Jajustja

Ni kanske undrar vad som hände med stickandet?
Åt skogen är svaret. Nu ligger den senapsgula långt-ifrån-ens-halvfärdiga halsduken i en tygpåse och hånar mig. Fast nu tänker jag att sticka är en vintersyssla och därför ändå inte är särskilt aktuell ändå. Vem stickar på stranden liksom? Har jag då aldrig sett. Ullgarn, halsduksmönster, sandstrand och gassande sol ter sig tämligen världsfrånvänt.

Men i höst tar jag upp det igen. Då ska det stickas babyfilt. Eftersom det är beräknad nedkomst i december (inte för mig då alltså bara så ni vet) så har jag en deadline. Mitt senaste (enda) halsduksprojekt påbörjades nog lite väl sent.

Music is my boyfriend.

Kommer hem till välstädat hem där jag ändå ser att vi lever och bor.
Det värmer mitt hjärta.

"Men jag tål inte pärmar"

...ropar Britta Jansson medans jag fortsätter trycka ner pärm efter pärm.

Jag har inte hunnit med nåt av det där jobbet jag tog med mig på tjänsteresan. Hade liksom tänkt jobba med andra projekt parallellt med det här projektet. Gick sådär. Jag är så fruktansvärt trött efter de här dagarna och bygger på med ny tjänsteresa till veckan. Till det lite lyxigare Lycksele.
Hur ska jag hinna? Förutom att jag faktiskt får en ledig söndag i morgon ser min kalender galen ut med jobb, möten, telefonmöten och rep och ännu mera rep, obligatorisk träning, kulturkonferens, och spelning till helgen. Puh!

Eskilstuna 01.24

Utanför mitt fönster spelar någon Van Halen's "Jump" på Marimba. Jag tänker på alla de andra "vuxna" som ägnar morgonmöten åt att klaga på att det är livat. Jag har varit på turné, jag har hört och sett mycket. Jag sätter in mina öronproppar och sen är det bra.

Nu har de gått över till Toto's "Africa". Det blir proppar tidigare än väntat kanske.

Heartbreak hotel.

Well, 24 år. Det kan jag leva med.
Känner mig lite mindre som en deltagare i år - och lite mer som de andra vuxna.
Fast inte som de andra vuxna heller eftersom jag blir snurrig av ett glas vin, går och lägger mig innan midnatt och kliver upp för att springa varje morgon. Så någonstans mittemellan då kanske, mellan de som inte får och de som redan gett upp.

Aldrig för mycket

Luther Vandross "Never too much" är en av världens bästa låtar.
Det bara är så.

För andra året i rad gick jag på föreläsning med Jojje Wadenius bara för att få höra historien bakom låten och inspelningen av den. Om känslan, om riffen, om att vara samspelt och om att versionen jag lyssnar på om och om igen faktiskt bara är en andra liveupptagning. Nördigt, sjukt men sant.

Jag som inte brukar bry mig om sånt.

Fortsättning

Nej, det var inte så jag skulle agerat. Det fungerade inte alls. Men hot om våld gick hur fint som helst.

My teenage years were wasted all on me

På tjänsteresa, med ett gäng ungdomar. Tonåringar för att vara exakt.
Jag tror precis att jag begått alla kardinalfel som "förälder"när jag väckte den som påstod sig vara "sjuk" men tydligen bara var trött.

Redan där. Att jag gick på det alltså. Trodde på fullaste allvar att han var sjuk.
Ringde. Knackade på dörren. Till slut tvingade jag städerskan att släppa in mig med huvudnyckeln. Då satte jag igång. Jag körde på skuldkänslor:
- tänk på dina bandkamrater.
- varför ska du få åka gräddfil när de sköter sig
- tänk på att det här arret kostar pengar.
- du kostar pengar.

Efter det sa jag sanningen:
- du är lat
- du ställer inte upp för dina vänner
- du är en dålig kompis

Sedan lade jag dock till:
- det är ju för din skull.
- utnyttja din chans att lära dig något nytt
och igen
- det är för din skull.

Jag vet inte, är det så här man ska agera?

You've lost me.

Jag är ett barn av den ironiska generationen. Jag kan ironi. Jag lever på ironi. Jag använder den ofta och jag blir arg när den kritiseras. Men ibland är jag helt lost. Som när jag träffar sörlänningar som "gör sig lustiga" över Norrland. Frågar om isen ligger kvar, om det är frost, om vi kan odla något i våra trädgårdar, om vi har plusgrader än. Jag förstår inte, är det ironi eller är det annat? Till exempel total jävla dumhet? Jag vet inte, jag förstår inte. Hjälp mä!

Tredje året i rad.

Och även i år förväntar jag mig att kidsen 13-20 år som deltar i musiktävlingen ska ställa frågan:
- Och vilket band spelar du i?