Vintern, jag behöver dig.

Jag längtar efter luft, efter rödrosiga kinder, frostbiten nästipp, vintermörker och bra musik. Därför tar jag en riktig långpromenad hem.

Det finns inget dåligt väder, det finns bara konventioner kring vad som är fula kläder.

Årets julklapp

Cdon alltså.
Nu är man i smeten.

Sent på dagen / Tidigt i livet

Om jag och P någonsin åker till Helsingfors så är det det här jag ska planera in.
Nu blir det ju Berlin, men nästa år kanske.



(och ja, det är en favorit i repris, videon alltså...)

Peka med hela handen

P har bytt batterier i fjärrkontrollen som hör till stereoanläggningen. Asså, det var många år sedan jag ens lade märke till att jag hade en. Eftersom jag inte använt den på flera år så har min spontana tanke varit att den är trasig. Dock utan att egentligen veta när den gått sönder och varför...

Att den fungerar igen är på gott och ont. Nu kan jag backa tillbaka och börja om på samma låt igen igen och igen - utan att ens behöva resa mig upp från soffan.

För övrigt gråter jag fortfarande till den där låten. Ni vet, den som jag inte ens ids skriva om längre för jag hör hur ni suckar. Det är blandade känslor som strömmar genom min kropp varje gång när jag (hela tiden) lyssnar.

Jag klarade det.

Höjdpunkter

Att någon faktiskt spelar Camper Van Beethoven "Take the skinheads bowling" på klubb.
Att få gå av scenen till "First of the gang to die" med Morrissey.

Om tårar

Två mornar i rad har jag grinat på väg till jobbet. Och nej, det har inte haft någonting med jobbet att göra. Det har helt enkelt bara handlat om musik. Igår till en låt som inte ens är värd att nämna eftersom den inte alls är särskilt bra. Det var bara det att jag nog inte hört den sedan slutet av 80-talet/början på 90-talet. Det var så mycket barndom. Mitt i snöstormen en förnimmelse av barndomens dofter. Av mitt rum, vår gamla lägenhet. Jag såg mig, mamma och pappa (och låten har absolut ingenting med dem att göra heller) och min allra käraste kusin. Norra Ersmarksgatan blev Memory Lane.

I morse var det Robyn som knockade mig med Body Talk pt3. Jag visste inte alls vad jag hade för förväntningar på skivan. Inga alls förmodligen. Jag har inte haft tid att tänka och jag har varit alldeles för insyltad i pt2. Lite som att vad hon än gör så har hon ändå vunnit mig genom den...Skivan låg på hallgolvet när jag kom hem sent sent igår kväll. Det första jag gjorde i morse var att föra över den till musikspelaren. Det första jag gjorde när jag klev utanför dörren var att trycka på play. Någonstans, återigen på Norra Ersmarksgatan, börjar Call your girlfriend.
Jag dog. Jag dog helt enkelt.

Älska!

Kan inte vänta längre

Jag kan inte hålla mig längre. Nu, nu gör jag det.
Och bjuder på en finfin pärla.

Jag vet, jag vet, det mest uppenbara hade ju förstås varit att ger er youtube och Mariah Carey.

Vad tusan..

En av de bloggar jag läser dagligen har lite vajsing med länkningen till en blogg jag gärna skulle vilja läsa mer av. Det gör att jag, av misstag, hamnar på en blogg jag inte alls vill läsa. Men väl inne - ja, då läser jag ändå. Jätteofta skriver den här någon om allt "kul" som händer på en klubb som heter Five här i stan. Förlåt, men vad är det för ställe? Vart ligger det. Va. Jag är helt förvirrad.

Själv är jag den där inredningsprylen i svart tyg som brukar stå på olika platser inne på Scharren.

Livet är ett disco / Jag behöver livet

Hej, jag är beroende av dej.

- Jag känner din typ, sa körläraren häromdagen.
Du är den där typen som vill kunna allt på en gång. Som är van att läsa dig till kunskap, som är van att fatta allt på en gång. Vet du, det funkar inte här.

- Ja, tänkte jag. Är det här terapi eller körlektion? För hon har ju helt rätt. Helt fucking jävla rätt.
Fan vad sämst jag är som tror att jag ska kunna allt jämt. På en gång. Nu.

Det är bara det att jag inte vill kunna allt på en gång för min skull. Utan för hennes skull. Jag vill imponera på henne. Jag vill vara den där eleven hon berättar om för sin man. Den där som fattade allt på sju lektioner. Det här är ständigt återkommande.

- Där, där ser ni en som är jävligt vig, sa Body Balance-ledaren i lördags och pekade ut mig inför hela klassen.
Nöjd är bara förnamnet.

Jag älskar.....

Berlin, vi ses om två veckor!

Prioriteringar

Program på tv jag missar ikväll för att vi repar:
Ab Fab
Halv åtta hos mig (i Piteå)
Top Model
Våra vänners liv (eller fyra vänner som jag felaktigt alltid kallar den)

Saker jag får istället: Chans till livsglädje

Jo, jag står liksom ändå och velar lite....

Gissa stilen

Hittade två bilder på P´s användarkonto på datorn.
Visste inte att jag kunde se så musikstilsstereotyp ut. Och på jobbet tror de att jag är punkare.

Vi talade om livet, hur allting känns förgängligt.

Jag älskar att befinna mig i händelsernas centrum totalt avskärmad från alla dess ljud. Jag känner mig mäktig när jag promenerar genom en stor folkmassa helt uppslukad av de ljud som kommer från min egen musikspelare. Där alla människor blir små som myror men minsta snöflinga stor som en sol. Då jag får bestämma vad som är viktigt och ingen annan spelar någon roll.

I natt promenerade jag genom stadens centrum med Taken by trees "East of Eden" som sällskap.
Det var vackert - och alldeles för länge sedan. Den fantastiska ljudbilden tog mig till en sandfärgad, öde öken som, när jag blinkade några extra gånger, visade sig vara I20-området.

Lördag

Trotsar sjukdom - eller sätter den på prov snarare. Går till gymet.
På spellistan just nu:
Frankie Rose & the outs
Allo Darlin´
Caribou - Odessa (framförallt)

Önskar att vinylfynden från igår också gick att ladda över.

Vem är du, vem är jag. Långt ifrån levande charader.

Inspirerad av Sofie Fahrmans (o)ergonomiska inlägg från tidigare i veckan (eller det kan ha varit någon vecka sedan, jag har en tendens att fulsurfa på bloggkommentatorerna när jag har tid över si så där var tredje vecka) ligger jag i soffan i en ytterst skön ställning. På väg hem från kvällens häng började jag tänka på 90-talet och mig själv. Jag växte upp med uppmaningen om att "vara mig själv". Om man bara var sig själv skulle allting lösa sig. Jobb, kärlek, framtid och det ena med det tredje. Och som jag har jobbat på detta. Att vara mig själv. Idag råder andra tongångar. Och hur mycket jag än dagligen ifrågasätter "vara sig själv"-idealet så ligger det någonting relevant i det, som blivit totalt irrelevent idag. I bloggosfären är den vanligaste kritiken mot kritik att hävda att man spelar en roll. Det gör mig lite förvirrad faktiskt. Absolut vanligast är detta bland livsstilsbloggarna. Det är klart att jag förstår att folk inte endast ägnar hela livet åt att måla naglarna i olika färger, bära varenda plagg de äger sedan 1996 eller arrangera fester för tusentals kronor - men att inte kunna ta kritik för detta är lite fascinerande. Speciellt när försvaret alltid är "det är inte allt jag är". Det är trots allt ett medvetet val, en medveten identitet att visa upp, en roll som spelas. För den här bloggosfären är väl inte allt livet är? Jag tycker att det är jättelätt att trycka på "radera" och sen gå vidare. Jag spelar olika roller i olika situationer varje dag men de är alla en del av mig. De definierar mitt jag. Om någon ger mig 5/10...so be it.

90-talet jag missade.

Ian Brown-dansar runt i vardagsrummet när jag lyssnar på ett av eftermiddagens skivköp. Inspiral Carpets 12":an Caravan. Madchester är för mig vad 60-talet är för modspojkar i gitarrbaserade band. En känsla av "man skulle vart där". Bara en kväll på the Hacienda hade räckt (och det hade det med all säkerhet säkert gjort). Det känns som att jag ramlade innan målsnåret på något sätt. Hade jag bara nått tonåren tre år tidigare än jag gjorde så hade Manchester varit det självklara målet för en språkresa.

Det är någonting med det vaggande sättet att röra sig och den så sjukt självklara uppsynen som får mig att tänka åååååååå! Jag vill vara en kille i Manchester 1990. Jag vill vara Ian "monkey man" Brown.

Fast...

...orka vara avig, kantig och sne hela tiden.

Mitt ställe

Loggade nyss in på bandets myspace-sida, eller som jag kallar den "grunden till all bandrelaterad ångest". Gud, jag blev helt förvirrad. Allt var nytt. Allt förutom vår egen info. Jag orkar inte uppdatera den, mig eller våra lyssnare. Inte just nu. Att hålla sig a jour med det senaste inom sociala medier är på väg att bli ett, för mig lika illaklingande begrepp som "entreprenör". Jag kan känna sådan mättnad när det kommer till att göra bara för görandets skull. Eller göra för att vara. Eller göra för att bli. Missförstå mig rätt men vart tog glöden vägen? Precis som inom det politiska fältet tenderar grunden, genomförandet resultatet att bara bli till en utsmetad massa. Jag saknar avigheten, det kantiga, det lite svårbestämbara, det som får mig att tänka till. Vad gör alla dessa entreprenörer hela dagarna - förutom att gå i andra entreprenörers kreativa koppel? Och vad gör jag på facebook, på twitter och här. Försöker hålla mig a jour…..lyckas jag…..

Ni borde, eller så borde ni, eller kanske borde ni…Jag vill ju bara spela musik. Skriva av mig och stå på scen. Nu bestämmer jag så här. Det är inte musik längre. The Bombettes är konst. The art of doing nothing....

Att göra ingenting är min installation. Min kommentar till dagens do or die.

and what about the night we cried...

En varm sommardag i Luleå inne på loppisen som i folkmun kallas "Galna finnen" hittade jag den här.

Minne av Gunnar. 18/7-68.

När jag stod där inne i den dammiga lokalen kände jag nästan tårarna bränna bakom ögonlocken. 18 juli 1968...min födelsedag och allt.... . Jag blev otroligt nyfiken. Vem var hon? Hon som ville minnas Gunnar. Hon som inte kunde lyssna på låten utan att tänka på honom och allt de brukade göra....Hade de haft en underbar sommar, en underbar månad eller kanske bara en underbar dag? Visste Gunnar om att det var deras låt? Eller var det bara så att hon tänkte på honom när singeln snurrade på skivtallriken. Grät hon? Eller blev hennes hjärta bara varmt och mjukt? Är det kanske Gunnar själv som gett henne skivan... (fast det kanske är lite väl förmätet)? Och varför har hon gjort sig av med skivan nu? Kanske har hon rensat bland minnen, där Gunnar helt enkelt inte längre har någon plats. Han kanske aldrig ens var viktig, bara just den sommaren, bara just då.
Jag kan helt enkelt inte sluta tänka på historien bakom skivan som numera finns i min ägo.

Dear Jag / Fäst en post-it bakom ögonen.

Jag har masskonsumerat musik idag. Jag har letat mig fram. Jag har läst, jag har lyssnat, jag har ogillat och jag har tänkt hell yeah! Jag har varit glad. G L A D. Det kanske låter illa, men det var ett tag sedan jag hade en sådan här genuint bra dag. På alla plan. På alla sätt. Hela jag.

Jag ska komma ihåg idag. Mentalt länka till det här inlägget när jag behöver känna att "idag är en bra dag" under andra dagar.

I was blind, now I can see. You made a believer out of me.

Äntligen! Tack Klubb Lennart, tack PSL och tack vänner och bekanta för en kväll som gör att jag tänker: Umeå, still the place to be.

Onsdag

Arbetsplatsen klimatkompenserar genom att sänka värmen i fastigheten.
Jag ägnar fem minuter i timmen åt att tina upp händerna i rinnande kokhett vatten.

Varför är det så?

Blev till namnet igenkänd av en för mig okänd person, igenkänd och benämnd som en ambitiös och duktig producent.
Min första tanke är att hon måste förväxlat mig med någon annan. Byter raskt samtalsämne för att sanningen inte ska uppdagas - det blir så pinsamt, för henne tänker jag.

Varför är det så?

Flytta hemifrån

Till mormor

okej häng med
vi tar in dig nu
man kan lätt se
att du glömt vem du är

okej häng med
nej vi vill inte höra
om hur det känns
förstå bara att det bränns

du är så fin
med din marmorlika kind
tänk ändå att
en sådan som du
kan vara så hård

du är nog fin
i en saga eller sång
på en annan gata långt härifrån

Anna Järvinen

Min mamma

För exakt ett år sedan var vi här. Bara hon och jag.

I kulturens tjänst.

I helgen gör jag det här

Karantän

Efter att ha besvarat cirka femtio mejl och skickat ett tjugotal - otåligt väntat på svar och brainstormat behövde jag en paus. Det skulle bli ett enkelt litet snabbt projekt. Nu är jag klar. X-antal timmar senare. Men bokhyllorna är noggrant städade, sorterade och organiserade. Finns det inget att programlägga eller någon att schemalägga får man ta det man har. I mitt fall, oordning bland cd-skivorna och kaos bland böckerna. Nu sitter jag på golvet och beundrar mitt verk.

På tal om narcissism (förlåt men jag har tråkigt)

Jag stal den här på fejjan. Jag önskar att jag kunde stjäla de Berlinrelaterade svaren också.....

Håll till godo med svar om hemmaplan.

Bästa promenad: I skogen. Vilken som.

Favoritförort: Stadsdel snarare....så Haga eller Öst på stan.

Favoritgata: Jag är sämst på gatunamn. Tänker mig en gata med många skivaffärer eller en gata kantad av sprakande höstträd (ingen finns här i stan med andra ord...)

Favoritdrink: Gin&Tonic brukar det bli. Vodka lime brukar jag önska.

Äter lyxmiddag på: Lyxmiddag....ja alltså ibland lyxar vi till det med veg.burgare på Bishop's. Inga strips, extra mycket saltgurka!

Här bjuder jag mamma på middag: Hon skulle aldrig låta mig bjuda på mat om den inte serveras hemma hos mig.

Här bjuder jag pappa på middag: Det har nog aldrig hänt. Pappa, skulle du äta min mat om jag bjöd dig hemma?

Bästa mikromaten: Har ingen mikro.

Fikar gärna på: Schmäck.

Bästa lunchställe: Bästa och bästa. Men med bästa sällskapet Eva så blir det av tradition på TC.

Bästa kaffet: Hemma.

Bästa baren: Bar, haha. Nä men Scharinska, där brukar vi ju hänga.

Senaste teaterföreställning: Att leva och dö som Joe Strummer (Markus Birro)

Senaste utställningen: "Disidentifikation" Göteborgs Konsthall i augusti.

En bra gå bort-present: Beror på tillfället.

Favoritlyxartikel: Jag unnar mig sällan något lyxigt. Men får jag en Biotherm duschcreme så räcker den länge - antagligen för att jag betraktar det som lyx. Och det ska inte slösas med lyx.

Läser just nu: Sorgesång av Siri Huvstedt, Att leva och dö som Joe Strummer av Birro och Lokkos samlade krönikor...fortfarande.

Läser helst: Tidningen på morgonen.

Favoritråvara: Färsk chili.

Favoritfärg: Gillar kombinationer. Marinblått/ Vitt.

Favoritmärke: Stilmässigt en hel del. I garderoben, få.

Favoritskor: Det har alltid varit Clarks. Men det är det nog inte längre. Försöker lära mig klack men håller mig än så länge till platt.

Dricksprocent: Lär mig!

Modeförebild: Paul Weller. Alltid. Men inte för mig kanske...

Motionerar: 3-5 gånger i veckan.

Det dyraste jag har köpt: Min Mac.

Favoritprodukt på Apoteket: Jag är en storkonsument på Apoteket. Allt känns så rent och fräscht där.

Lyssnar på: Just nu, Allo Darlin

Bästa förfestmusiken: När jag får välja.

Senast gnolade: "Too drunk to dream" Magnetic Fields. Sedan flera veckor tillbaka.

Dansar helst till: Soul eller bra indie.

Senast köpta skivan: " Allo Darlin" Allo Darlin och "The Suburbs" Arcade Fire.

Mitt sämsta köp någonsin: När datorn kraschar antar jag att jag kommer att säga att det är mitt sämsta köp någonsin. Fast i och för sig... en gång köpte jag en hundtandsmönstrad kappa, jag kände mig som Nancy Sinatra - i alla fall i en dag. Den var alltid minst en storlek för stor.

Senaste impulsköp: En pläd till nya soffan.

Senaste fyndet: En massa nya vegoprodukter på Coop. Fast dyrt var det....

Senaste secondhandfyndet: Fantastisk ljuslykta och en glasfågel

Mode jag aldrig vill se igen: Utsvängd jazzdansbyxa med påsydda fransar.

Värsta huvudbonaden: Såna där breda pannband i grälla färger och konstiga mönster som sporttyper brukar ha

Bästa huvudbonaden: Basker.

Favoritaccessoar: Halsband.

Transportmedel: Apostlahästarna eller cykel

Återvinner: Det mesta.

Hejar på/håller på: Den röda sidan (och Luleå Hockey)

Så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken: Jag färdas sällan kollektivt. Men vart jag än går eller cyklar så har jag alltid musiken med mig.

Sådär.

Jag raderade precis 2 GB från Itunes. När jag, efter många om och men, försäkrat mig om att låtarna fortfarande skulle leva vidare i Musikmappen (raderade - lyssnade - raderade - lyssnade) tryckte jag på delete. Det sa bara poff.

Nu har jag gott om tid på mig (en evighet nästan) att bestämma vilka låtar som ska totalraderas, vilka som ska brännas, vilka som ska brännas som de samlingar de är ifrån och vilka som ska bli regelrätta blandskivor. Oh joy, vilket liv man lever.

Paradiset

Idag längtar jag hit!
Idag lyssnar jag på det här!
Aztec Camera – Walk Out To Winter
Det hör liksom ihop!

Att leva och dö som mig själv

Jag läser Birro och gillar´t.
Jag känner mig alltid trygg i romaner som skildrar musikintresse, populärkultur och narcissism.
Och man frågar sig varför.....

This is not a game for broken hearts, played by a lonely band

I flera veckor har jag varit sugen på text. Att bara få tid att sitta i lugn och ro och skriva text. Det fungerar inte hemma. Jag behöver vara på väg. De senaste tågresorna har blivit för medresenärs-gemytliga. Senast förra veckan hade jag laddat för att skriva. Laddat ipod:en med bakgrundsinspiration. Musik som lämpar sig för tågresor och det Norrbottniska landskapet.

Jag har en massa låtar i fingerspetsarna som inte tar sig ut.

Jag cyklade tidigare till senaste repet bara för att skriva lite - men jag fastnade på vägen. På Åhléns. Jag kan inte ha orden på tungan längre - då råkar jag bara svälja dem hela tiden.

Dagens outfit - fast bara inomhus

Randiga strumpbyxor som inte var tänkta för hemmabruk men som livar upp ännu en dag i soffan. Stora fickor fyllda med näsdukar - använda och nya. Blank feberblick som vandrar från Oprah till fönstret.

Jag är en fönstertittare - fast tvärtom.

Soffläge del 2

Det är ett illa valt tillfälle att bli ynklig och sjuk just nu. Jag missar de första dagarna med nästipps-stickande kyla, långkalsonger (eller dubbla strumpbyxor för mig då kanske) vinterskor och igenfruset cykellås, trögrullande cykeldäck och 12 minuter till jobbet (till skillnad från 5 min). Jag kommer att hamna i chock när jag väl tar mig ut....
Jag missar också en massa mejl i jobbinkorgen, en del viktiga möten och många måsten. För att inte tala om att jag precis fått hem nya skivor som bara väntar på att följa med på långpromenader.
Jag har inte tid.

6 november

Ikväll hänger jag med de här tjejerna, på hemmaplan. Det är fina grejer det.

I was only going out to get some air

Äsch. Jag hade tänkt you tube-länka till låten som går på repeat just nu. Men jag gillade inte videon. Inte alls faktiskt. Måste cykla ut i höstkvällen och skapa mig en egen video innan låten blir förstörd. Ni kan lyssna på den. Om ni äger skivan eller loggar in på Spotify. Loney, Dear " I was only going out" (om ni inte klurade ut det av rubriken). Fredagens konsert numera ett kärt minne. Mycket bra faktiskt. Det gjorde vi fint. Jazzfestivalen och jag.

My teenage years were wasted all on me

Jazzfestivalen är över. Festvial två av två eller ett av två ( beroende på hur man betraktar arbetsåret) är till ända. Jag avrundar i alla fall med att lyssna på mig själv. Nästa helg är det jag som står på scen. Fy fan så najs. Finns ingenting jag längtar efter mer just nu. Vi agerar kvinnligt alibi på (mitt) hemmaplan. Säga vad man vill om det, jag tänker i alla fall peppa kassören på Statoil i Skellefteteå att komma. Han brukar liksom undra vart jag är på väg.