Men Elin!

Sluta läsa kommentarerna på Vk och Vf. Du vet vad som händer. Folkföraktet växer sig större och större och en dag kommer du inte att kunna motstå, att i affekt, skriva något du med. Och då, då är det kört. Då har du sjunkit lägre än du någonsin hade kunnat tänka dig. Då har din känsla för argumentation och saklig debatt totalt havererat - och när du väl hamnat där lever du bland förespråkare för verklighetens folk och troll.

Tänk på det. Jag bara säger, tänk på det.

Radioskugga

Efter hela två dagar i stugan har jag helt glömt bort vad det är jag brukar göra på internet. Jag glömmer bort bloggar jag brukar kika in, tidningssajter, sånt jag gillar och sånt jag snarare ogillar.
Jag kommer bara ihåg facebook och min egen blogg, typ.
Tur att jag ska till jobbet i morgon igen.

Ni ger, jag spelar.

Nu vet jag vad min bilmusikpersonlighet gillar - överraskningar!
Lyssnade igenom P´s cd:case på vägen ner igen. Bäst av allt var en bränd skiva inför ett dj:gig han gjorde på Trädgår'n typ 2007. Låt efter låt (nästan) - ren eufori.
Så jag har en idé, kan inte alla bränna en blandskiva var åt mig?

Tystnad

I helgen är jag i stugan. Tydligen ska det regna.
Jag ska läsa böcker.

Dagens aha-upplevelse

Ok så......Musikpersonen jag är hemma är inte samma person som sitter i en bil och kör 30 mil alltså. Vem hade kunnat ana det? Inget av det jag hade med mig kändes lockande - alls. Fleet Foxes funkar inte i en liten Wolkswagen Polo där alla ljud försvinner i ett evinnerligt däck-mot-asfalt-surr. Speciellt inte när det knappast lagts några pengar på ljudutrustning. Basen är obefintlig och diskanten skär i min öron. Det funkade verkligen inte inte alls. Däremot ett stort tack till Sahara Hotnights som gästade Musikguiden i p3 och spelade sina favoriter. Jag har vrålsjungt längs med E4:an till b.la Brainpools "Bandstarter". Skrålat till Lionel Richies "Hello" och diggat the Saints. Jag blev också extremt sugen på Dire Straits "Sultans of swings" (en oslagbar billåt sedan långt tillbaka förstås), Doobie Brothers eller varför inte Steppenwolf. I alla fall på de långa matande sträckorna. Strax innan Luleå petade jag dock in en samlingsskiva, typ Best of Swedish Indie 1990-2003 eller nåt sånt. Spelade The Embassys "It never entered my mind" tre gånger på raken. Körde över Bergnäsbron och såg ett Luleå badande i sommarsol till Radio Dept - och allt kändes som förr. Fast liksom ännu mer magiskt, på något konstigt sätt.

Summa kardemumma. Jag måste börja tänka "bil" när jag ska iväg på road trip. Och nummer två, Luleå är vackrast i världen när man har lite distans till platsen och minnen.

Utdrag ur cd-caset

Nu sticker jag strax. Road trip, själv bakom ratten (och i bilen).
Hur var det nu man gjorde omkörningar.....

Det här kommer att spelas:

Fleet Foxes - Helplessness blues
Lloyd Cole - Broken record
Camera Obscura - Biggest, bluest Hi Fi
Kajsa Grytt - En kvinner under påverkan
Arcade Fire - the Suburbs
Saint Etienne - Smash the system (singles and more)

+ en massa mer som redan ligger och skräpar i bilen.

Det blir nog bra.
Hörs om några timmar (för er som oroar er)

Vissa kvällar (och jag testar ett nytt begrepp)

...är så himla fina. Igår tog jag ett glas på lokal med min fd kollega och vän. När köttrocksbandet började spela akustiskt flydde vi fältet fortare än att jag hann påbörja meningen "jag hatar killar med gitarr". Vi cyklade hem. Till mig. Sen lyssnade vi på skivor hela kvällen. Pratade om punkscenen i Stockholm på 80-talet. Om post-punkens frigörande krafter. Om att vara bra eller dålig. Om feminism, minnen, knark och om hur viktigt det är med referensramar. Kanske drabbades vi av Fredrik Strage-syndromet? Men det gör jag så gärna.

Uppdatering dagens äventyr.

Allt gick bra.
Det var ett eget rum. Och där låg jag. Och i väskan låg; hänglås, vattenflaska, handduk och hudlotion.
Jag somnade till och med. Lite slösigt egentligen om du frågar mig. Sova bort 20 minuter massage. Det var nog min dyraste power nap någonsin.

Re-la-la-laxa

När jag fyllde tretti fick jag ett presentkort till välkänt Spa här i stan. Det har tagit mig nästan ett år att bestämma när jag är som mest värd en behandling. Jag tror det är nu. Jag har tagit körkort, avslutat festivalprojektet och blivit befordrad. Ja, det bara måste ju vara nu. Jag förstår det som att det här är höjden av njutning. Nittio minuter lyx. Men jag har så många frågor.....

Hur funkar det?
Ska man ha egen handduk med sig eller får man typ en badrock och sånt där? Jag vet att jag ska ha badkläder med mig. Men handduk?
Efter det där badet jag ska "få". Hinner jag smörja in mig med lotion innan massagen (asså serri annars kommer min hud att dö!).
Kommer jag att tåla de där "aromoljorna" de ska använda?
Är det en man eller kvinna som ska massera mig?
Vars är det där badet?
Får man liksom ett eget rum?
Ska man prata under behandlingen eller ska det vara tyst?
Kommer jag att stöna?
Kommer dem att spela avslappningsmusik som jag kommer att irritera mig på?
Finns det vatten att dricka eller ska jag ta med mig en egen flaska? Om jag badar varmt kommer jag att bli jättetörstig.
Vart byter jag om - och återigen. Får man ett eget rum, eller en hytt?
Ja, först och främst, hittar jag dit? Jag ska ta bilen och känner mig lite osäker.
Ja och sen då, kommer jag att orka köra hem eller kommer jag att vara helt mör?
Ska jag ha mitt hänglås med mig ifall att jag nu inte får något eget rum så måste jag ju kunna låsa in mina saker.
Efter behandlingen, ska jag duscha då eller räknas det där aromabadet som rening?
Kommer jag att kunna slappna av eller kommer jag bara att tänka "slappna av & njut, slappna av & njut" i nittio minuter?

Ni förstår, jag kunde knappt sova i natt.

Someday soon

Jag har exakt 25 arbetsdagar kvar till semester. Ville bara få det på pränt för att förstå att det kanske kanske snart är sant.

I en annan stad.

Inte ofta, snarare ganska sällan, drömmer jag mig bort från den här staden. Idag hade jag ett sådant "moment". Efter att planlöst ha vandrat runt bland skrot, sopor och enstaka fynd på en stor uteloppis och efter ett besök på Vegomässa ville jag inte alls hem. Klockan var inte ens fyra, solen sken och vi hade ju ändå tagit bilen. Då hände det.
- ååååååå tristess! sa jag.
- Bio? sa P.
- nääääää, jag vill göra nåt kulturellt, jag vill se något, jag vill få intryck. Inspireras. Jag vill gå på Moderna muséet eller vad som helst, stönade jag.

Vi hamnade i Skulpturparken på Umedalen. Och där slog det mig att en söndag på Moderna muséet hade irriterat skiten ur mig. Det här däremot, var perfekt. Vi var helt ensamma i parken. Strosade runt, pratade, gungade, diskuterade och sen åkte vi hem och gjorde pizza med halvfabrikat-vego-korv.

The Mozzer!

Käkar sunkig left-over-köpes-potatissallad och gröna oliver. Det är var jag behöver efter en kväll av dans dans dans. Morrissey fyller år och det firas i vanlig ordning med stor fest. Ikväll älskar jag Umeå, eller om det är Moz eller mig själv som gammalt sunkigt fan. Det spelar kanske ingen roll.
Jag har dansat konstant i fyra timmar. Med vänner, med bekanta, med folk jag känner igen och med folk jag aldrig har sett men till låtar som jag älskat sedan 1994. Det är så fint.

Jag minns fortfarande när vi firade Moz 40 år. Det var i min kompis Crilles lägenhet. Han hade gjort en egen affisch som hängde på yttterdörren. I Luleå. På den tiden. Ni förstår. Det var stort. Vi kanske var de enda Morrissey-fansen i hela Luleå. Det var vi förstås inte, med det var känslan som räknades. Som ikväll.

Tacka ja: del 2

Jag har även tackat ja till ett radiogig i veckan.
Nyss genomfört. Musikpanel i p4.

Hör mig slakta Lady Gaga och gilla känslan av dansband.

Tacka ja!

Jag har tackat ja.
Resultatet ser ni i SvD nästa vecka.

Boken just nu.

Så här läser jag just nu:

Bla bla bla (hoppa över ett stycke)
Yada yada yada, bla bla bla

"nåt intressant kommer"

Bla bla bla (hoppar över en sida eller två, skummar först hoppar sen förstås)
Yada yada yada. Bla bla bla.

Jag är besviken.
I ett stycke berättar Grytt om hur hon går fram till Bruce Springsteen och säger att det är tack vare honom hon spelar musik. Springsteen svarar: So what.
Där lämnar hon honom. Jag måste kanske stänga igen boken om inte detsamma ska hända mig.

Snark!

Säger som P: Umeå, I love you. But you're bringing me down.

Jag höll ett tal, det här är vad jag sa.

För drygt två veckor sedan såg jag Lloyd Cole i Luleå. Det var stort - på så många sätt. Inte bara kändes han som en gammal bekant, som en av de första jag hörde sjunga om Simone De Beauvoir, och som jag nu fick stifta bekantskap med bortom skivkonvolutet. Det var något speciellt med att det var i just Luleå. Min hemstad. Vi körde 55 mil tur och retur för en konsert på två och en halv timme. Allt var som vanligt, men ändå märkligt och magiskt.

För drygt 3 månader sedan berättade en kollega inom kulturbranschen att hon sett Siouxsie and the Banshees i Umeå någon gång i början på 80-talet. På åttiotalet hade jag själv fullt sjå med att försöka klura ut hur man skulle uttala just det bandnamnet. Inte en tanke på att det var någonting man kunde se live. Här. Det måste ha varit märkligt, men magiskt , för er som var där.

För drygt 6 år sedan blev jag bjuden på Opera av min dåvarande praktikhandledare. I ärlighetens namn hade jag bara besökt Operan i ett syfte innan dess. Klubbkvällar. Också det en märklig och magisk upplevelse i sig. Och en parentes i min berättelse. Jag backar bandet.

För drygt 13 år sedan besökte jag Umeå själv för första gången. Jag och min käraste kusin hamnade på Scharinska Villan. Alla var liksom vuxna där, utom vi. Alla pluggade och levde hela andra liv än vi. För alla andra verkade det helt normal att få dansa till låtar av the Smiths. För mig var det första gången. Jag visste liksom inte att man kunde spela sådant på utställen. Det hände aldrig i luleå på den tiden. Det var märkligt och väldigt väldigt magiskt. Jag tror att jag tog någon i handen.

Tillbaka till Operan. Några år senare. Jag såg Turandot utan att veta att Opera var något för mig. Det var också mycket märkligt men mest magiskt.

För drygt 15 timmar sedan fick jag uppelva John Cage´s verk "4.33" live på MADE-festivalen. För er som inte vet är det 4 minuter och 33 sekunder av tystnad. Tillsammans med alla andra i en fullsatt salong tog vi oss igenom ett mycket svårlyssnat stycke. Tillsammans applåderade vi tystnaden. För mig var det märkligt och magiskt.

Jag vet inte om det har med bakgrund att göra. Regional självbild kanske. Men vissa kulturupplevelser, som jag upplever just här blir så speciella för att här är här och inte där. Där i en über urban miljö I stockholm eller Berlin. I ett mullrande stadsliv med en dunkande puls där jag förväntar mig allt det där.

Idag kan jag förvänta mig allt det där här. De bästa stunderna är kanske inte själva konserten, föreställningen eller utställningen. Det är inte alltid den mest relevanta faktorn. Det är en känslomässig koppling till min plats. Det där oväntade - men efterlängtade - är just det jag hoppas av även du, ni, vågar uppleva och ta del av. Vare sig det är på någon utav våra teatrar, inom föreningslivet, på Verket eller Scharinska, Umeå Open eller MADE. Den där wow-faktorn ska inte underskattas.

Ryggdunk.

När jag får två år sedan fick frågan om jag ville starta upp ett lokalt nätverk för W.I.S.P (Women In Swedish Performing Arts) hade jag ingen aning om vad det skulle komma att innebära. Innebära för mig personligen, för kulturlivet här i staden, för känslan av konst makt och ryggdunk. Numera mina ledord - oavsett vad jag jobbar med eller vem jag jobbar med. Jag vill ha makt inom konstområdena och jag vill dela den med andra.

Inom loppet av de här åren har jag lärt känna underbara kvinnor, fantastiska yrkesverksamma sjukt duktiga kvinnor som jag kan peppa upp med, gnälla med, diskutera med och bara vara med. Det skulle aldrig hänt annars, jag tror verkligen inte det. Inte för mig personligen i alla fall. Det låg liksom inte i min natur att knata fram till någon som jag vet jobbar inom samma bransch som jag och säga: Tjena, vad grym du är, ska vi starta nåt tillsammans?
Det gör det nu.

Tänk vad mycket det kan göra att omge sig med kvinnor. Tänk så jävla bra kvinnor är. Tänk vad mycket vi gör för varandra.

Under den senaste veckan har jag vid flertal tillfällen förstått att en rad bekanta (och obekanta), kvinnor som män, rekommenderat mig till Rättviseförmedlingens olika listor. Det gör mig så otroligt glad. Det går knappt att beskriva. Jag blir nästan tårögd. Jag kan bara säga tack och åter tack för att ni ser hur hårt jag jobbar, för att ni ser hur bra jag är, att ni tar tid att länka till mig, skriva om mig, att ni har förstått att det jag gör är det jag älskar. Ryggdunk till er alla!

Tack vare er ska jag under morgondagen göra en intervju för en av våra absolut största morgontidningar.

Ett av livets mysterier är:

att Nina Hagen är kultur och Jenny Wilson är nöje. VästerbottensKuriren förvirrar.
Återigen.

Man får göra det bästa av allt.

I morgon är det jag som tar en elin-dag. Som sätter mig i bilen och kör runt lite. Bara kör. Kikar in på en loppis eller två. Jag har ju för tusan ett helt eget, nytt men ändå gammalt, kontor att inreda. Jag letar tyg, ranor, tavlor, muggar och en eller annan vas. Jag ska ha det finaste kontoret ever. Såklart jag ska.

Slutet på en epok

Festivalen är slut.
Jag är slut.
Min närmsta kollega har slutat.

Jag har en utrikisk vän på facebook, som jag aldrig träffat. Som gillar mitt band och punk. Han lägger alltid upp explicita bilder på punkkvinnor i sin stautsrad. Jag har klickat på "dölj" och ser aldrig hans inlägg längre. Igår skrev jag "Slut. Punkt slut" som statusrad. Han gillade den. Jag tror att han tror att jag skrev "Slut, punk slut". Det är ju förstås en helt annan grej. Han skickade mig ett hjärta - jag tror jag ska kontra med att ta bort honom.

Tar igen det.

Det jag missade att göra i Luleå - gjorde jag istället igår.
En fråga till mig själva bara.... sen när blev jag en autografjägare?

Mitt nya undermedvetna

Hur hittar jag dig då? - undrade personen i telefonen.
Leta efter en liten blond tjej, svarade jag.

Vad hände? Sen när betraktar jag mig själv som en liten blond tjej!
Typ aldrig.

........

Det är nog inte hälsosamt att vara så här tom i bollen. Det ekar i mitt huvud och tjuter i mina öron efter Fennesz-konserten. Sammantaget gör det att jag känner mig helt jävla tömd. Och det är bara dag ett av fyra. Å andra sidan brukar den första dagen också innebära den mesta stressen. Allt det där som jag burit på, organiserat och strukturerat - på papper och i min biologiska mind-map - ska liksom ut. Sättas på prov, användas. Efter det - tomt helt enkelt.

Nu över till andra, mer praktiska arbetsuppgifter.

Kontoret.

Jag kan verkligen ruttna på det faktum att det är lättare att klaga än att hylla. Att det första man möts av i korridoren på jobbet är någonting negativt, det är fel på det, eller det, det är för jobbigt, det är för stressigt, det är dåligt yada yada yada. Så, i min enfald tänkte jag, att inför kommande projektår, när jag kliver in i rollen som projektledare ska varje samtal, varje möte inledas med någonting positivt. Konst makt och ryggdunk är vad jag eftersträvar. Sen tänker jag. Seriöst Elin, David Brent ringde, han vill ha sin ledarroll tillbaka.

På tal om text

Med låtar som "Where´s Bill Grundy now" och "I know where Syd Barrett lives" kan det inte gå fel. Med dålig produktion, halvtaskig sång och enkla ackord når de förstås rätt in. I hjärtat. På min "att boka lista" har de alltid funnits med. Men, seriöst, jag kan inte ens sälja in Richard Hawley på mitt jobb så Dan Treacy går ju fetbort. Men inte för Trästock. Bra jobbat. Även om jag nu ställs inför samma evinnerliga problem - att se eller inte se. Att bocka av eller fortsätta lyssna. Det kan bli bra, det kan bli galet dåligt. Men jag litar på att bokarna letat sig igen otal liveklipp innan. För jag vågar inte. Jag åker nog bara dit. Så här lät det då, och så här lät det 2006.

Soffpotatis

Jag har ju en sådan där modern jobba-hela-tiden telefon sedan några veckor tillbaka. Inser nu att jag skulle kunna sköta hela festivalen från soffan. Just nu tittar jag på Mamma byter bo och mejlar med ljudteknikerna, Tindersticks agenter, marknadsavdelningen och en och annan vilsen volontär.

Music Art Dance Etcetera

Idag startar årets galnaste vecka. Vaknade nervös och med hjärnan sprängfylld av att-göra. Scheman, meet and greet, tider, volontärer, kontrakt, restider och ett glatt humör. Följ veckans händelser på fejjan - gilla MADE festival och se uppdaterade bilder. Allra helst ska ni ju se onsdag-lördag live förstås, det blir garanterat magiskt. Redan nu ser foajén fantastisk ut. Och Operaplan håller sakta med säkert på att förvandlas till en koloniträdgård. Det finns något för alla - dans, musik, konst, installationer, saker som kostar och saker som är gratis.

Och så klagar vissa på att det aldrig händer något i Umeå.

Folkbladet recenserar:

" mellansnacket är obegrigpligt för den oinvigde"

Ja men va fan, det är ju det det handlar om! Så, tack.
Allt är inte för alla, det är skillnad på folk och folk. Läs en bok. Lyssna på en skiva.
Know your history,

Grattis finaste!

Idag fyller världens bästa P 30 år! Det firar vi i dagarna två. Ikväll spelar jag på Lennartfestivalen och i morgon spelar vi där. Det blir bubbel, det blir förfest, det blir kalas och det blir kanonkul.

Jag har varit vaken sen 05.45 och planerar att gå och lägga mig igen tidigt söndag morgon - nästa vecka då. Alltså den 15 maj. Då är den bästa veckan i år över. Nu ska jag fira hårt, spela med glädje och jobba som ett as i tio dagar. Livet, alltså. Det är fina grejjer det.

Resten av mitt liv eller några år framåt i alla fall

Ikväll plingade det till i mobilen. Ett fantastiskt besked, ett superbt erbjudande. Nya stora kliv och en relevant fråga - vad är jobb och vad är privatliv?

Mitt liv som jag / Och böcker jag läser

När jag var tonåring skulle man köpa miltiärskjortor från Ö&B. Man fick absolut inte ha jacka, det var tjocktröja, Helly Hansen eller Carhartt skaljacka som gällde. Levi´s 501:or, uppklippta så att de föll snyggt över de stålhättade skorna. Och för guds skull, skorna fick inte vara skinande blanka, de skulle vara slitna. Och som vi slet, för att slita på dem. Skrapade nya Martens på asfalt, släpade fötterna efter oss uppför stentrappor. Jag hade nästan rätt, en hansen kopia, vagabondkängor och jeans (som jag inte vågade klippa upp...mamma hade ju betalat). Men jag hade en ryggsäck. En militärryggsäck från ovan nämnda överskottsbolag. Den klottrade jag på. Massor. Och skrev mitt namn i facket med plastficka i mitten - till för just identifikation. Jag hette Tant Strul. Jag tyckte att det sa något om mig - oavsett om betraktaren skulle veta att det var ett band eller bara en lattjolajban grej att skriva på en ryggsäck. Jag tänkte, de som vet, det vet.

Jag vet inte hur jag trillade över dem första gången. Kanske genom något blandband eller en samlingsskiva. Eller kanske köpte jag bara nåt sorterat under kategorin "punk" i någon av dåtidens skivaffärer - och hoppades på att det skulle vara något bra. Och det var det. Just den skivan har jag lyssnat på säkert 1000 gånger. Jag förälskade mig i Kajsa Grytts röst och lyssnade både intresserat, generat och lite frustrerat på de stundtals väldigt explicita texterna. En sådan där skiva som jag helst lyssnade på i ensamhet. Inte med vänner och inte när M&P var hemma.
Det var Tant Strul som fick mig att starta mitt första band. Jag var 14. Jag gjorde alla låtar på min egen keyboard, skrev ut alla ackord, hittade andra tjejer som ville vara med. Jag spelade trummor och sjöng - tills jag hittade någon som kunde spela trummor. Vi hette Åke åker Ufo och gjorde kanske 5 spelningar. Det var stort. Och jag slutade aldrig lyssna. Texterna bär jag fortfarande med mig. Utantill.

Idag har jag helst jacka, skinande blanka kängor, och stuprörsjeans som slutar vid fotknölen. Men också en blogg med namnet taget från mitt gamla jag. Och jag tänker att de som vet, de vet. Och de kan nog också gissa sig till exakt hur mycket jag gillar Kajsa Grytts "En kvinna under påverkan". Och boken. Och mig själv. Idag.

Söndag på jobbet