Vänta på mig.
Glöm inte bort mig.
Åk inte utan mig - skämtar jag alltför ofta. Men det är inte ens på skämt. Det är dödens allvar.
Jag är rädd för att bli kvarglömd.
En evig känsla av att bli bortglömd - kvarglömd eller borttappad som en vante. I många olika situationer. På fest, på lokal, på resor, på jobbet, innan lunch, på stora möten, på fikaraster. Att jag ska missa något. Att jag avviker, går på toaletten eller bara blir kvar i ett rum medan alla andra, tillsammans, vandrar vidare till nästa lokal. Så står jag där. Och är feg. Vågar inte fråga. Kanske sms:ar den jag känner bäst och frågar
- vart är ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar