Det kliar i fingrarna. Det pulserar i hjärnan. Intryck måste sorteras, uttryck uttryckas. Enligt Julia Roberts i Notting Hill är det alltigenom omodernt att säga whoopsie daisy - det spelar ingen roll. Besviken. Hoppsan Kerstin! var visst redan upptaget. Skit.

Jag minns dig. Jag satt på en bänk, på busshållplatsen. Väntande. Det måste ha varit helg för jag hade gjort mig fin. Det måste ha varit vinter, för jag minns att det var kallt och mörkt. Du drack öl ur en burk. Du blev glad när du såg henne. Hon var väldigt fin i puffig kjol och höga klackar. Jag minns det, för jag tänkte - oj vilka höga klackar, det kommer att göra ont. Hon hade nog gjort sig fin för dig. Du verkade uppskatta det och log mot henne. Ni var ett fint par. Eller kanske hade ni precis börjat träffas. Jag minns att jag funderade på det. Jag lyssnade på Final Say med Sambassadeur. Du öppnade en ny öl på bussen. Och jag funderade på om du visste vem jag är.

Man kan klippa ut nästan alla recept ur senaste Buffé. Sällan eller aldrig tillagar jag det jag klipper ut. Men det är sånt där meningslöst pyssel jag samlar på mig, gör ett ryck och känner mig duktig efter att jag sorterat, klistrat och klippt.

Idag brinner jag för Duffy.