Sent igår kväll, efter avslutad 13 timmars dag, stod jag på trappan utanför personalingången och iakktog ensemblen när de rumlade ut i natten. I lurarna gjorde Jonathan Johansson mig sällskap. Det var med lätt skepsis jag lyssnade på honom första gången, en gång i somras, när både min käraste kusin och P samtidigt pratade sig lyriska över "En hand i himlen". Alltsedan dess har skivan följt med mig, på promenader, på resa, på träning och hemma. Speciellt "Aldrig ensam". Den passar nämligen särskilt bra vid betraktelser av livet, sett utifrån, avsides - i ensamhet.
Att vara ensam bland folk är både kittlande och lite tragiskt. I går var en typisk sådan kväll. Som kulturproducent är man både innanför och utanför. Den som råddar ihop allt men som aldrig ingår i det konstnärliga. I alla fall som scenkonstproducent på större institutioner. Ena halvan av mitt nuvarande jobb.
Ensemblen kan vara sig själva nedanför scen - en producent är alltid i karaktär.
Aldrig aldrig ensam, alltid ensam här.
4 kommentarer:
Var du i Östersund igår?
Nä. Hurså?
I egenskap av flitig läsare skulle jag gärna vilja läsa en blogpost om vad du tycker om Abba.
Tack på förhand
MVH
harbal
Harbal, ärade, återkommande, hemlige vän. Kanske ett kåseri om vem som är vem av Björn och Benny. Är Björn den skäggige a k a "björnen" eller är det Benny.
Eller menar du Abba som i sillen?
Skicka en kommentar