Joel Alme...så jag avvaktar lite när det kommer till liveuppträdanden och folksamlingar. Jag vill inte ha några andra minnen kopplade till det jag hör än de jag själv processar.

Idag trotsade jag mina tvångstankar och stod kvar på Åhléns skivavdelning trots att Brolle JR sjöng i otakt till Duffy. Att utesluta en tvångstanke innebär att anamma en annan (vilket är en tvångstanke i sig...) Så, jag ställde mig vid reahyllan och började systematiskt sondera skivterrängen. Har jag väl börjat rota igenom rea-hyllorna kan jag inte sluta. För tänk, tänk, tänk om jag missar just den där skivan.... Alldeles uppenbart verkar två-skivor-på-på-samma-gång vara ett arbetsmiljöprobelm - till kundens fördel.
De har fått hjärnsläpp på Åhléns.
Ta 2 för 100 kr. Jag köpte 6 stycken.




Perfekt tillfälle att köpa de där skivorna jag absolut aldrig skulle komma mig för att betala fullpris för. Inte för att de på något sätt inte håller måttet. Men när det kommer till skivköp i dagens mp3-värld så har mina kriterier för inköp hårdnat.Trots att jag mycket hellre ser dem i skivhyllan än som (ofta) osorterade filer i datorn så tar det mig flera månader att ta ett slutgiltigt beslut. Ibland faller potentiella köp i glömska.

Att köpa skivor är lite som att arkivera minnen. Färdigprocessade, färdigförpackade och sorterade i bokstavsordning.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Umeå må vara en död stad sommartid. Men allt som har en baksida kan också, med rätt inramning, ha en guldkant.

Tvättstugebokningar i maj

Tvättstugebokningar i juni

Inside information

-Mamma, jag har startat en ny blogg
- Jaha. Ja du får nog ge adressen till pappa, jag kan inte sånt.
- Mm
- Förresten nu när du blir arbetslös. Om du jobbar svart (!? - egen anm.) eller tjänar pengar på bandet. Skriv inte om det. Du vet, arbetsförmedlingen, a-kassan och försäkringskassan har folk som jobbar med att läsa bloggar och haffa fuskare.
- Eeh, jaha. Ja jag har ju aldrig jobbat svart...och bandet tjänar jag inga pengar på.
- Nä men skriv inte om det i alla fall. Dom har folk som jobbar med att hitta sånna. Man ska passa sig för vad man skriver....Här kommer pappa.
- Eeh, ah ok. Ja nä jag ska väl inte skriva om det då.

Man behöver tydligen inte kunna orientera sig på internet för att veta hur andra gör det...

Idag satt jag bredvid en korpulent kvinna på bussen. Hon hade två matkassar med sig. Under resans gång ser jag att hon med bläckpenna skrivit "MATEN" på handen. Jag vet inte. Hon såg inte ut som någon som skulle glömma maten.....Tyst min tanke så får du socker. Jag borde brinna, i helvetet.

Kalla mig

Kalla det vad du vill. Bokstavsbarn, duktig-flicka-syndrom, autism. Sitter på jobbet och har absolut ingenting att göra. Absolut ingenting. Idag har jag 1) gjort ett diagram i excel 2) gjort om samma diagram några gånger för att fördriva tid 3) klippt in diagrammet i ett word-dokument 4) formulerat den ultimata meningen som förklarar diagrammet. 5) surfat obehindrat. Det ligger tydligen i tiden:

"För ett företag med 200 anställda innebär det bortfall på 10 miljoner kronor per år, enligt Computer Swedens beräkningar" (Metro - Surfandet stjäl allt mer arbetstid)

Om två veckor blir jag arbetslös. Jag är redan arbetslös, på arbetstid. Kanske borde jag betrakta det som en startsträcka till att göra ingenting... Jag är verkligen sämst på att göra ingenting. Och när jag ingenting gör har jag alltid någonting gjort för att ingenting få göra. En enkel ekvation.

Idag var jag tvungen att lämna Åhléns bok- och skivavdelning eftersom de spelade två skivor samtidigt. På vägen hem ska jag räkna alla Svingens pinnar - i centimeter.
Kalla det vad du vill.

Asså, jag kan också texten.

Klubbade i lördags. Det var länge sedan. Av någon (eller många) anledningar har jag varit omotiverad. Kvällar med utgångsintentioner har slutat hemma. Bubbliga iittalaglas i hand och dans på bordet till svenska versioner av klassiska Bacharachlåtar har varit vinterns melodi.

