Jag ger dig tre ackord, du ger mig geni.

Man skulle, lite obefogat, kunna påstå att jag bara bloggar på vardagar. Jag dementerar! Alla mina briljanta idéer föds under helgerna. I morse kikade jag igenom anteckningarna på mobilen och möttes av följande stora tankar:

- fyrakillarsomspelarrock@hotmail.com
- the Most. Alla städer har 60-tals coverband. Är the Most lite bättre? Bra vs. Dåligt på Scharren.
- Jag kan inte med tröjor med årtalstryck daterade efter året jag är född. Det är inte retro, bara sexigt dagisbarn.
- Rod Stewart, hela världens Björn Skifs.

Sedan midsommar ligger också följande kvar som konstigt nog ännu inte blivit en intressant, spännande och rolig bloggtext.

- Copy paste, choose your face.

Jag vet inte.

Try - Tomorrow´s Really Yesterday

Varje dag rättar jag till tavlor på jobbet.
Varje morgon hänger de snett igen.
Det är inte ok.
......på så många plan.

I sann Seinfeldiansk anda har jag ägnat morgonen åt att försöka undvika hej hej-konfrontationer i korridorerna. Hur många gånger ska man hälsa på samma person? Vad säger man den tredje gången? Jag har testat:
Gomorron gomorrn
Tjena hej
Hej hej
och den smärtsamma "hej hej en fjärde gång det här börjar bli pinsamt"-nicken.
Den femte gången kickar tourettsen igång och jag vill bara skrika snuskigheter. Istället rättar jag till tavlor. Beteendeterapi.

Hybris och Storhetsvansinne.

Dagens Nyheter ringde mig idag. I en sekund, eller rättare sagt i en halv minut var jag helt övertygad om att de ringde mig av en exklusiv anledning. Att de sökte just mig. Det var sättet han presenterade sig själv på, gravallvarligt och med en lätt ton av grävande journalistik.
- Hej, det är Dagens Nyheter.

Han lät som att han var den lyckliga som hade kammat hem scoopet i och med att jag svarade.
Det handlar om bandet, det handlar om bandet tänkte jag. Ska vi spela? Är det nåt jag missat? Åååå, spännande! (men håll dig lugn, sa jag till mig själv)
- Visst är det du som nyligen mummel mummel mummel promemoria? hörde jag den allvarsamme grävande journalisten fråga.
- Aha! tänkte jag, fortfarande i lala-land. Det har nåt med jobbet att göra. Men, förresten, vad har han fått tag i för hemligt PM!? Tankarna snurrade.

Jag måste ha låtit helt knäpp för sen förstod jag. Han ville bara få mig att återuppta min prenumeration.

Jag greppar efter halmstrån.

Dricker te och pratar högt på finska

Äntligen har Markus Krunegård förstått att det inte är den sjunger flest ord per minut som vinner. Det tackar jag för och ger honom härmed en ny chans. För jag är ju inte den som är den och för att något annat är omöjligt efter att ha lyssnat på "Hela livet var ett disco" alldeles för många gånger på en dag. Jag stod helt nollställd inför Markusevangeliet. Försökte verkligen förstå och gilla, men kopplade bara samman albumet med min egen inre filmatisering av "Låt den rätte komma in". Egentligen inte beroende på att jag lyssnade på albumet samtidigt som jag läste boken. Men hela vampyrgrejen, om att suga och spy och trenden som gick i det övernaturliga och gothiga förtog allt som annars kanske hade kunnat tilltala mig. Samarbetet med Mauro Scocco däremot. Det tror jag på.

Jag vill inte hänfalla åt hyllningar av tvåsamheten. Men hade jag inte träffat P hade "Hela livet var ett disco" snabbt kastat mig in i en relationsrelaterad 30-årskris. Nu räcker det med allt det där andra...Jag kanske också borde skriva ”Ett verk i vuxenorienterad rockstil om liv i förändring på östkusten” - som Krunegård själv beskriver sin nya singel. Fast, jag skulle skriva "Ett verk i punkstil om vuxenorienterad ångest över ett liv utan förändring i Norrland".

Kicken - var är den?

Dagens outfit

Jag tänkte testa på det här med modebloggning.

Huvud: Fundersam. Och skyld av datorväska.
Överkropp: Matt efter att ha slagit näven i bordet.
Nederdel: Bitterfitta.

Alla känslor är vintage.

Olika typer av tak.

- Och så kallar du mig aldrig Gubbe - sa han och skakade min hand.
Jag skrattade.
Sen blev jag generad, lite rädd och samtidigt jävligt förbannad. Jag jobbar med gubbar. Mina gubbar. Jag kallar dom för just det"mina gubbar". De är inte bara vanliga gubbar. Ibland (ofta) kallar de mig för Baby. Det är helt ok. Jag kan ta det. Det är ganska trevligt. Det är liksom jag och mina gubbar. Ni förstår. De gick vilse på ett möte. Lite skämtsamt sa jag till den andra mannen: Nu tappade vi bort mina gubbar.
Det gick inte hem.

Det är alldeles uppenbart att det inte är lika högt i tak på andra ställen. Mycket kan man säga om mötet jag nyss var på men takmässigt befann jag mig nog i huvudet på John Malkovich. Under hela mötet kröp jag fram rädd för att slå pannan i taknockar och lister. Det suger ju förstås lite att jag precis mot slutet bestämde mig för att resa mig upp.
Boom! Krasch! Dunk!
Aj.
Som fan.

Den kommentaren tog tydligen där den skulle.
Gubbe. Jo jag fattar att den tog.

Och nu då?

Ibland, för att få tiden att gå, brukar jag skriva in hela användarnamnet och lösenordet på sidor jag loggar in på trots att de redan ligger där färdiginställda. Då har jag slösat 10 sekunder, effektiv tid.

If I were a boy

Det finns uppenbara nackdelar med att närma sig 30 men se ut som 20. Inte blir det väl bättre av att vara kvinna heller och inte följa normen för utseende, livsstil och intressen. Att bära på en sex och ett halvt års lång utbildning, ha tre års arbetslivserfarenhet (inom ramen för utbildningens inriktning) spelar liksom ingen roll om man på fritiden ägnar sig åt att spela punkrock, hänga gäng, betrakta barnafödande som ett avlägset måste och gillar andra klädesplagg än jeans....eller nåt.  20+ tjejer kan väl gott och väl svassa runt i kontorskorridorerna, utföra uppgfter som stora tänkare tänkt sig förbi, tjäna precis så där lagom så att de kan konsumera och göra sig fina och från och till komma med briljanta idéer och nytänk. Eller hur? Det sägs att akademikerkvinnor halkar efter i lönestegen efter 30-32 års ålder - fy fan vad utfattig jag kommer att vara om 2 år!

Får man gråta på jobbet?

Skitdåliga nyheter

Varje gång jag hittar en dagstidning på toaletten på jobbet blir jag lika fascinerad. Hur tänkte de nu? Vem har tid att läsa tidningen under toalettbesök på arbetstid? Varför lämnar de kvar tidningen? För att någon annan ska " komma på" dem? Är det kittlande? Idag var det lite extra oroväckande. Flersidigt reportage om Kungens besök i Sävar.

Jag vet inte, min fantasi ack min fantasi.

Aaah, Uuhm, Öööh, Asså. Serri!

Bland mina vänner på Fejjan har det den senaste tiden cirkulerat youtube-klipp av och med bloggare bortom all vett och sans. Ok, Jenka, jag ger dig credden såg perdy-klippet på din blogg först. Du vann. Till saken hör att detta inte är nåt vidare för min arbetsmoral eller för min surfmoral. Försöker verkligen undvika bloggar som 

a) gör mig förbannad

b) inte har med mig att göra 

c) får mig att känna mig otillräcklig på plan som jag faktiskt inte egentligen bryr mig om.

 

Men som den självplågare jag är surfar jag förstås ändå runt på dessa typer av bloggar. Men nu har det fan eskalerat. Tänker inte skriva ut namnen eller länka. Men jag borde verkligen ta en blogg-detox. Så mycket slaggprodukter som simmar runt i min hjärna just nu. Det var väl egentligen inte dessa bloggars innehåll jag tänkte skriva om. Känns lite som att skriva självklarheter. Och en diskussion med många bottnar. Det jag gång efter annan slås av är dock hur gamla alla ser ut. Varför sitter  tjejer runt 20 och ser ut som 30-35? Är det nåt med mjölken? Eller sminket kanske? I danmark har det genomförts en undersökning som pekar på att tjejer får bröst ett helt år tidigare idag än för bara tio år sedan. En av orsakerna skulle kunna vara just kemikalier som används i smink....nog om detta (och så är det ju faktiskt danmark vi talar om, och där står det kanske överlag inte så rätt till. Jag menar, man har väl tittat på Unga Mödrar) Men ändå. Vad är dealen? Själv sitter man här, närmar sig 30 och blir fortfarande tagen för 20. Jag bara undrar....

The winner takes it all

En vinterdag för många många herrans år sedan följde jag med min far på ett äventyr. Vi tog skotern ut i  skog och mark för att placera ut saltstenar till älgarna.  När jag satt där bakpå skotern och krampaktigt höll händerna runt pappas skoteroverallsklädda kropp började jag fantisera ihop en historia. Jag och pappa var med i en far-dotter tävling och detta var etapp 1. Det var ett skoterrace utan dess like och vi skumpade fram över ängar, genom skogar och gasade upp ute på det nedlagda järnvägsspåret. Väl hemma tackade vi varandra för väl avklarad etapp. Alltsedan den här dagen har min fantasi återkommit när helst jag och far gör saker tillsammans. Det är nya etapper varje år  - och jag vet inte när vi nått vårt mål.  

I år är det tio år sedan jag flyttade hemifrån, under den här tiden har jag varit tvungen att genomföra många etapper själv (det ingår i tävlingen) Imorse, precis när jag rullade under Haga-tunneln kom känslan. Jag tävlar,, jag måste vinna, för lagets skull. Min och pappas skull. I tunnelns slut såg jag att det blinkade grönt vid övergångsstället. Yes, tänkte jag. Gröna vågen. Jag kommer att hinna. Det slog om till rött precis när cykeln rullade över kanten. Fan. Men jag låg etta. Bakom mig fylldes det på med andra morgonpigga cyklister. Vi stod uppradade som inför en masstart - rött - gult - grönt - Go! 

Helt plötsligt kom jag till insikt. Jag betraktar alltså livet som en tävling. Olika heat men inget definierat mål. Inte konstigt att jag är så jävla fucked up! Psykolog någon?

My love, you're doing fine, you're on TV .

Jag tänker då verkligen inte berätta får någon vad jag lyssnar på just nu. Inte alls. Inte någon. Jag lyssnar som en besatt, samma låt om och om igen. Så som det alltid blir för mig. Men den här gången tänker jag alltså inte berätta det för någon.  Jag ska behålla dem för mig själv.  Jag vill inte höra låten på klubb och jag vill aldrig se dem live.  Jag ska behålla dem för mig själv. Det ska jag. Och när indie-bloggarna skriver om dem kan jag i vanlig ordning tänka, hah - jag var först. Det var jag. Först! Etta! 

Jag vann - ni förlorade.

* Modebloggar *

Känner mig alltid fin och fri i min byxdress från Kompaniet. Lite som ett dagisbarn, men inte på det där halvsunkiga sättet som Ytligheter skriver om utan mera befriad från korslagda knän och resår som skär in. Skulle gärna rulla ner för en kulle eller dansa break dance (helst det där movet när man är en mask på speed - ni vet - electric worm kanske). Men det finns ett problem. Man ska aldrig, aldrig vänta för länge med besök på damrummet när man bär byxdress. Det är ett projekt. Det ska knäppas upp, överkroppen ska krånglas ut, överdelen och det tillhörande skärpet måste sedan försvaras från toalettgolvets eventuella bakterieflora. Ena handen håller fast överdelspaketet, den andra letar papper...jag säger det. Det är inte lätt. Det gäller alltså att planera för damrummet.
Annars, annars kan det bli dagisbarn - på riktigt.

Vem vill tjäna snabba cash?

P läser "Aldrig fucka upp" just nu. Igår låg vi och klurade på vem som skulle läsa in den som ljudbok. Min första spontana tanke var Ken Ring. Men det finns andra minst lika bra kandidater:
Kristina Lugn är förstås alltid en favorit. Vanheden och Persbrandt kom också på tal. Samt den kanske något otippade Johnny Holm (Stefan Holms pappa).

Jag väntar med spänning.