Som en fluga på väggen

En tidig morgon i San Feliu De Codines: Jag sitter på den vänstra fönsterplatsen i en liten lastbil omgjord till minibuss. Sätet (som är mer av en bänk än ett regelrätt säte) är av vinyl och alldeles för smalt. Jag sitter på ett ihopvikt, vitt (men fläckigt) överkast som nog ska fungera som träsmak-i-rumpan-dämpare. Det har knölat sig! - och jag har redan träsmak fastän vi nyss har startat. Jag har fingervantar på fötterna.

Vi smyger fram i trånga gränder, jag ser inte en människa, det är verkligen helt folktomt. Men jag vet att de bor här. Folket alltså. För kvällen innan har vi spelat på Folkets Hus och i natt har vi bott på ett dagis. Så de har barn också. Folket alltså. Utomlandskänslan är stor. Det är så annorlunda i andra länder att det är svårt att undgå.

Helt plötsligt ser jag en....två....tre.....fyra....fem...affischer. På oss. En bild. Jag finns med på bilden. Jag hänger på en vägg i San Feliu De Codines. Jag har kanske hängt där ett tag...Kanske hänger jag kvar...

This old house is not a home.

Det är så otippat. Inte meningen alls. Jag vet inte vad som hände.
Sista badet taget. Allting nerpackat. Har fotograferat röran. Camera Obscuras Let´s get out of this country avslutade skivspelarens tid. Men nu.

If a song could get me you. Nu var det tionde gången idag. Minst.

Rose, I´m feeling older. Courage, my love, it makes me bolder

Om två veckor flyttar jag. Dubblar ytan, minskar avståndet och tar ytterligare ett kliv mot en idé av vad vuxenlivet är - och hur det, rent fysiskt (eller kanske estetiskt) ser ut. Bostadens buckliga plastmatta byts mot parkettgolv, två garderober mot klädkammare, fransk balkong mot stor balkong. Men kvar lämnar jag en liten liten lägenhet med stor stor frihet. Jag undrar vad som ska soundtracka min flytt? Jag funderar och funderar, tänker så det knakar. Jag är ett sentimentalt freak och min viktigaste källa till minnen står prydligt sorterade i bokstavsordning. Jag märker redan hur mina musikval speglar ett rättvisetänk. Det blir mycket av det som spelats mycket. Det är jag skyldiga dem.

Men sista låten. .........Och första låten.

The bad news is that Neil will be taking over both branches and some of you will lose your jobs.The good news is, I´ve been promoted,so... every cloud

Det kom ett mejl.....

"Utbildning, den nya kopieringsmaskinen. Fredag klockan 09.30 i sammanträdesrummet"

Så, där satt vi och lyssnade på när två välklädda män gick igenom den nya kopieringsmaskinens alla fantastiska funktioner. Alltså, de jobbar med kopieringsmaskiner - att sälja in och utbilda. Det var så seriöst. Och den ena kallade maskinen för "han".
Det är det roligaste som hänt på länge. Inombords dog jag av skratt. Kan det bli mer Office än så?

Jag plockar höstlöv och är så jävla twee

Inne på närbutiken står en kille i numrerad sportuniform och väntar vid postdisken. Han på sitt paket, jag på betjäning. Han mimar med i låten som skvalar ur radiohögtalarna. Måste vara en kommersiell kanal för det är då en låt som gått mig helt förbi. Säga vad man vill om kvalitén på p3 men vissa typer av låtar spelas inte. Jag kan inte sluta stirra på hans läppar som synkar en vän mansröst som vad jag förmodar tillhör en fager blond ung man - inte helt olik killen vid postdisken. Hursomhelst. Han kan den verkligen utantill och mimar med sådan inlevelse att jag börjar fantisera ihop en historia om hans liv. Låttexten verkar handla om livsavgörande val och den plötsliga insikten om att endast du själv har makten att ta dina egna beslut. Jag tror han tänker på en tjej. Eller på plugget. Eller på om han ska hoppa av innebandylaget eller inte - nu när han fått en numrerad overall och allt så vore det kanske dumt.

Jag fascineras i alla fall av att en låt som jag,..jag... aldrig hört, verkar betyda så mycket för honom. Ja se, det är olika.

Förövrigt är jag rädd för Pink. Jag tror att hon är som de där överförfriskade innebandytjejerna som knuffar sig in på tjejtoaletterna på krogen. Bankar och sparkar på dörren fast än jag precis reglat dörren.

Kanske hittar de varandra ikväll.

I´d rather dance with you than talk with you

Slösurfade och hittade den här listan på en annan blogg. Rolig. Jag gillar roliga, finurliga saker. Till synes enkla idéer, så enkla att de blir svåra att komma på - eller kanske svåra att lita på som enkla idéer helt enkelt. Ungefär som konstprojektet "Ensamma tillsammans" som jag hade turen att promenera förbi några kvällar i februari. Den gjorde mig så lycklig. Hos tolv personer, boende i samma hus, i samma del av staden som jag, sattes en extra Tv upp i fönstret. Riktad ut mot gångvägen och kopplad så att det som personen inne i rummet tittade på blev synligt för förbipasserande. En kavalkad av ensamhet och gemenskap, på samma gång. Hur ofta har man inte tänkt tanken. Om folk bara visste, vad folket vägg i vägg gör....
Åååh om bara jag kommit på den idén. Det var underbart vackert och smart.
Har visserligen inte kommit på idén nedan....däremot har jag lagt till några frågor. Lite för att de var så roliga att svara på, frågorna alltså, men kanske mest för att jag försökte avsluta med en siffra som, i en "räknares" värld kändes bra (och rätt)


Min telefonlista:

Har du kysst nummer sju?
Många gånger. Men det var länge sedan nu.

Har du träffat nummer nio i veckan?
Nä. Ett tag träffade jag honom varje dag, när vi jobbade ihop. Vi sprang på varandra på ett varuhus i Stockholm för några veckor sedan dock. Jag var där på jobb, han hade flyttat dit.

Älskar du nummer tio?
Nej, om jag ska vara ärlig vetjag inte ens om jag någonsin tyckt om honom särskilt mycket. Men en nära vän gillade honom lite där ett tag. Vad gör man inte...

Är nummer elva en sötnos?
Ja många anser nog det. Jag tycker hon är trevlig, sådär som ytliga bekanta kan vara.

Är nummer femton en bästis?
Ja det är han sannerligen. Min allra finaste Daniel.

Har nummer sexton gått i samma klass som du?
Ja det var under gymnasietiden som vi blev bästisar, Daniel och jag. Det här är hans hemnummer. Eller snarare numera numret till hans mamma - eller där man når honom under storhelger.

Brukar du hänga med nummer nitton?
Nä, men vi ses ibland vid bardisken på stamstället. Vi hängde förr. Jag kan sakna det ibland.

Är nummer tjugo bra?
Ja. Hon är toppen och min namne. Så på jobbet blir jag nummer 2.

Gillar du nummer tjugosex?
Vi gillade varandra stenhårt i många år. Men så händer saker och ting. Jag tänker fortfarande ofta på detta par dock.

Vet du om nummer trettioett har ett förhållande?
Nä hon är singel. Och het. Ring mig så får ni hennes nummer!

Hur känner du nummer trettioåtta?
Hon följde mitt band med en videokamera hela sommaren. Resultatet såg vi igår, det blev en finfin liten dokumentär.

Är du intresserad av nummer fyrtiotvå?
Nä, inte mer än att jag bryr mig om honom eftersom Johan är min kusin.

Hur länge har du känt nummer fyrtionio?
Känt och känt. Vi träffades i festsammanhang, hängde runt i festsammanhang. Det var förra året. Han bor inte kvar i stan.

Vad betyder nummer femtiofem för dig?
Kundservice utlandet, mycket lite.... jag är ingen vagabond direkt.

Brukar ni höras, du och nummer sextioett?
Ingenting på tio år. En gång i somras. Det var trevligt.

Varför har du numret till nummer sextiosju?
Det är också min kusin. Vi sa att vi skulle ses i julas. Men, det gjorde vi aldrig. Jag har tjugosju kusiner....

Är nummer sjuttiotvå den nästa som raderas från din telefonlista?
Nä, hon har ju just kommit med. Inte en chans. En toppentjej!

När träffade du nummer åttio senast?
Det var i somras. På en klubb i Stockholm. Man träffar alltid bekanta i den staden.

Mmm det är olika.....

I senaste numret av Elle listar en svensk " designer och musikälskare" sina favoriter - just nu. Kalla mig vad ni vill, men ingen, verkligen ingen med musikintresse (eller självrespekt) nämner väl någon av följande i en "bäst just nu lista": Eddie Vedder (solo), Linkin Park och Alice in Chains a k a Dirt a k a 1992?
(och ingen går väl för guds skull omkring med detta i hörlurarna....)

Jag är relativt ointresserad och okunnig när det kommer till svenska designers, så huruvida hennes tvivelaktiga musiksmak avspeglas i hennes design kan jag inte avgöra. Tanken på att bildgoogla henne slog mig såklart. Men det känns lite som att skriva avhandlingen innan det emipriska materialet samlats in.

Följ min tankekedja.