Det var trevligt i lördags. Riktigt roligt och svettigt på dansgolvet. Jag lyckades undvika att fastna under segelliknande vita over size tischor. Fick ingen scarf i ögat. Den fulla killen med uppknäppt skjorta och snäckhalsband dansade bara in i mig en gång och klubbnoviserna med ölglas på dansgolvet bjöd friskt på fläckar. Jag hade tänkt skriva något om att de nog var juridikstudenter med tvivelaktig kvinnosyn och också inflika att uppknäppta-skjortan-killen nog köpt sitt halsband på Ibiza 2004 - och att det enda de gick igång på under hela kvällen var Prodigy´s Firestarter. Men jag kanske lämnar det....Jag tror ni förstår.

Om två veckor är jag arbetslös. Det brinner i knutarna.

Delayed devotion

Tog mig själv på en loppisrunda idag. Ljuva lördagar. Solen sken men vinden var kall så kall. Plockade på mig fina kjolar, blusar och ett och annat tant-set. Men det var en sådan där dag när ingenting passar. För stort, för litet. Sy upp, sy in. Jag har ingen symaskin. Min kära mor lovade mig en symaskin till min 25 års dag, med orden:
- Det är sånt man får då.

Jag har ingen symaskin. Jag är 28.
Jag har ingen tårtspade heller.

- Det får man när man gifter sig.

Jag är inte gift. Jag är 12. I sinnet.

Genade över E4:an idag. Gick i lera och kom att tänka på vilken himla tur det är att jag bor i ett land där inte landminor hör till vanligheten. Då hade jag nog inte gått där. Hursomhelst. Jag kom hem med en väska, en liten en, som jag ska ha i den stora. För att hitta igen allt det där jag alltid letar efter i panik. Jag hade även köpt ett halsband. Som jag lagt i den lilla väskan. Letade efter det i panik när jag kom hem. I den stora väskan.
Jag verkar ha gjort en bra investering....

Köpte även Boz Scaggs "Hits!". Lowdown är en väldigt bra låt. Jag räknar det som ett fynd. Lowdown är låt nummer två på blandband 635 i Rob Sheffields geniala bok "Kärlek är ett blandband - livet låt för låt". Jag njuter i smyg av att läsa igenom de, för varje kapitel, inledande låtlistorna. Letar upp låtarna ur min egen samling och ger mig sedan i kast med själva läsningen.

Jag fick nyligen frågan om när jag spelat in ett blandband senast. Skrämmande nog minns jag inte det. Jag har blivit teknikutvecklingsdement! Men det måste väl ändå ha varit på 2000-talet? Så sent som 03-04 stod i alla fortfarande minidisc på min önskelista. Och det var steget efter blandbanden. Jag fick aldrig någon minidisc... heller.
Morbor Tuomo säger att det kommer nåt
som heter mp3 snart - sa pappa.

Det kliar i fingrarna. Det pulserar i hjärnan. Intryck måste sorteras, uttryck uttryckas. Enligt Julia Roberts i Notting Hill är det alltigenom omodernt att säga whoopsie daisy - det spelar ingen roll. Besviken. Hoppsan Kerstin! var visst redan upptaget. Skit.

Jag minns dig. Jag satt på en bänk, på busshållplatsen. Väntande. Det måste ha varit helg för jag hade gjort mig fin. Det måste ha varit vinter, för jag minns att det var kallt och mörkt. Du drack öl ur en burk. Du blev glad när du såg henne. Hon var väldigt fin i puffig kjol och höga klackar. Jag minns det, för jag tänkte - oj vilka höga klackar, det kommer att göra ont. Hon hade nog gjort sig fin för dig. Du verkade uppskatta det och log mot henne. Ni var ett fint par. Eller kanske hade ni precis börjat träffas. Jag minns att jag funderade på det. Jag lyssnade på Final Say med Sambassadeur. Du öppnade en ny öl på bussen. Och jag funderade på om du visste vem jag är.

Man kan klippa ut nästan alla recept ur senaste Buffé. Sällan eller aldrig tillagar jag det jag klipper ut. Men det är sånt där meningslöst pyssel jag samlar på mig, gör ett ryck och känner mig duktig efter att jag sorterat, klistrat och klippt.

Idag brinner jag för Duffy.