Natten mot söndag promenera-de jag in i en annan värld. Det var som om jag fick bevittna det som annars bara sker i skuggan av verkligheten. Som om jag, i sann Orwell/Bradbury anda och med fara för mitt eget liv, avslöjat en statlig hemlighet. Nattetid sätts de i arbete. De halta och lytta. Påmanade av byråkratins soldater i självlysande arbetsdräkter sitter de ihopkurade under maskinen av stål strax ovanför rälsen (där ljusskenet är som skarpast), osynliga för kamerans blixt.
Industriellt, smutsigt och alldeles säkert livsfarligt.....
Jag: Haha, de lyssnar ju på Big Mountains "Ohh baby I love your way"
Promenadsällskapet: Ja, fast de lyssnar ju inte.
Jag: Vadå, de lyssnar ju på Big Mountain. Det är ju jättekul!
Promenadsällskapet: Ja, fast de lyssnar ju inte. Det är skvalradio.
Först lite besviken över att kombinationen Statligt slaveri och Big Mountain inte för oss vidare in på en diskussion om kommersiell musik som tortyrmetod funderar jag över vad jag lyssnar på - egentligen.
Några gånger på kort tid har jag nämligen fått frågan.
- Vad lyssnar du på -egentligen?
Det är en konstig fråga, egentligen är ett konstigt ord. En gång i tiden umgicks jag med Lång-Per. Han fick ofta frågan:
Hur lång är du - egentligen?
-Ja, egentligen är jag 150 cm men med styltor under byxbenet mäter jag 2.08 m.
Jag fick en skiva av min chef. Final Exits kompletta diskografi. Hon anade förvirringen i min självfallet tacksamma men ändå lätt glasartade blick.
Vad lyssnar du på - egentligen?
Jag gjorde en intervju - alla frågorna handlade om punk. Jag svarade kunnande men antydde att det fick mig att känna mig instängd i en genre.
Vad lyssnar du på - egentligen?
Mitt hem är ett ointagbart fort av vinyl men jag lyssnar bara på UK DIY-indie från åren 1986-1992- egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar