E+MC = sant

Dricker eftermiddagskaffet hemma. I ny fin kopp.
Avskedspresent från jobbet. Marimekko. Det tackar jag för. Utökar min samling av mönster, former och användningsområden.



Inser att jag måste börja budgetera för kaffeinköp nu när jag är "mellan jobb".
- Arbetslös alltså.
- Mm ja.

Jag är 28.
- 30 alltså
- Mm ja.

Det stör mig att Markus Krunegård sjunger om att spy i minst tre låtar. Varför gör han det, jag tappar fokus. Jag lider av kräkfobi. Orkar inte lyssna mer. Sitter ju bara och oroar mig för att behöva höra ordet, skildringen - fantiserar vidare och blir lätt illamående. Jag lyssnar på Mariah Carey istället. Det är rent och fint. Vattenfast mascara lämnar aldrig några ränder.
Utanför börjar festen. Det brinner på Å-hem och jag ska snart evakuera mig själv. Jag är ingen student. Arbetslös och 30.

Allt som är mitt

- vad långsamt tiden går idag. Klockan är inte ens elva och jag har redan varvat internet tre gånger. Hungrig är jag också. Att äta rågflingegröt på stående fot medan jag fönar håret, småtittar på SVT morgon och svär över att inga funktioner fungerar på Facebook idag heller är kanske ingen bra morgonrutin(?) Något är, alldeles uppenbart, på tok med min dator. Men eftersom jag är ett tekniskt anti-klimax har jag inte den blekaste var felet ligger. Antagligen känner den, precis som jag, av tyngden från de digitalbilder som ligger och skräpar. Bilder från en annan tid...ett annat liv. Människor som kommit och gått - på gott och ont.
Jag saknar mina tjejer.
Det kan vara tungt att komma igång då. Tungt att ta in ny information och uppdatera sig. Tungt att öppna nya fönster - flera fönster.


Error while loading page

Idag bjuder jobbet på tårta och önskar mig lycka till i framtiden.
Idag är jag blödig.
Idag bränner tårarna bakom ögonlocken.

Ge mig åtminstone musik

Igår var jag på kurs. Representanter ur länets kulturelit lyssnade på föredragare från olika byråkratiska instanser. Kursens fokus var Eu:s kulturprogram och de olika fonder ur vilka bidrag kan sökas. Rätt intressant måste jag säga, men så är jag ju svag för det andra skulle benämna som "torrt och tråkigt". När jag satt där i konferenslokalen började jag fundera på avund. Vem avundas vem här inne och varför? Under de somrar jag jobbade inom handelssektorn avundades jag de som tidigt på morgonen kom in för att köpa "företagsfrukt". Även om de är simpla assistenter på Länsstyrelsen eller Vattenfall måste de ju ha det bättre än mig, tänkte jag. När jag under en annan sommar jobbade på kontor avundades jag de anställda vid parkförvaltningen.
Fysiskt arbete utomhus i strålande sol måste vara underbart, resonerade jag (ha då i minnet att jag aldrig under tonåren sommarjobbade med att röja sly - som violinist hade jag det tämligen bra i sommarpryoorkestern...).
Varje vinter avundas jag de som kör plogbil.

Tillbaka till konferenslokalen. Avundas kulturnämnden kulturförvaltningen och avundas kulturförvaltningen Västerbottens museet och avundas de kanske NorrlandsOperan? Då tänker jag inte på ekonomiska medel och makt utan på reella arbetsuppgifter....Jag satt i alla fall där och avundades representanterna från Bildmuséet.

Att få jobba praktiskt, administrativt och konstnärligt är drömmen. Efter att tankarna vandrat från kulturfonder, treåriga projekt i samarbete med EES-länder via bildmuséets utställningslokaler landade de till slut någon helt annanstans. Vad händer efter avslutad utställningsperiod? Hur känns det att varje dag komma till jobbet och kliva in ett rum så beroende av tolkning och subjektiv upplevelse. Och om det är en utställning man verkligen gillat (och upplevt dagligen) vart tar då känslorna vägen när det monteras ned? Hur mår man av vetskapen att aldrig mer få se det? Jag har inga svar, jag funderar bara.

Att äga en skivsamling är som att ha en ambulerande utställningsverksamhet i sitt eget hem. Hela dagen har jag längtat hit. Funderat på vilket verk jag vill ta del av idag - bara för att jag kan. Idag har jag monterat ned Joel Alme, Duffy och Hästpojken och återinstallerat Sylvia Vrethammar. Hon matchar min nya klänning.

Jag spelar utan insats här

Natten mot söndag promenera-de jag in i en annan värld. Det var som om jag fick bevittna det som annars bara sker i skuggan av verkligheten. Som om jag, i sann Orwell/Bradbury anda och med fara för mitt eget liv, avslöjat en statlig hemlighet. Nattetid sätts de i arbete. De halta och lytta. Påmanade av byråkratins soldater i självlysande arbetsdräkter sitter de ihopkurade under maskinen av stål strax ovanför rälsen (där ljusskenet är som skarpast), osynliga för kamerans blixt.
Industriellt, smutsigt och alldeles säkert livsfarligt.....

Jag: Haha, de lyssnar ju på Big Mountains "Ohh baby I love your way"
Promenadsällskapet: Ja, fast de lyssnar ju inte.
Jag: Vadå, de lyssnar ju på Big Mountain. Det är ju jättekul!
Promenadsällskapet: Ja, fast de lyssnar ju inte. Det är skvalradio.

Först lite besviken över att kombinationen Statligt slaveri och Big Mountain inte för oss vidare in på en diskussion om kommersiell musik som tortyrmetod funderar jag över vad jag lyssnar på - egentligen.

Några gånger på kort tid har jag nämligen fått frågan.
- Vad lyssnar du på -egentligen?
Det är en konstig fråga, egentligen är ett konstigt ord. En gång i tiden umgicks jag med Lång-Per. Han fick ofta frågan:
Hur lång är du - egentligen?
-Ja, egentligen är jag 150 cm men med styltor under byxbenet mäter jag 2.08 m.

Jag fick en skiva av min chef. Final Exits kompletta diskografi. Hon anade förvirringen i min självfallet tacksamma men ändå lätt glasartade blick.
Vad lyssnar du på - egentligen?
Jag gjorde en intervju - alla frågorna handlade om punk. Jag svarade kunnande men antydde att det fick mig att känna mig instängd i en genre.
Vad lyssnar du på - egentligen?

Mitt hem är ett ointagbart fort av vinyl men jag lyssnar bara på UK DIY-indie från åren 1986-1992- egentligen.

Jag bränner pengar

Jag ska inte gå och se Joel Alme ikväll. Visserligen kan jag hur som helst inte eftersom jag själv ska stå på scen men jag hade nog inte gått i alla fall.
Surpuppa tänker ni (med tillägget gammal och tråkig).
Det är personligt, säger jag och sätter på mig hörlurarna igen.

Jag går inte upp i artister, jag går in i musik. Personerna bakom intresserar mig sällan. Jag ligger hellre på golvet eller sitter på cykeln eller går över torget eller promenerar i skogen soundtrackad av det som fallit mig i smaken - just nu. Just nu är det Joel Alme...så jag avvaktar lite när det kommer till liveuppträdanden och folksamlingar. Jag vill inte ha några andra minnen kopplade till det jag hör än de jag själv processar.

Idag trotsade jag mina tvångstankar och stod kvar på Åhléns skivavdelning trots att Brolle JR sjöng i otakt till Duffy. Att utesluta en tvångstanke innebär att anamma en annan (vilket är en tvångstanke i sig...) Så, jag ställde mig vid reahyllan och började systematiskt sondera skivterrängen. Har jag väl börjat rota igenom rea-hyllorna kan jag inte sluta. För tänk, tänk, tänk om jag missar just den där skivan.... Alldeles uppenbart verkar två-skivor-på-på-samma-gång vara ett arbetsmiljöprobelm - till kundens fördel.
De har fått hjärnsläpp på Åhléns.
Ta 2 för 100 kr. Jag köpte 6 stycken.




Perfekt tillfälle att köpa de där skivorna jag absolut aldrig skulle komma mig för att betala fullpris för. Inte för att de på något sätt inte håller måttet. Men när det kommer till skivköp i dagens mp3-värld så har mina kriterier för inköp hårdnat.Trots att jag mycket hellre ser dem i skivhyllan än som (ofta) osorterade filer i datorn så tar det mig flera månader att ta ett slutgiltigt beslut. Ibland faller potentiella köp i glömska.

Att köpa skivor är lite som att arkivera minnen. Färdigprocessade, färdigförpackade och sorterade i bokstavsordning.

Jag vet vad du gjorde förra sommaren

Umeå må vara en död stad sommartid. Men allt som har en baksida kan också, med rätt inramning, ha en guldkant.

Tvättstugebokningar i maj

Tvättstugebokningar i juni

Inside information

-Mamma, jag har startat en ny blogg
- Jaha. Ja du får nog ge adressen till pappa, jag kan inte sånt.
- Mm
- Förresten nu när du blir arbetslös. Om du jobbar svart (!? - egen anm.) eller tjänar pengar på bandet. Skriv inte om det. Du vet, arbetsförmedlingen, a-kassan och försäkringskassan har folk som jobbar med att läsa bloggar och haffa fuskare.
- Eeh, jaha. Ja jag har ju aldrig jobbat svart...och bandet tjänar jag inga pengar på.
- Nä men skriv inte om det i alla fall. Dom har folk som jobbar med att hitta sånna. Man ska passa sig för vad man skriver....Här kommer pappa.
- Eeh, ah ok. Ja nä jag ska väl inte skriva om det då.

Man behöver tydligen inte kunna orientera sig på internet för att veta hur andra gör det...

Idag satt jag bredvid en korpulent kvinna på bussen. Hon hade två matkassar med sig. Under resans gång ser jag att hon med bläckpenna skrivit "MATEN" på handen. Jag vet inte. Hon såg inte ut som någon som skulle glömma maten.....Tyst min tanke så får du socker. Jag borde brinna, i helvetet.

Kalla mig

Kalla det vad du vill. Bokstavsbarn, duktig-flicka-syndrom, autism. Sitter på jobbet och har absolut ingenting att göra. Absolut ingenting. Idag har jag 1) gjort ett diagram i excel 2) gjort om samma diagram några gånger för att fördriva tid 3) klippt in diagrammet i ett word-dokument 4) formulerat den ultimata meningen som förklarar diagrammet. 5) surfat obehindrat. Det ligger tydligen i tiden:

"För ett företag med 200 anställda innebär det bortfall på 10 miljoner kronor per år, enligt Computer Swedens beräkningar" (Metro - Surfandet stjäl allt mer arbetstid)

Om två veckor blir jag arbetslös. Jag är redan arbetslös, på arbetstid. Kanske borde jag betrakta det som en startsträcka till att göra ingenting... Jag är verkligen sämst på att göra ingenting. Och när jag ingenting gör har jag alltid någonting gjort för att ingenting få göra. En enkel ekvation.

Idag var jag tvungen att lämna Åhléns bok- och skivavdelning eftersom de spelade två skivor samtidigt. På vägen hem ska jag räkna alla Svingens pinnar - i centimeter.
Kalla det vad du vill.

Asså, jag kan också texten.

Klubbade i lördags. Det var länge sedan. Av någon (eller många) anledningar har jag varit omotiverad. Kvällar med utgångsintentioner har slutat hemma. Bubbliga iittalaglas i hand och dans på bordet till svenska versioner av klassiska Bacharachlåtar har varit vinterns melodi.

Det var trevligt i lördags. Riktigt roligt och svettigt på dansgolvet. Jag lyckades undvika att fastna under segelliknande vita over size tischor. Fick ingen scarf i ögat. Den fulla killen med uppknäppt skjorta och snäckhalsband dansade bara in i mig en gång och klubbnoviserna med ölglas på dansgolvet bjöd friskt på fläckar. Jag hade tänkt skriva något om att de nog var juridikstudenter med tvivelaktig kvinnosyn och också inflika att uppknäppta-skjortan-killen nog köpt sitt halsband på Ibiza 2004 - och att det enda de gick igång på under hela kvällen var Prodigy´s Firestarter. Men jag kanske lämnar det....Jag tror ni förstår.

Om två veckor är jag arbetslös. Det brinner i knutarna.

Delayed devotion

Tog mig själv på en loppisrunda idag. Ljuva lördagar. Solen sken men vinden var kall så kall. Plockade på mig fina kjolar, blusar och ett och annat tant-set. Men det var en sådan där dag när ingenting passar. För stort, för litet. Sy upp, sy in. Jag har ingen symaskin. Min kära mor lovade mig en symaskin till min 25 års dag, med orden:
- Det är sånt man får då.

Jag har ingen symaskin. Jag är 28.
Jag har ingen tårtspade heller.

- Det får man när man gifter sig.

Jag är inte gift. Jag är 12. I sinnet.

Genade över E4:an idag. Gick i lera och kom att tänka på vilken himla tur det är att jag bor i ett land där inte landminor hör till vanligheten. Då hade jag nog inte gått där. Hursomhelst. Jag kom hem med en väska, en liten en, som jag ska ha i den stora. För att hitta igen allt det där jag alltid letar efter i panik. Jag hade även köpt ett halsband. Som jag lagt i den lilla väskan. Letade efter det i panik när jag kom hem. I den stora väskan.
Jag verkar ha gjort en bra investering....

Köpte även Boz Scaggs "Hits!". Lowdown är en väldigt bra låt. Jag räknar det som ett fynd. Lowdown är låt nummer två på blandband 635 i Rob Sheffields geniala bok "Kärlek är ett blandband - livet låt för låt". Jag njuter i smyg av att läsa igenom de, för varje kapitel, inledande låtlistorna. Letar upp låtarna ur min egen samling och ger mig sedan i kast med själva läsningen.

Jag fick nyligen frågan om när jag spelat in ett blandband senast. Skrämmande nog minns jag inte det. Jag har blivit teknikutvecklingsdement! Men det måste väl ändå ha varit på 2000-talet? Så sent som 03-04 stod i alla fortfarande minidisc på min önskelista. Och det var steget efter blandbanden. Jag fick aldrig någon minidisc... heller.
Morbor Tuomo säger att det kommer nåt
som heter mp3 snart - sa pappa.

Det kliar i fingrarna. Det pulserar i hjärnan. Intryck måste sorteras, uttryck uttryckas. Enligt Julia Roberts i Notting Hill är det alltigenom omodernt att säga whoopsie daisy - det spelar ingen roll. Besviken. Hoppsan Kerstin! var visst redan upptaget. Skit.

Jag minns dig. Jag satt på en bänk, på busshållplatsen. Väntande. Det måste ha varit helg för jag hade gjort mig fin. Det måste ha varit vinter, för jag minns att det var kallt och mörkt. Du drack öl ur en burk. Du blev glad när du såg henne. Hon var väldigt fin i puffig kjol och höga klackar. Jag minns det, för jag tänkte - oj vilka höga klackar, det kommer att göra ont. Hon hade nog gjort sig fin för dig. Du verkade uppskatta det och log mot henne. Ni var ett fint par. Eller kanske hade ni precis börjat träffas. Jag minns att jag funderade på det. Jag lyssnade på Final Say med Sambassadeur. Du öppnade en ny öl på bussen. Och jag funderade på om du visste vem jag är.

Man kan klippa ut nästan alla recept ur senaste Buffé. Sällan eller aldrig tillagar jag det jag klipper ut. Men det är sånt där meningslöst pyssel jag samlar på mig, gör ett ryck och känner mig duktig efter att jag sorterat, klistrat och klippt.

Idag brinner jag för Duffy.