Go Kvinnor!

Ikväll firar jag en underbar kvinna på hennes 40års dag. Temat, kvinnor förstås. Och sjuttital.
Jag är inte så bra på 70-tal. Men I make a mean 60´s.

Och så avslutningsvis, ett stort tack till Tobban 92 år. Din klänning är fantastisk!

Lite skivor och så

Sådär lagom sliten efter en fantastisk kväll tillbringar jag hela dagen i soffan. Tar äntligen tag i mitt itunes-bibliotek. Inte det stora projektet dock, det orkar jag inte. Men jag raderar lite här och lite där. Försöker att inte vara så förbannat sentimental över låtar jag fått/trillat över/laddat ner under årens lopp. Tänker logiskt, vad vill jag lyssna på och inte vad vill jag minnas.

Så jävla hardcore.

Så stod jag där. I kön till signeringen. Han hade sagt att han skulle signera vad som helst. Men jag tänkte att den där brända cd:n av hans senaste album (som jag hade i väskan) kanske ändå inte skulle passa. Det hade kunnat bli så fel, eller så rätt. Hursomhelst, jag köpte skivan helt enkelt. När det blev min tur klev jag fram, tackade för konserten (verkligen orginellt) och fick sedan, kanske världens absolut fulaste autograf. Men ändå. Medan jag står och begrundar den, försöker se om det verkligen står Lloyd Cole så ser jag en gammal bekant till mig. I kön. Ur väskan halar han fram "Lloyd Cole & the Commotions" Rattlesnakes. - PÅ VINYL. Fy fan, om man bara hade varit lite mer rutinerad.

Reklamen är livsfarlig.

Det var ju kanske inte meningen, eller planen eller snarare, jag hade ingen tanke på att lokaltidningarna skulle tycka att just det var intressant. Just det där som vi gjorde i vintras, det där snabba beslutet vi tog och tänkte "just do it" fast med en annan slogan.

Oh well.
Den är ju fin.

På pricken.

Jag kastas ofta mellan känslan av att älska eller hata liveframträdanden. Jag vill ju se, för att ha sett liksom. Men jag vill inte se för att sedan aldrig mer kunna lyssna. Jag vill inte att det där magiska, som bara jag har med just den den och den artisten/gruppen, ska förstöras för att någon av oss råkar ha en dålig dag. Inte orkar leverera - från scen eller som publik. Jag skapar min egen relation med alla mina favoriter. Så, med det sagt fullkomligt älskar jag Matti Alkbergs recension av Lloyd Cole-spelningen igår, i Luleå. För det var ju sjukt (och samtidigt fullt normalt) att det var i just Luleå. Att jag åkte 55 mil - tur och retur - för att se Lloyd Cole och ändå egentligen hela tiden (eller ganska ofta) på nåt sätt hade förväntat mig att se den där luggen, det där håret eller den där kavajen. Missförstå mig rätt det var " en helt igenom trevlig kväll".

"Och med det sagt, alla är här som var med i början. Skulle man släppa en bomb på Kulturens hus i kväll skulle ingen levande längre kunna vittna om hur det var att bli vuxen i Luleå under 1980-talets andra hälft. Men vi som gillade honom, då som nu, har inte dragit på oss den sortens fiender. Det är fullständigt tryggt och fullsatt".

"Det är därför det är helt självklart att han står här i Lilla salen i afton, alltmedan nyheten om att gamle rivalen, den flamboyante Morrissey headlinar Glastonburyfestivalen i sommar sakta bleknar ur minnet på oss som vet om det.
För inte ska vi dit. Vi går på Kulturens hus, på sin höjd. Och det finns inget raljerande i det, vill jag understryka. Man väljer olika bara. Man stannade kvar eller kom tillbaka. Man krisade och gick till doktorn i stället för att experimentera med veganism och droger. Man fick barn och gifte sig och skilde sig. Köpte hus på landet, sålde och skaffade lägenhet i stan. Bytte bil och jobb. Olika val, olika anspråk. Man läser hellre böcker än röjer runt i festivallera. Och så länge man har Lloyd Cole som uttolkare klarar man sig utmärkt bra även här, tack så mycket. Det är en helt igenom trevlig kväll i all sin anspråkslöshet".

Lloyd Cole - check.
Matti - hear hear!

Men hjälp!

