Mmm det är olika.....

I senaste numret av Elle listar en svensk " designer och musikälskare" sina favoriter - just nu. Kalla mig vad ni vill, men ingen, verkligen ingen med musikintresse (eller självrespekt) nämner väl någon av följande i en "bäst just nu lista": Eddie Vedder (solo), Linkin Park och Alice in Chains a k a Dirt a k a 1992?
(och ingen går väl för guds skull omkring med detta i hörlurarna....)

Jag är relativt ointresserad och okunnig när det kommer till svenska designers, så huruvida hennes tvivelaktiga musiksmak avspeglas i hennes design kan jag inte avgöra. Tanken på att bildgoogla henne slog mig såklart. Men det känns lite som att skriva avhandlingen innan det emipriska materialet samlats in.

Följ min tankekedja.

Dirt kom 1992.
De flesta som äger Dirt köpte den på cd 1992.
CD var sjukt coolt då
Mp3 kom tidigt 00-tal
Att ha Dirt i sin Ipod betyder att man laddat ner den.
Att ha Dirt i sin Ipod är inte coolt. Bara läskigt.

Men tänk om, hemska tanke, allting bara handlar om ett hjärnsläpp de luxe. Få saker skrämmer mig så mycket som att behöva namnge mina personliga favoriter - under press. I flera år har jag lekt med tanken på att medverka i Christer i p3´s fördomsprofil - Vad säger din skivsamling om dig? Men varje gång jag lyssnar på inslaget sitter jag krampaktigt och försöker svara på frågorna i frågandets stund. Det går käpprätt åt skogen.

- Världens bästa skiva
jag: öööh Far beyond driven med Panthera (fan fan fan det enda skivomslag jag såg framför mig)
- Världens bästa kärlekslåt
jag: Foreigner I wanna know what love is (fan fan fan den enda låt med kärlekstema jag kom på)
-Världens bästa låt:
jag: Under the bridge med Red hot Chili Peppers (fan fan fan dubbelfan)
-Den första skiva du köpte:
jag: Absolute Music 13 (fan fan fan men det var den som följde med cd-spelaren 1992)

Resultat: Du är smaklös. På alla plan. Och antagligen född någon gång mellan 1977-1982. Under press svarar tonårsreptilhjärnan på alla frågor. Dina enda referenser utgörs av följande: Högstadiet.

Kanske måste googla henne ändå. För att se om min tes stämmer....Fast samtidigt:
" Somewhere i belong med Linkin Park - Deras texter tilltalar mig. Killarna har något att berätta."

Jag vet inte....

Ja tack, jätte.....

I tre veckor har jag låst in mina saker i samma skåp på gymet. Nummer 48. Nedre plan.
Första gången gick jag på ren känsla. Ett jämt nummer. En bra plats. Andra gången gick jag på charm. Småfnissade åt mig själv för att jag är så tokrolig. Samma skåp *fniss fniss*. Tredje gången gick jag på tur. Fjärde och femte gången på rutin. Sjätte gången var det en sport. Elin vs Folk 6-0. Igår förlorade jag. Elin vs Folk 6-1. Jag hatar folk.

Du kan kanske smittas på ett tåg, när du råkar röra vid ett handtag

I helgen roade jag mig med att vara magsjuk. Det måste jag dock nyss glömt bort eftersom jag tuggat i mig alldeles för mycket Salmiak-lakrits. En "pik pak" (läses med finsk brytning) står i mitt lilla skafferi. Jag kan inte motstå att smyga ut i köket, öppna skafferiet och vrida och vända på de fina förpackningarna. Då och då slinker tummen och pekfingret ner och plockar upp svarta trianglar med rutmönster. Jag gillar det faktum att Finland lagt ett värde i att inte uppdatera allt som kommer i det modernas väg. Såsom tex. lakritsförpackningar. Tillbringade många av mina barndomshelger i norra Finland och i Tornedalen. De grå husen, trafikskyltarna med kantigt typsnitt och neonskyltar som andades 50-tal gjorde alltid att jag tänkte på Finland som om det existerade i en annan tid. När jag och morfar, på lördagsförmiddagarna rullade över bron, över gränsen, från Sverige till Finland åkte vi ju faktiskt också till en annan tid. Till morfars hemland. Ett land han lämnat. Jag tror att tanken på denna emigration förstärkte min syn på Finland som Då och Sverige som Nu. För, man lämnar väl inte någonting som är bättre?

Förresten så var det nog på Finlandsfärjan jag ådrog mig denna det äckligaste av virus. Och det var nog alla svenskar ute efter billig sprit och salmiak(!) som bar på den.

But I know how I feel about you now

Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Det här med bloggandet då alltså. Eller med arbetslösheten. Jag vet inte riktigt vad som hände. Jag hände. Sommaren hände. Knockade mig totalt. Jag var arbetslös, sen blev jag bara ledig.

B___a___r___a ledig.

Det har varit en utmaning ska jag säga er. Att göra allt och ingenting.

Saker jag gjort i sommar som jag aldrig (eller sällan) brukar göra annars:
1. Varit spontan (ja så till den grad att jag inte, dagen innan detaljplanerat morgondagen. Mental planering är en annan femma däremot. Att inte planera kräver en hel del planering ska sägas).
2. Varit på bio 2 gånger. (Jag går aldrig på bio. Det är en aktivitet som kräver alldeles för mycket spontanitet)
3. Varit på middagar och andra sammankomster utan att ansvara för vare sig inbjudningar eller matbjudningar

Vid närmare eftertanke och summa summarum - spontanitet är det nya svarta.
Eller kanske inte.
Men som accessoar klär den mig ibland.