Som sextonåring grottade jag (som så många andra sextionåringar 1996) ner mig i modsrörelsen. Det var 60-tals pop, kortkort, smala byxor, hundtandsmönstrat och Quadrophenia. Efter musikalisk forskning närmade jag mig alltmer soulens värld. Läste allt jag kom över om Northern Soul, Ska och subkulturer. Jag förälskade mig i alla som bar Lonsdale, Clarks, Ben Sherman och Fred Perry. Jag åkte till London och spatserade lycklig längs Carnaby Street. Jag var din tonåriga klyscha. Jag blev skinhead. Klippte mig kort och beställde hem tröja efter tröja från Merc (London). Jag har fortfarande kvar deras kataloger som jag minutiöst studerade.
Jag samlade på skivor, jag läste på, jag diskuterade med likasinnade och jag tänkte att det här ju borde vara det ultimata sättet att träffa drömprinsen. Han som var precis som jag. Den där man kunde ha långa musikutläggningar tillsammans med, läsa böcker,lyssna på musik nätterna igenom och sy upp svinsnygga kostymer till. Så var det inte. Skinheadkillarna ville dricka öl och prata musik med andra killar. Och de ville ha "vanliga" tjejer. Jag fick bara ha en stil - inte ett intresse. Subkulturen gjorde mig besviken. Och när jag var tjugoett kändes stilen mest som en påtvingad uniform. Jag la ner.
Innan jul blev bandet kontaktade av Fred Perry och här är resultatet.
Upprättelse. Fred Perry och musik - min musik. Som det borde varit då.
Allt blir bättre med åren, det var sällan bättre förr
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar