Är det det här som kallas jet lag? Verkar konstigt egentligen, till saken hör nämligen att jag aldrig sovit så mycket under ett och samma dygn som nu. Men, vaken är jag i alla fall. Klockan är halv tre. Jag är väldigt sugen på iskall fil med linfrö, mandel och russin - det får det bli. Det och ett Gilmore-avsnitt (eller två-tre stycken). Jag kan inte summera USA-turnén än men det var väldigt fint att den första låten jag hörde på svensk mark var Jonathan Johanssons "Aldrig ensam". Jag har haft många fina musikstunder; hört Odysseys "Native New Yorker" på ett fik i Williamsburg, lyssnat på Simon and Garfunkels "America" på väg mot Philadelphia, smålipat till Regrets (New Order) i en butik och hört i princip alla mina favoritlåtar under en och samma kväll när vi spelade på Asbury Lanes i Asbury Park. Dj:n hette DJ och nog tusan var han född till att spela skivor. Det var som att befinna sig i mitt vardagsrum - om mitt vardagsrum varit en vintage/retro bowlinghall med 50tals feeling. I wish. Han gjorde min dag, ja nästan min resa. Det kommer i alla fall att vara ett av mina starkaste minnen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar