Precis som vanligt sjönk jag, efter hemkomsten från USA, ner till mörkaste botten. Turnédepression kallas det visst. Jag har känt mig spyless på allt, på musik, på vår musik, på folk som bloggar, på folk som läser bloggar, på folk som vill vara nåt, på folk som är nåt, på mig själv, på att läsa om mig själv, se mig själv. På att jag bedömer dig, på att du bedömer mig, på att jag bedömer mig. På att allt alltid måste bli bedömt. På att det som inte blir bedömt inte finns. Att sedan vara producent för en festival under allas lupp gjorde kanske inte saken bättre. Kolsvart botten nådde jag förra veckan på jobb i Uddevalla. Men så här i efterhand så förstår jag att det också var där jag på något sätt började simma uppåt igen. Under fredagen deltog jag i ett seminarium med tema "Vägar till musikbranschen" med bland annat Jojje Wadenius. Hans historia behöver jag knappast nämna och den är inte heller relevant i sammanhanget. Däremot var det en tjej där, i min ålder, som berättade min historia. Som pratade om min verklighet fastän den var hennes. Om att kombinera drömjobb, liv och band. Att se varje tillfälle att vara på turné som semester. Precis så är det. Det är semester, det är ett äventyr. Mitt äventyr. Inte för att jag någonsin varit särskilt äventyrlig av mig - men ändå.
Om inte annat så är det ju faktiskt helt ok att fira midsommar i Berlin!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar