Post-it eller posta ett inlägg

Jag var så här nära (måttar mellan tummen och pekfingret fast ändå väldigt exakt) från att börja skriva en att-göra-lista inför morgondagens lediga dag. Det säger sig självt när man är ledig på en vardag att man borde ta tag i:
Att ringa försäkringsbolaget
Att förnya recept på apoteket
Att ringa facket
Att städa
Att avboka tandläkartiden
Att sortera viktiga papper
Att, att, att, att....

Fan, nu finns ju listan i alla fall. Jag överlistade mig själv.

För min skull

Men åååååh varför uppdaterar ni inte? På grund av er måste jag läsa tonårsbloggarna. Det spelar väl ingen roll att det är lördag. har man ett digitalt uppdrag så har man. Ni får mig att ta till fulknarket!
Så, här ligger jag. Ensam i sängen en lördag. 100 meter från mig pågår världens finaste fest, med de bästa av de bästa. Men jag måste vara utvilad imorgon, tar en tidig kväll och hade hoppats på att få tjuvkika in i någon annans verklighet. Lämnad ensam kvar med min - och Bunny Munros.

MTV Generationen

Lämnade Stars Hollow och hamnade i The Hills. Önskar att det var The City, jag är bättre på knackiga jobbrelationer.

Vem är vem?
Lauren, Heidi och Audrina, Hemska tanke inte är det väl Spencer?

Manic Monday

Kan bara hålla med Artmina: Vem behöver helg när man har måndag?

På måndag får jag svar angående en artistbokning, en bokning, min bokning.
På måndag är jag även ledig. Kommer att sitta som naglad vid jobbmejlen.

Baksidan av bild på tidingens framsida

På jobbet:
Dam 60 plus : Elin, vad roligt att se dig igen
Jag: Tack detsamma.
Dam 60 plus : Det var så synd att jag missade dig när du sjöng jazz i studion
Jag: Ja, he eeeh aah. * ser plötsligt väldigt upptagen ut och går stressat därifrån*

Jag klarar det inte. Klarar inte av att säga Stopp! Va? Fel! Hur?

P-plats

P åker till London. Jag jobbar hela helgen.

Vansinne

Jag har även en fix idé om att jag skriver samma inlägg om och om igen. Att jag kommer på något klurigt och roligt, publicerar det och sedan inser att det redan är gjort - av mig själv. Jag fungerar likadant när det kommer till att köpa presenter eller julklappar. Jag har briljanta idéer som jag sällan vågar förverkliga eftersom jag hela tiden inbillar mig att jag haft idén förr, köpt den där presenten förr och att allt bara kommer att falla platt. Falla platt och återspelga vilken trist och ouppmärksam person jag egentligen är....

Kreativa lösningar på ett konst(igt) problem

Jag har en fix idé om att jag aldrig är kreativ.
Ibland tänker jag på det i replokalen.

Återanvänder

...en gammal bild för att illustrera hur uttråkad jag känner mig idag. Jag har bockat av allt från "att göra listan". Fröken duktig har levererat och jag är minst två veckor före i min planering. Nu väntar bara eftermiddagens assistentsysslor. Jag vill inte. Jag vill skrika Stopp.Nu.Räcker.Det.

You lost me at carrots, which was the first draft of 'you had me at hello'.

Efter noga övervägande (och efter samtal med världens bästa M) bestämmer jag mig för att skita i träning och bara gå hem till Stars Hollow. Det är för kallt för att fungera normalt. Jag behöver verklighetsflykt. Även om det på många sätt och vis är mer ett normaltillstånd än en verklighetsflykt att bege sig just dit. Det är som mitt liv, fast på tv. Ok ja, de är lite snyggare. Men det är fan på gränsen - och den enda skillnaden.

En chans på miljonen

Du är för dyr Nancy. Varför.

I det fina tunna ljuset står jag och väntar tyst

Sent igår kväll, efter avslutad 13 timmars dag, stod jag på trappan utanför personalingången och iakktog ensemblen när de rumlade ut i natten. I lurarna gjorde Jonathan Johansson mig sällskap. Det var med lätt skepsis jag lyssnade på honom första gången, en gång i somras, när både min käraste kusin och P samtidigt pratade sig lyriska över "En hand i himlen". Alltsedan dess har skivan följt med mig, på promenader, på resa, på träning och hemma. Speciellt "Aldrig ensam". Den passar nämligen särskilt bra vid betraktelser av livet, sett utifrån, avsides - i ensamhet.

Att vara ensam bland folk är både kittlande och lite tragiskt. I går var en typisk sådan kväll. Som kulturproducent är man både innanför och utanför. Den som råddar ihop allt men som aldrig ingår i det konstnärliga. I alla fall som scenkonstproducent på större institutioner. Ena halvan av mitt nuvarande jobb.

Ensemblen kan vara sig själva nedanför scen - en producent är alltid i karaktär.
Aldrig aldrig ensam, alltid ensam här.

Ok, höjden av dekadens.

Fortfarande 13 timmar jobb, 16 timmar på jobbet.
Röker under fläkten, dricker ett glas rödvin och steker två sojakorvar - samtidigt.
Notera också att jag ätit en såkallad "meal on the go" till "middag" (läs valfri bantningbar). Det var lite middag och mycket choklad.

Jag lovar, imorgon ska jag skriva ett inlägg om kulturproducentyrkets ensamhet. Det kommer att handla om Jonatan Johansson också.

Imorgon.

På väg till Stars Hollow

Jobbat 13 timmar.
Minst - 20 grader ute.
Täckbyxor, vinterskor och dunjacka på.
I väskan: en bag in box. (=tungt)
Bär på: Min Gilmore Girls- box (som äntligen hittat hem)
Det är fan värt allt!

As long as there's, you know, sex and drugs, I can do without the rock and roll.

Saxat från webben:

En representant för arrangören säger så här: “Det handlar om ett band med en rad hårdrockshits under bältet och som har sålt miljontals skivor världen över”.

"Under bältet", förlåt men jag hakade liksom upp mig på just det. Min fantasi skenar, mitt inre vrider sig av skratt och jag gissar på Spinal Tap!

När guldet blev till sand....

Kände ett sug efter att skriva ett inlägg. En kommentar till pågående kulturdebatt kanske. Spetsade öronen på jobbet och vässade argumentationen. Vill skriva ett inlägg som berör, ett inlägg om kultur, kanske någon schysst bild. Något som illustrerar det faktum att jag betraktar kultur som en form av dåligt betald forskning. Men eftersom jag inte lyckas få fram något, varken i bild eller text så tänkte jag att jag kunde surfa runt och låta mig inspireras. Sedan slog det mig, jag läser ju bara tonårsbloggar, blondinbella och andra bloggar som överlag upprör mer än berör.
Fan också.

Jag får lov att återkomma helt enkelt.

Kunskap, makt och ryggdunk.

Jag säger bara W.I.S.P

Ps. Till saken hör att jag är en urusel assistent. Tur att jag bara är det halva tiden så att jag kan utföra stordåd på resten av dagen.

Vårkänslor tillsammans med er.

Idag under ett möte översköljdes jag av ett lyckorus utan dess like. Den här våren kommer på många sätt bli helt fantastisk. I dagsläget är allt som gör mig pillrig omgärdat av sekretess och hemlighetsmakeri. Men ni anar inte, det kommer att bli great! Jag längtar längtar längtar efter att hårdköra igång arbetet med den stora festivalen jag jobbar med. En vecka av konstant kaos, av svett, av stress, av skratt och kanske några tårar (det hör liksom till). Men också en vecka av vårsol, värme, fantastiska möten, människor och artister. Sena nätter i maj, asfalt, lågskor! Åååå jag kan inte vänta längre!

För att inte tala om den inte så lilla utflykten, landsflykten, i månadsskiftet mars/april.
Det är våran vår i år!