Imorrn står jag på scen med den här finfina killen. Precis, just nyss, slog det mig. Att jag står med scen med just den här finfina killen - och tre andra sockerbitar.
Mina tjejer, vart är ni!
Jag blev helt enkelt nervös.



Umeåbor, missa inte Patrik Backlund med band på Scharinska, fredag 29 april. Det kommer att bli mäktigt.

And you realise you´re not weeping, anymore.

Ibland påminns man om varför man inte är vänner längre. När Lloyd spelade Margo´s waltz igår tänkte jag bara: tack Umeå, för att du finns och (åtminstone nästan) alltid levererar. Det var inte bättre förr.

Motsatsen

till snygg är att nyss ha varit ute och sprungit, tänker jag och dimper ner framför jobbdatorn.



Motsatsen till bra kondition och njutning i joggingspåret stavas p.o.l.l.e.n. Suck, är det över snart. Jag som har flugit fram på löpbandet hela vintern förtjänar att få skörda frukten av mitt hårda arbete.

Istället tänker jag på gymnastiken under skoltiden, på hur pinsamt det var att alltid vara den som blev röd som en kräfta. Hur jag bara fick G för att jag inte ville få F som i ful och S som i Skratt. Inte för att jag vet om det hade blivit så.
Jag är över det nu. Bilden är beviset. Det tog bara nästan trettiett år.

Lloyd Cole

Camera Obscura har gjort den bästa hyllningslåten till Lloyd Cole. Det fick mig att gilla dem ännu mer.

Och att parafrasera just den här låten är ju briljant. Det tyckte även jag den där gången för länge sedan när jag propsade på demo-titlen "Are you ready to be heartbroken" när vår första demo spelades in. Alla nöjda, bandet, jag, Tracyanne och Lloyd.

Rött, vitt och blått.

Men se på tusan, jag köpte en randig tröja idag.
Frääääsch sa butiksbiträdet - och det är ju så himla inne med marint tema. Den passar nog din image.

Så kunnigt.

Nattsuddar

Tycker att jag hör så mycket om att många jag känner (och känner litegrann eller mer) lider av insomnia. Klockan är 04.08. Var är ni? Jag trodde att Facebook skulle vara full av aktivitet jag alltid annars missar. Jag är besviken.

I write summer songs...

Har vaknat varje morgon med milslånga att-göra-listor färdigformulerade. Ta-tag -i -på-tisdag- listor har jag döpt dem till. Usch, det är visst redan i morgon!
Hämtar kraft genom att besöka platser som om mindre än två månader står överst på att-göra-listan. Semsterlistan. Stranden. Solen.
Men först den här veckan.: Jobb som vanligt och lite mer, rep med bandet , rep med andra bandet. Luleå tur och retur onsdag, Lloyd Cole, releasefest, spelning, 40-års fest, Valborgsfest och 1: maj.

För att inte tala om nästa vecka, och nästa efter det och nästa efter nästnästa.
All work, fun and play! På riktigt. Jag klagar inte.

Gissa.

Ränderna går aldrig ur

Nu är jag redo för actionfyllda sommarnätter längs med Ö.k. Gatan där allt kan hända, fyllepromenader, kärleksgnabb och slagsmål. Förra sommaren var enormt spännande.
På min balkong- marint tema. Nedanför - hela havet stormar.

Jag är...

....löjligt nöjd över att ha stannat hemma i stan över påsk.
Löjligt nöjd!

Varvar spontanitet med planerad aktivitet, tradition med nytänk. Fönsterputsning med mandelägg och en sommarfixad balkong. Allt till tonerna av skivor skivor skivor. Herregud, när hann jag ha sådan här kvalitetstid med mina vinyler senast?

Och på onsdag nästa vecka ser jag Lloyd Cole - i självaste Luleå. Och kör upp dit själv. Sjukt.

Nu fortsätter påsken.

Husmorsskolan

Jag är bra på mycket. Men seriöst, påskliljor. Ska man ha dem inomhus eller? Känns som att jag begått ett kardinalfel. Att grannarna tittar, pekar och skrattar. Ni också. Men ändå, jag tycker att det är fint (men kanske fel). Jag är clueless.

Att bli vuxen

Kanske startade jag en trend förra året när jag åkte till USA på turné under påskhelgen. Så vitt jag kan minnas var det den andra påsken i hela mitt liv jag missade. Missade, tänker ni nu. Vad är det att missa? Mycket, säger jag. Men i år. Med festival runt hörnet, när april byter om till majskrud. Med flertalet spelningar på gång och med rapporter om att snön tinar även norröver så tänker jag om. Men andra året på rad - tredje året totalt.. Det känns verkligen inte rätt. En familjehögtid är en familjehögtid även om familjen endast består av tre personer. Av en långsam fredag, av påskägg vid sängkanten, att måla ägg på morgonen. Det ena fulare än det andra, att skratta åt varandras konstnärliga icke-varande. Att bränna sönder ansiktet i vårsolen och mumsa på Anton Berghs mandelägg som om det inte fanns någon strandsäsong.

Och jag som tagit körkort och allt. Skulle inte det innebära en frihet. Att bara sätta sig och köra? Vad ska jag göra? Vad gör man i stan på påsk.

Jag måste köpa vattenfärg - och fjädrar.......
Och P - jag vill ha ett påskägg.

Tecken å sånt.

Har ägnat helgen åt tjänsteresa i Göteborg. Förstår nu varför det kallas för Lilla London - man vet ju aldrig vilket håll man ska kolla åt när man går över gatan..... Förutom att mingla, sitta med i seminarier och lyssna på musik jag annars inte ägnar mig åt hängde jag förstås lite i skivbutiker. I ärlighetens namn började det, fram tills i lördags, vara sjukt länge sedan jag köpte någon. Musiklyssningen har varit ett jobb och inte ett nöje. Det börjar bli bättre nu. Och med körkortet på fickan köper jag nu gladeligen skivor att lyssna på i bilen också.

Slutsumman på Bengans blev 666 kr. Tjejen i kassan jublade förtjust åt summan. Det kan väl ändå inte vara en slump tänkte jag, på självaste Record Store Day och allt. Musik är kanske Djävulen trots allt.

På kvällen satt jag på plats 333 i Göteborgs Konserthus.......

Sent på kvällen

Cyklar hem och lyssnar på Old beauty/ Du kan nu dö.
Tänker att livet inte blir mer levande än så här.

Nä men

Grattis till mig själv som tagit körkort idag!

I vanlig ordning funderade jag, hela promenaden hem, på vem / vilka / vad som skulle göra mig sällskap i bilen på premiärturen.....Jag ville ha något bilrelaterat, eller något road-trip-relaterat eller bara något elin-relaterat. Det slutade förstås med att det var jag och Tracyanne.
Let´s get out of this country har jag tyvärr bara på vinyl - det hade annars varit det ultimata valet. Men nästa gång, på min första egna road-trip då ska det göras blandskivor.

Återigen, fan va bra jag känner mig idag!

Okej då.

Om Jenka kan, så kan jag också.
Ta upp bloggandet alltså. Eller inte, eller kanske. Men jag tänker att om jag saknat hennes bloggande kanske någon också saknat mig de senaste veckorna. Eller inte.

Så vad händer då?

Jo, jag jobbar. Det är väl det jag gör. Programmet för festivalen jag helst och mest jobbar med är klart. Nästa fas kan börja. Jag är nöjd, vi är nöjda och av responsen att döma gör vi åter en insats för kulturkonsumenterna i stan. Heja alla!

Jag stickar knappt nåt. Och efter att ha träffat på någon som inspirerats av mig och också börjat sticka men som redan är inne på att sticka vantar med SEX -stickor (och mönster) känner jag att mitt senapsgula halsduksprojekt har gått i stå.

Jag repar. Just nu med både bomberna och ett annat projekt. Jag körar, lägger stämmor och känner mig allmänt nervös, glad och som ett omusikaliskt geni mest hela tiden. Men ändå, vilken grej. Att stå på scenen utan mina tjejer.....hur ska det bli (lova att ni kommer och tittar).

Jag har lyssnat på musik hemma och inte bara på gymet. Börjar hitta tillbaka till min stora kärlek - skivor alltså, inte P. Och jag har, efter köer köer köer återigen kommit fram till att det nästan uteslutande alltid är bättre med musik på skiva än live. Det är för personligt. Jag vill inte se, jag vill bara ha mina egna inre bilder. Inget illa menat - bara ärligt.

Så. Vi ses.