En tidig morgon i San Feliu De Codines: Jag sitter på den vänstra fönsterplatsen i en liten lastbil omgjord till minibuss. Sätet (som är mer av en bänk än ett regelrätt säte) är av vinyl och alldeles för smalt. Jag sitter på ett ihopvikt, vitt (men fläckigt) överkast som nog ska fungera som träsmak-i-rumpan-dämpare. Det har knölat sig! - och jag har redan träsmak fastän vi nyss har startat. Jag har fingervantar på fötterna.
Vi smyger fram i trånga gränder, jag ser inte en människa, det är verkligen helt folktomt. Men jag vet att de bor här. Folket alltså. För kvällen innan har vi spelat på Folkets Hus och i natt har vi bott på ett dagis. Så de har barn också. Folket alltså. Utomlandskänslan är stor. Det är så annorlunda i andra länder att det är svårt att undgå.
Helt plötsligt ser jag en....två....tre.....fyra....fem...affischer. På oss. En bild. Jag finns med på bilden. Jag hänger på en vägg i San Feliu De Codines. Jag har kanske hängt där ett tag...Kanske hänger jag kvar...
1 kommentar:
Det är mäktigt! Kul att du skriver igen, keep going. Hoppas ni rockar oslo i helgen!
Skicka en kommentar