Så länge jag kan minnas, eller åtminstone sedan jag första gången hörde The Sundays, har jag förknippat Harriet Wheelers röst med mig själv. Harriets röst låter som den där lilla flickan med mycket på hjärtat som bor inne i mig.
Med hårborsten i handen har jag sjungit igenom just den här skivan ett otal gånger. Och längtat efter att själv ta plats på en scen. Någongång. Föralltid ett album jag kommer tillbaka till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar