Ibland känns det som att min hjärna är en Rubiks kub. En Rubiks kub som går ut varje gång jag sätter igång och vrider och vänder på sidorna. Problemet är att varje gång sidorna färgmatchar så blir jag rastlös och vrider den till oordning och kaos igen. Jag kan aldrig sluta organisera, planera, ordna och strukturera. Är det inte jobbrelaterat så finns det ju alltid skivor som kan sorteras, rum som kan städas, omaka örhängen att hitta partners till, randiga tröjor att vika - och på toppen av det, helt nya sätt att organisera allt på förstås. Att börja om. I tonåren fick jag för mig att allt var tvunget att vara perfekt innan roliga saker kunde avnjutas. När kuverten från fotoframkallningsföretagen trillade ner i brevlådan så fick de till exempel inte öppnas förrän rummet var fläckfritt och läxorna var gjorda. Njutning måste förtjänas. Till och med jag förstår ju förstås att det här i längden blir otroligt påfrestande. Jag söker hela tiden efter "maximal" tillfredställelse. Ibland uppnår jag det, ibland inte.
Som jag ser det har jag kört fast i mina egna, gamla beprövade kreativa hjulspår. Det bästa jag vet, musiken, upptar numera hela mitt liv - både på jobbet och hemma. Och för att inte bli en musiker som aldrig lyssnar på musik, en musikpedagog som aldrig rör ett instrument eller en producent som aldrig går på föreställningar måste jag aktivera en sida av kuben jag kanske inte visste fanns. En Rubiks kon kanske.
Jag funderar på att börja sticka eller virka. Utan prestige. Tänker mig att det bara kan bli något långt till att börja med. Helst av allt hade jag velat väva trasmattor och försvinna in i en annan typ av "dunka dunka".
Vad tror ni ?Är det här ett klassiskt fall av "när fan blir gammal" eller är jag på rätt spår.
(och vem anmäler sig frivilligt att hjälpa en vänsterhänt tålamodsbefriad vill-kunna-från första-stund typ att komma igång)
Alltid Candi, alltid Disco, alltid peppen. Det här är kanske en av världens bästa göra-slut-låtar.
