Mikä fiilis mulla on!

Äntligen är den här. Kvällen då jag får vältra mig i finsk musik.
Vilken fest!

Hemma.

Varvar Paper med romantisk komedi. Lyssnar på nytt och tittar på nåt gammal med andra ord.
Inget och då menar jag verkligen inget går upp mot en romantisk komedi till jul. Ikväll "Om ödet får bestämma". Jag funderar på att plöja såväl "How to loose a guy in 10 days", "Almost famous" och självfallet alla tiders film (och min all time favvo ) "Före detta fruars klubb" inom en ytterst snar framtid. Imorgon till exempel. Paper håller mig sällskap på löpbandet och Hawn/Hudson i soffan. Hejdå 2010 , Hej 2011 jag kör på i nygamla hjulspår.

och tårarna del 3

Kombinationen soluppgång i Norrbotten en kall vintermorgon och Anna von Hausswolff "Old Beauty, Du kan nu dö" är farlig. Tur att bussen var i princip helt tom.

En känsla av meningslöshet

Loggade precis in på jobbmejlen. 6 nya mejl sedan dan för dan. Ett "dagens personalmeddelande", ett digitalt julkort och fyra meddelanden om att jag vunnit en miljon, ärvt en miljon av en avlägsen släkting i ett avlägset land (!) och att någon vill förvalta mina obligationer....Jag öppnade inget av mejlen, jag måste ju har något att göra på jobbet i morgon. Jag funderar på om jag ska ägna mig åt att detaljplanera alla vårens produktionsmöten.
Undrar om någon annan kommer att vara i huset....?

Bara lite kort.

Ikväll var det en kille som sa till mig att att lyssna på mitt band, att se oss live, var ungefär detsamma som att någon kalasade på hans penis. Det är fan en komplimang.

Ett löfte till mig själv

Jag tänker inte överpeppa på förfesten.
Jag tänker inte ramla handlöst på dansgolvet, ej heller i en trappa, ej heller utomhus och absolut inte under kramar.
Jag tänker inte komma hem kl 05 och kräkas.
Jag tänker alltså inte väcka mamma genom att leva om i badrummet
Jag tänker inte vakna med en stor bula i pannan och tänka...wtf!

Men jag tänker ha minst lika kul.

Dan före dan.

Att inte fira självaste julafton tillsammans innebär att man får öppna julklappar några dagar innan istället. Principiellt är jag emot det. Julafton är julafton och alla dagar innan är inte det. Men vad gör man inte när anledningen är fin som socker. Jag har missförstått allt tror jag. P vill att vi ska öppna våra klappar tillsammans för att han vill se min reaktion...det är tydligen en viktig poäng. Jag vill att han ska öppna sina julklappar med sin familj för att se deras reaktioner. Helt fel, jag förstår ju det nu. Även klappjakten vill jag vinna.

Jag öppnade:
Billy Bragg - The progressive patriot ( a search for belonging)
The Smiths - Boyfriend in a Coma

I morgon åker jag norrut.

Det måste varit ödet.....

....som spelade in när jag nyss fick strålande besked samtidigt som Gimme Indie spelar Camera Obscuras "Swans". Tänk att jag fick dela det med Tracyanne. Tänk om hon visste.

På jobbet idag.

.....eftersom ingen ändå verkar svara på mejl.
Hur ska det bli nästa vecka.

Nyårsnatten

Planeringen inför nyårsafton 2010 startade väl egentligen redan förra året. Prestigelöst men välplanerat är alltid grunden. I år kör vi finskt tema. Det innebär, precis som året när vi firade Ryskt nyår, att vi får fira in det nya året två gånger, kl 23 och kl 24. Perfekt!
Musikplaneringen är på gång och beställningar från Finland är gjorda. Nu ska den klassiska julmaten kompletteras med andra varmrätter. Jag googlade "Finsk nyårsmat" det här var svaret jag fick

Menade du: Fransk nyårsmat

Jag säger då det.

Berlin, baby!

Två puckon åkte till Berlin.

Everybody dance, clap your hands, clap your hands.

I morgon spelar jag mina disco - och modern soul favoriter på Schmäck Kompaniet mellan kl 18-20.
Kom, mingla, shoppa och stampa takten.

Cos I get my kicks out on the floor

I berlin gick en dröm i uppfyllelse. Jag gick på en Northern Soul All Nighter. Det var allt jag kunnat drömma om och mer därtill. Jag skulle vilja skriva så mycket om det här men jag orkar inte ikväll. Samtidigt kan jag inte hålla mig utan vill bara vara glad glad glad och låta er ta del av det.

Jag har nog aldrig känt mig så hemma, så bekväm och så lycklig som under några korta timmar natten mellan fredag och lördag. Det var precis vad jag i snart 15-års tid drömt om. Det som hade fulländat min kväll var om också min vän Eva och Jonas hade varit med. Kom igen, vi kan väl åka alla tillsammans!!

Moloko ger en hint av det fantastiska jag upplevde. Följ länken, inbäddningen är inaktiverad på begäran tydligen....
Tittar på videon om och om igen - som så många gånger tidigare - och kan inte sluta fascineras av hur mycket den faktiskt präglade min upplevelse. Jag har som sagt länge drömt om detta men aldrig haft tillfälle att ta mig hela vägen till en All nighter. Inget sällskap, ingen resevana, inget mod. Videon har snurrat flitigt hos mig istället. Nu var jag huvudpersonen, jag var Roisin Murphy och P mitt eminenta sällskap och kvällen innehöll allt. Till och med talkpulvret stod vid dansgolvet och pudrades då och då över golvet för att maximera dansstegen.

På väg hem

Som den tidspessimist jag är har jag såklart bokat flyget hem med lite väl mycket marginal. Ångrar mig nu. Anlände från Berlin redan klockan 16, och nu sitter jag här. På Arlanda. Fortfarande på Arlanda och klockan närmar sig avgångstiden. Äntligen. Jag fascineras nästan alltid av att jag sällan (nästan aldrig faktiskt) ser någon vid gaten som jag känner igen. Det ger mig lite en känsla av att Umeå, väl trots allt, är en metropol......

Berlin då, jag vad mer kan jag säga än att jag älskar Berlin. Fast just nu vill jag faktiskt bara hem. Mina skor behöver bli torra igen och jag behöver lyssna på nya skivor.

Ligger i en fyraårings rum och bloggar från en iPad. Jag är framtiden.

På väg

Först möte i Uppsala sen Berlin.
För första gången får jag och P resa tillsammans till en plats vi båda varit på tidigare men i heeelt andra sammanhang.
Lycka!

Popnation

Läste en artikel om "Det svenska musikundret" och blev sugen på svenskt 90-tal. Ett sug som växte sig allt starkare när jag hörde Instant Repeater 99 med TSOOL häromdagen och raskt slungades tillbaka till ett vintrigt Luleå istället för ett Umeå i december-yra.

Igår tog jag mig äntligen tid att tillfredställa mitt behov och plockade fram en av mina mest välspelade cd-skivor från den tiden - "Popnation" en samlingsskiva utgiven av Blekingska Nationen med låtar av artister/band som spelat där mellan åren 1994-1996. Som jag lyssnat. Som jag diggat. Den här skivan har inte bara ett nostalgiskt värde för att den innehåller låtar och artister som representerar den svenska indie-scenen under 90-talet. Det är också den första skiva jag köpte när jag som 16-17-åring åkte till Stockholm alldeles alldeles själv. Det var till skivbutiken Sound Pollution man skulle gå hade jag hört. Och dit gick jag. Stod och bläddrade bland skivorna, spanade över axeln efter "tuffa" Stockholmare och smög sedan fram till disken med skivskörden. Det var stort. Som parentes kan det kanske också nämnas att det var samma helg som jag snubblade över ytterligare en skivbutik och köpte min första The Smiths 7":a - "Panic". Starten på ett ännu pågående samlande och tillika total lycka.

Scennärvaro/Sen närvaro på jobbet.

Tala ur skägget och sök ljuset är en av flera tankar under dagens kulturkonferens.

Hur kan det komma sig att erfarna talare inleder sina föreläsningar med att säga "oj vilket starkt ljus" och sedan ställer sig i kompakt mörker? För att jobba med scenkonst kan det vara en fördel att de facto också ha stått på en scen - själv.

Snart tänder dem i taket/ Vart hamnar alla stjärnor då.

Här är en mening jag inte trodde att jag skulle formulera ens för mig själv:
Jag planerar för en ny tatuering.

Nu söker jag efter den ultimata låttexten. Jag som samlar på små små korta utsnitt från fantastiska musikstycken borde inte ha så här stora problem med att hitta "den". Men det är omöjligt. Jag inledde med att aktivt välja bort artister/band jag ägnat år och dar åt att gräva ner mig i. Vissa saker funkar helt enkelt inte. Blir för kliché, blir för mycket dåtid, blir för mycket Elin 17. Jag har förstås feeling när det kommer till ett specifikt band men är ändå långt ifrån att kunna ta ett slutgiltigt beslut. P tror att jag gett mig själv ett omöjligt uppdrag eftersom jag tenderar att citera väldigt långa stycken. Jag tror han är rädd för att det kommer att sluta med en ryggtavla. Och jag är rädd för att han kan ha rätt i det fallet. Tänk 6-7 ord Elin säger jag till mig själv när jag lyssnar, letar och analyserar under promenader, cykelturen till jobbet, på löprundan eller hemma i soffan, på golvet, i högtalaren. 6-7 ord. Det är inte mycket det. Så mycket kan gå fel också tänker jag. Tänk att tatuera in en fellyssnad låttext:
Typ så här: Chinese is nice, Chinese can stop you. From doing all the thing in life that you´d like to (the Smiths)
Eller felstavat: Rose, I'm feeling older, courage my love it makes me balder (istället för bolder) (Camera Obscura).
Eller att jag tar något på allvar medan artisten ifråga egentligen är superironisk. Som att spela Lou Reeds "Perfect day" på sitt bröllop utan att reflektera över att den kanske handlar om ett pågående heroinmissbruk. - typ som The LA's " There she goes".

Ok, jag inser ju att Tracyanne aldrig hade blivit av om jag inte i all hast, i Bombettesbilen från Berlin, bestämt mig för att tatuera mig. Mindre tänka, mer göra kanske.

....men ändå.

Dunka-Dunka

Det ska mycket till innan jag skulle få för mig att klaga hos grannen trots att väggarna skakar av basen. Det har förstås att göra med att jag är en liten konflikträdd skit men i det här fallet finns det faktiskt viktigare anledningar också. Jag tycker att det är fantastiskt. Fantastiskt att grannens son på 16-17 år spelar hög musik när hans mamma inte är hemma. Jag ser framför mig hur han, precis som jag, önskar att han fick bygga bo inne i högtalarna för att liksom kunna kliva in i alla de låtarna som betyder något för honom. Kanske studsar han runt där i sitt pojkrum, mimar i hårborsten och tränar rockposer framför spegeln. Kanske glider han runt i strumplästen, in och ut i vardagsrummet som en riktig Tom Cruise i Risky Business. Jag hoppas.

Däremot, om han sitter i strumplästen, framför datorn, med en öppen jolt-cola och spelar dataspel med hårdrocken som stridsagitator - ja då skulle jag bli besviken. Så det handlar kanske lite om det. Jag vill nog inte veta, så därför ringer jag inte på. Jag vill hellre hoppas. Under tiden står jag ut med hans dunka-dunka.