Den som blir ensam kvar.

One look att you and I can´t disguise I´ve got hungry eyes

Dagen D.

Jag har en underbar vän som också råkar vara en fantastisk historieberättare. Den bästa. En av mina favorithistorier handlar om när hon skulle vara kattvakt. Knappt ett dygn handlade det om tror jag. Hon köper med sig mat dit, mat som skulle kunna mätta ett helt kompani, i en hel vecka. Hon äter tills hon de facto tror att hon ätit ihjäl sig. Att magsäcken ska spricka. Att kattvakteriet ska sluta i en ovärdig, sprucken död i soffan. Med en galen katt som enda sällskap. Hur länge som helst skulle hon ligga död - eller ja, i alla fall ett dygn. Jag tycker det där dygnet är oerhört intressant. Eller snarare känslan av dygnet som en evighet. Jag är i en liknande situation ikväll, fast tvärtom på något sätt. I morgon efter lunch ska jag göra ett kirurgiskt ingrepp som kräver att jag måste vara fastande från kl 06.00 i morgon bitti. När jag tänker på det känns det som att det är en vecka- minst. Jag tänker att jag borde äta hur mycket som helst nu, för att klara mig igenom alla timmarna. Men när jag tänker ett extra varv är det ju egentligen bara lite som att missa frukosten. Jag behöver inte trycka i mig mat nu. Min kropp behöver inte den näringen för att överleva.

Det slår mig vad det egentligen handlar om. Precis som min vän, som ju faktiskt var oerhört rädd för katten hon skulle vakta, kan jag inte se slutet på mardrömmen. När man inte kan se slutet, inte kan våga förstå att det ska ta slut (eftersom det då också måste pågå) är det en evighet. En hungrig evighet.

Vad händer på nätet efter att man dör?

Idag såg jag ett bekant namn i en ytlig bekants statusuppdatering. En länk till det bekanta namnet fanns det också. Jag klickade mig in och hamnade någonstans i Boden på 90-talet. Tror jag. Gick igenom lite bilder, lite länkar, gjorde lite hjärngympa och försökte komma ihåg när vi senast sågs och om vi hånglade då. Tänkte att jag kanske, för första gången, skulle ta upp kontakten - sådär facebook:aktigt alltså. Som vissa gör. Vissa oftare än andra. Jag planerade för ett litet mejl, eller ett litet hej. Några timmar senare, i kommentarsfältet på samma statusuppdatering förstår jag att det bekanta namnet har dött. Nyligen.

Det kändes lite olustigt men jag kunde inte låta bli att klicka mig in på sidan igen. Lite som för att ses en sista gång - även om det egentligen för länge sedan var sista gången. Och jag tänker, vad händer på nätet när man dör? Hur länge lever man kvar?

Men ja!

Nu är den på gång. Hösten. Ett säkert tecken är, förutom gulnande lov, att jag helt plötsligt befinner mig mitt uppe i ett indie-skov. Rangliga gitarrer, småusla produktioner och darr på rösten gör mig lycklig.

Jag spotifyar Sarah-samlingar, internetshoppar på Rough Trade och youtub:ar the Pastels. Jag loggade till och med in på e-bay bara för att se exakt hur mycket samlingarna jag spotifyat egentligen kostar. Jag har inte råd, i år heller.

Plötsligt händer det.

Det var en fin kväll på Scharinska igår. Inte för att vi vann pop quiz, för det gjorde vi inte. Utan för att träden var gröna, solen sken, luften var så där lite lagomt krispig och kall och för att det spelades bra musik. Det är inte ofta jag för höra riktigt bra indie ute. Aldrig skulle jag vilja säga. Men så igår.

Tack.

Asså

Jag vaknade upp och ba va!!!? är jag brunett. Trodde det var en dröm.

Blondiner hade roligare.

Här hade jag tänkt lägga till bilden "Fotomin #4" på temat hur man ser ut när man har skräck i blicken.

Men jag måste vänja mig lite vid den nya looken först.

Vad är det jag brukar säga om Måndagar? Ja just ja, jag gillar dem inte.

Datorstrul på jobbet. Den hänger sig, hela tiden. Tårtbiten (MAC för "jag-tänker") snurrar, snurrar och snurrar, i tid och otid. Det gör mig oerhört irriterad. Ni som känner mig vet, att när tålamodet tryter då går det fort för humöret att hamna på djupaste botten. Där tänker jag ligga hela dagen tror jag. Vältra mig i dyn, kräla i lera. Alger kommer att fastna mellan mina tår, jag kommer att halka, stöta i tån i en sten. Ja, ni förstår. Det är måndag.

En annan tid

På tal om att längta tillbaka. Visst känns det här helt plötsligt långt borta? Det var ju för guds skull bara förra veckan. Idag har jag till och med tittat snett på personer med linne och shorts.

Fotomin #3

Jag vetinte. Den nakna sanningen, osminkade verkligheten, semesterlooken, solen-i-ögonen. Jag längtar i alla fall tillbaka.

Om när vi nästan dog

En helt vanlig dag på landsvägen missade den här järnplattan oss med några få sekunder, några få meter. Vi mötte en lastbil, av den skrotigare sorten. Den körde knappast enligt hastighetsbegränsningen, körde över ett gupp (något det finns mycket av längs Torndalen). *skrammel klirr krasch*.

Jag tänker på han som fick ett lastbilsdäck på sig i Skellefteå. Eller lastbilen som välte och dödade en kvinna i somras.

Vart vi var på väg? Hälsa på farmor och farfar på Karungi kyrkogård.

Back to life, back to reality.

Så var den över. Semestern. Och sommaren också. Jag vågar vägra någonting annat än jeansjacka dock. Och strumpor - glöm det! Jag tänker njuta av nätta och lätta ytterkläder ett tag till. På önskelistan står dock fingervantar Gärna sådana där utan fingertoppar. Jag behöver dem för att överleva på kontoret. Kallt är bara förnamnet. Jag inventerar garderoben hemma efter ylleplagg att ta med till jobbet. Bara för att. Och bara för att det är så kallt hela tiden.

Annars då? undrar du.
Nja inte mycket säger jag. Ikväll är det popquiz. Förhoppningsvis inomhus. Vi ligger fortfarande tvåa, men ettan har dragit iväg efter att vi lämnat w.o två veckor i rad. Ikväll kanske vi knappar in.

Annars laddar jag mest för nästa helg. 30-årsfestival med allt vad det innebär. Bland annat debutspelning för ett ytterst hemmavarande,sällan repande, parprojekt.
Kräks, säger du.
Äsch, säger jag. Vi tog pressbilder igår. Hängde i replokalen några timmar. Det är så härligt. Att ha någonstans att hänga, som inte är hemma. Det gör mig stolt på något vis. Att jag tar tillvara på mig själv.