Dirt kom 1992.
De flesta som äger Dirt köpte den på cd 1992.
CD var sjukt coolt då
Mp3 kom tidigt 00-tal
Att ha Dirt i sin Ipod betyder att man laddat ner den.
Att ha Dirt i sin Ipod är inte coolt. Bara läskigt.

Men tänk om, hemska tanke, allting bara handlar om ett hjärnsläpp de luxe. Få saker skrämmer mig så mycket som att behöva namnge mina personliga favoriter - under press. I flera år har jag lekt med tanken på att medverka i Christer i p3´s fördomsprofil - Vad säger din skivsamling om dig? Men varje gång jag lyssnar på inslaget sitter jag krampaktigt och försöker svara på frågorna i frågandets stund. Det går käpprätt åt skogen.

- Världens bästa skiva
jag: öööh Far beyond driven med Panthera (fan fan fan det enda skivomslag jag såg framför mig)
- Världens bästa kärlekslåt
jag: Foreigner I wanna know what love is (fan fan fan den enda låt med kärlekstema jag kom på)
-Världens bästa låt:
jag: Under the bridge med Red hot Chili Peppers (fan fan fan dubbelfan)
-Den första skiva du köpte:
jag: Absolute Music 13 (fan fan fan men det var den som följde med cd-spelaren 1992)

Resultat: Du är smaklös. På alla plan. Och antagligen född någon gång mellan 1977-1982. Under press svarar tonårsreptilhjärnan på alla frågor. Dina enda referenser utgörs av följande: Högstadiet.

Kanske måste googla henne ändå. För att se om min tes stämmer....Fast samtidigt:
" Somewhere i belong med Linkin Park - Deras texter tilltalar mig. Killarna har något att berätta."

Jag vet inte....

Ja tack, jätte.....

I tre veckor har jag låst in mina saker i samma skåp på gymet. Nummer 48. Nedre plan.
Första gången gick jag på ren känsla. Ett jämt nummer. En bra plats. Andra gången gick jag på charm. Småfnissade åt mig själv för att jag är så tokrolig. Samma skåp *fniss fniss*. Tredje gången gick jag på tur. Fjärde och femte gången på rutin. Sjätte gången var det en sport. Elin vs Folk 6-0. Igår förlorade jag. Elin vs Folk 6-1. Jag hatar folk.

Du kan kanske smittas på ett tåg, när du råkar röra vid ett handtag

I helgen roade jag mig med att vara magsjuk. Det måste jag dock nyss glömt bort eftersom jag tuggat i mig alldeles för mycket Salmiak-lakrits. En "pik pak" (läses med finsk brytning) står i mitt lilla skafferi. Jag kan inte motstå att smyga ut i köket, öppna skafferiet och vrida och vända på de fina förpackningarna. Då och då slinker tummen och pekfingret ner och plockar upp svarta trianglar med rutmönster. Jag gillar det faktum att Finland lagt ett värde i att inte uppdatera allt som kommer i det modernas väg. Såsom tex. lakritsförpackningar. Tillbringade många av mina barndomshelger i norra Finland och i Tornedalen. De grå husen, trafikskyltarna med kantigt typsnitt och neonskyltar som andades 50-tal gjorde alltid att jag tänkte på Finland som om det existerade i en annan tid. När jag och morfar, på lördagsförmiddagarna rullade över bron, över gränsen, från Sverige till Finland åkte vi ju faktiskt också till en annan tid. Till morfars hemland. Ett land han lämnat. Jag tror att tanken på denna emigration förstärkte min syn på Finland som Då och Sverige som Nu. För, man lämnar väl inte någonting som är bättre?

Förresten så var det nog på Finlandsfärjan jag ådrog mig denna det äckligaste av virus. Och det var nog alla svenskar ute efter billig sprit och salmiak(!) som bar på den.

But I know how I feel about you now

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det här med bloggandet då alltså. Eller med arbetslösheten. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag hände. Sommaren hände. Knockade mig totalt. Jag var arbetslös, sen blev jag bara ledig.

B___a___r___a ledig.

Det har varit en utmaning ska jag säga er. Att göra allt och ingenting.

Saker jag gjort i sommar som jag aldrig (eller sällan) brukar göra annars:
1. Varit spontan (ja så till den grad att jag inte, dagen innan detaljplanerat morgondagen. Mental planering är en annan femma däremot. Att inte planera kräver en hel del planering ska sägas).
2. Varit på bio 2 gånger. (Jag går aldrig på bio. Det är en aktivitet som kräver alldeles för mycket spontanitet)
3. Varit på middagar och andra sammankomster utan att ansvara för vare sig inbjudningar eller matbjudningar

Vid närmare eftertanke och summa summarum - spontanitet är det nya svarta.
Eller kanske inte.
Men som accessoar klär den mig ibland.