Söndag kl 21.40

Plan: Att lägga mig tidigt och titta på På spåret.
Verklighet: Internet strular, P har redan somnat och jag kan inte ens logga in på fejjan.
Plan B: Funderar på om jag skulle klicka igång photo booth och tjuvta en bild på P och sedan lägga upp bilden. Men gör det nog inte.
Realitet: Får hålla till godo med att läsa pösmunken Bengt Pohjanens bok "Tidens tvång".

Lördag/Söndag

Klockan är 03.12 och det enda jag vill är att somna till ännu ett avsnitt av True Life. Jag kommer bara en sekund in på första reklamavsnittet innan det kukar ur.
Åååå ge mig mitt skräp!

Det är inte ljudet, det är vibrationerna...

....sa min fd granne när han för tredje gången beklagade sig över att jag spelade hög musik. Det är i sin tur en alldeles speciell historia. Han slutade i alla fall ringa på min dörr och lyssna efter ljud efter att jag en gång, lite salongs, öppnade dörren iförd endast ett vitt linne och trosor och hävdade att jag skulle anmäla honom till polisen för trakasserier. Jag vann.

Oroar mig lite för att mina nuvarande grannar snart kommer att anmäla mig för tortyr. Min ohyggliga metod - att spela samma låtar om och om igen. Det är dokumenterat skadligt. Det värsta skulle inte vara själva klagomålet utan det faktum att jag skulle behöva erkänna att det jag spelar är mig själv. Idag visserligen varvat med Inspiral Carpets och Style Council (fynd från Skellefteå) men ändå.
Fast i och för sig , som att dem ens skulle fråga vad det är jag spelar. Det är förstås bara mitt storhetsvansinne som talar.

I telefonkö

"Prata om det med med vår säljare när ditt samtal kommer fram"

De menar bergis om ditt samtal kommer fram.

Dagens vill ha:

och så förstås det nya läppstiftet glam shine ....nä så fan heller.

Hit men inte längre....

.....åker jag imorgon. Hade mer än gärna passerat länsgränsen norrut för blixtvisit hos M&P, deras stora soffa och normalstora badkar. Men, man kan inte alltid få som man vill.

Bakverk

Googlar ordet "pösmunk".
Seriöst, jag har många fler bilder på lager efter den här dagen. Tyvärr bara mentalt.
Klick!

Ett förtydligande

Egentligen kan jag inte spela piano särskilt bra. Ok, inte alls om du frågar någon som kan spela jätte jätte jättebra.
Men jag är en jävel på tangentbord.

Gitarrer&bas, trummor&hat - och ett textdokument

Helt plötsligt var det som att mina fingrar fick ett eget liv. Flyger över tangeterna , i takt med musiken skriver jag febrilt. Ett mejl kanske. Egentligen sitter jag och spelar piano. Egentligen sitter jag på en scen. Eller hemma kanske. Eller bara i dagdrömmen.
Egentligen sitter jag på jobbet.

Ni vet nåt som inte jag vet.

Seriöst, Noll personer finns tillgängliga på Fejjans chat.
Vad har jag missat?

Åh nej, säg inte att det är en sån här kväll när man ska stänga av allt i en timme och tänka på världens undergång. I så fall kanske jag kan kompensera genom att helt och fullt lova att jag kommer att ha Tv:n avstängd varje lördag kväll ett bra tag framöver.....och att tänka på något annat än världens undergång är en omöjlighet.

En oslagbar kombination

Lugn bara lugn

För en gångs skull har jag målat naglarna röda. Det tog för övrigt en evighet för dem att torka. Varför målar man alltid naglarna cirka 2 minuter innan man måste dra? Till saken hör att jag har väldigt billigt, rött, nagellack, så det tog en och en halv Bombettes-skiva (cirka 34 min) för dem att torka. Jag vet inte, kanske säger det mer om vår skiva än om nagellacket H&M säljer.
Hursom.
Väl hemma tar jag en dusch, sträcker mig efter min make-up remover (som står på handfatet), ser mina röda naglar och tänker, Va fan, Kristina Lugn.

Det är lördag och du...

...vaknar med lätt ångest över att du bokat in dig på ett Body Pump-pass klockan 11. Det är försent att avboka. Du går dit och inser (för femtielfte gången) att det är fruktansvärt tråkigt.
Du kommer hem och dammsuger. Dammet har samlats i hörnen under veckan och igår hade du folk över som käkade popcorn...jo jo. Du hatar förövrigt att dammsuga.
Sen gråter du lite för att du känner dig så himla stressad över allt på jobbet, allt vid sidan av jobbet och allt annat också.
Men. Sen.
Fixar du lite kaffe. Sätter på din egen skiva. Flyttar datorn till köket och gör ett facebook event som direkt får en massa uppmärksamhet.
Du tar ett litet litet glas vin (klockan är ju faktiskt 15.00). Röker en cigarett under fläkten (P är såklart borta). Du dansar lite i vardagsrummet. Du drömmer om spelningar och turné. Du drömmer om att alltid alltid vara cool och ball, även nedanför scenen. Du tänker, nu fan, nu är jag det. Du lyssnar på Leslie Gore. Du blir inspirerad. Du sätter dig vid keyboarden, du skriver en (antagligen) löjlig sång (för du litar inte på att du kan skriva sånger). Du spelar in den på mobilen (annars är den glömd).
Du pratar med världens bästa Monika. Du peppar för kvällens festligheter.
Det är lördag och du har det egentligen ganska bra.

Big no no

Det är fredag och du ligger i sängen. Kan knappt hålla ögonen öppna. Vad gör du, du kollar:
Jobbmejl
Bandmejl
G-mail
W.I.S.P- mejl
Kontoutdrag och
Googla analytics

Nä. Så djävulskt dumt.

Räknar till tio

...innan jag vågar titta efter om jag begått ett fruktansvärt stort misstag eller inte.
Det har jag inte.

Ur minnet.

" I was buying some feelings from a vending machine" - Den klassiska textraden från albumet A northern star av The Verve som man bara skulle kunna referera till 1995 om man var riktigt jävla inne på indie. Tänkte på den när jag nyss , som i slow motion, såg chokladbiten en kollega köpte långsamt trilla ur sin ränna.

Jag vet inte, det bara slog mig.

Peppar Peppar, Vitpeppar

För att vara en person med svår kräkfobi ägnar jag oroväckande mycket tid på att, nästan maniskt, klicka runt på "föräldrablogg" efter "föräldrablogg" bara för att läsa om alla dessa oändligt många barn som har "the unmentionable" hela tiden. Alltså hela tiden. Hur är det möjligt? Jag undviker alla barn över 1 år, barn på dagis, barn i grundskola, personer med barn, arbetskamrater med barn och tackar landstinget för handspriten. Jag får panik när folk uppdaterar på fejjan och inkluderar världens äckligaste uttryck och försöker panikartat ta reda på när jag stött på dem senast, om jag stött på dem nyligt. Jag har öronen på helspänn och följer "dagens personalmeddelande" med spänning. Vem är sjuk och varför. Har de barn, hur gamla, vem är lite blek, vem verkar lite illamående...Vem vem var var? Hjälp!

Fortsätter på själv-spåret. Själutlämnande var ordet för inlägget.
Men nu vet ni, håll er på armlängds avstånd. Minst.
6 vitpepparkorn om dagen håller *peppar peppar* ordning på magen.

B O M B E double T E S

Hoho, sitter och googlar bandet (ja men jag gör det ibland, som att inte ni brukar googla er själva...) och läser om spekulationer kring vad vårt album ska heta. Hoho. Det vet jag. Det har väl alla vetat länge. På fråga a) svarar jag: Ja det kommer att rimma...typ. På fråga b) svarar jag: Nä ok, det fanns ingen fråga b. Men jag tackar och bockar för att det finns folk därute som peppar på " vårt första album på 29 år".

Idag är jag självupptagen, självgod, inte så självkritisk och för en gångs skull känns allt ganska självklart.

Att göra saker tillsammans.

Jag citerar Ellen (som just nu flitigt förekommer i den här bloggen)
"Jag släpper mitt första album på 29 år"

Ikväll ska vi träffas hemma hos mig och lyssna igenom låtarna.