Tack SVT 24 för att ni visade Broder Daniel Forever just ikväll. Det var precis den typen av känslomässig urladdning jag behövde. Äntligen känner jag saker igen. Jag har sedan mitten av nittiotalet alltid lyssnat på - men samtidigt aldrig kunnat lyssna på BD. Det gör så in i helvete förbannat obeskrivligt ont, har alltid gjort och det kommer alldeles tydligt för alltid att vara som att riva ut hjärtat och stansa fast det utanpå kroppen.
Tårar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar