Urladdning / Heart on my sleeve

Tack SVT 24 för att ni visade Broder Daniel Forever just ikväll. Det var precis den typen av känslomässig urladdning jag behövde. Äntligen känner jag saker igen. Jag har sedan mitten av nittiotalet alltid lyssnat på - men samtidigt aldrig kunnat lyssna på BD. Det gör så in i helvete förbannat obeskrivligt ont, har alltid gjort och det kommer alldeles tydligt för alltid att vara som att riva ut hjärtat och stansa fast det utanpå kroppen.
Tårar.

13 nästan 30

Vilka symptom har "30-års krisen"?
Börjar det med ont i magen?

Glömde jag verkligen (för första gången i mitt liv) bort att säga "peppar peppar" när vi pratade kriser sist? Nu kommer straffet.

Min måndag / Ikväll blir det av

Jag köper Manchester-relaterad litteratur. Men jag läser inte, jag löser bara korsord. Två böcker inom loppet av några veckor - flertalet korsordstidningar. Kanske samlar jag på mig inför semestern? Kanske försöker jag shoppa bort min populärkulturella ångest? Jag köper skivor också - men jag lyssnar bara med ena örat. Städar hellre till P3 Pop - "när indiepoppen blev tropisk" var ett ganska intressant avsnitt. Jag blev nästan sugen på Orange Juice (som för övrigt inte nämndes i programmet) - tänkte på några album men tog ett klunk Brämhults istället.

Ikväll ska jag.

Radioskugga

Snart sätter jag mig på bussen och åker söderöver. Ja, inte långt alltså. Bara till Umeå. Ser fram emot att plugga in p3, luta mig tillbaka och se Norrbotten rulla förbi. Det brukar funka helt ok att lyssna på radio fram till Skellefteå - efter det är det ett jävla jox (otippat!). Det finns få saker som gör mig så irriterad som dålig radiomottagning.

Att resa sträckan Luleå-Umeå är också ett ypperligt tillfälle att öva på konsten att sova räv. Jag är riktigt bra på det och behöver nästan aldrig sitta brevid någon. Jag vs Världen 1-0.

Men Snark!

Jag brukar sällan (eller aldrig) kommentera artiklar, bloggar eller andra inlägg gällande bandet här. Men nu kan jag inte låta bli. Det är exakt den här typen av inställning/föreställning/reproducerande/antagande/förlöjligande/ you name it som ger mig glöden att fortsätta, fortsätta och återigen fortsätta.
Tack för inspirationen Norrbottens-Kuriren. Tack.

Luleå, du är inte vad du en gång var.

I toalettkön:

Kille 20 : Hur länge har du haft kort hår då?
Jag: Den här omgången, två år typ
Kille 20: Ah ok. Det är sjukt många tjejer som har kort hår just nu.
Jag: Ja, jo så är det kanske
Kille 20: Det är fan sjukt 2010. Borde det inte vara viktigare att liksom ligga steget före.

Säger killen med halvlångt hår uppsatt i knut......

Istället för musik, förvirring

Jag längtar efter att bli (musik)berörd. Det kliar i öronen och värker i hjärtat men jag hittar inte dit. Jag har tappat feeling. Häromdagen tog jag ett ackord på gitarren (ett d-dur kanske) med utgångspunkt i någon slags bisarr tanke om att skapa - det gjorde jag inte. Istället började jag nynna på "Out on the weekend" av Neil Young. Reste mig upp ur soffan och bläddrade raskt fram albumet. Nu, tänkte jag, nu kommer det att kännas! Hjärtat kommer att dunka varmt och jag kommer att slås av den fantastiska känslan av att vilja krypa in i - och bosätta mig i högtalarna. Men icket. Det var liksom som ingenting, som om ingenting hade nått mina öron. Mina dagar ser numera ut så här: plötsligt infinner sig ett sug - jag snabbar mig till skivhyllorna - men innan jag har hunnit fram ångrar jag mig. Pust, suck , stånk och stön ååå Elin vad tråkig du är, inte det här - säger jag till mig själv.

Sitter på jobbet och lyssnar in mig på framtida projekt. Passar på att slösurfa lite, läsa lite musikbloggar. Tänker att kanske Piccadillyrecords eller Holiday kan bota mig. Det händer inget. Trots att förklaringen förstås ligger i att jag under de senaste månaderna konsumerat offantliga mängder musik såväl hemma som på jobbet så är det bara så otroligt sorgligt. Mina vänner, vart har ni tagit vägen?

Bilburen ungdom

Precis som vanligt sjönk jag, efter hemkomsten från USA, ner till mörkaste botten. Turnédepression kallas det visst. Jag har känt mig spyless på allt, på musik, på vår musik, på folk som bloggar, på folk som läser bloggar, på folk som vill vara nåt, på folk som är nåt, på mig själv, på att läsa om mig själv, se mig själv. På att jag bedömer dig, på att du bedömer mig, på att jag bedömer mig. På att allt alltid måste bli bedömt. På att det som inte blir bedömt inte finns. Att sedan vara producent för en festival under allas lupp gjorde kanske inte saken bättre. Kolsvart botten nådde jag förra veckan på jobb i Uddevalla. Men så här i efterhand så förstår jag att det också var där jag på något sätt började simma uppåt igen. Under fredagen deltog jag i ett seminarium med tema "Vägar till musikbranschen" med bland annat Jojje Wadenius. Hans historia behöver jag knappast nämna och den är inte heller relevant i sammanhanget. Däremot var det en tjej där, i min ålder, som berättade min historia. Som pratade om min verklighet fastän den var hennes. Om att kombinera drömjobb, liv och band. Att se varje tillfälle att vara på turné som semester. Precis så är det. Det är semester, det är ett äventyr. Mitt äventyr. Inte för att jag någonsin varit särskilt äventyrlig av mig - men ändå.
Om inte annat så är det ju faktiskt helt ok att fira midsommar i Berlin!

Herreminje och andra uttryck

Jag köpte jeansshorts på Kupan idag men jag ska insistera på att kalla dem för "mina rock n roll byxor" .
Det ni. Vill ni hänga ändå?

Note to Self

Sluta prata om stödstrumpor. Det är inte årets köp (jo det är det).

Du!

" There´s always someone somewhere with a big nose who knows, who trips you up and laughs when you fall" - det är fortfarande jag.