Ny tid, ny strid

Jag blev less. På google som krånglar och på blogger som känns ful. Eller inte ful, men jag har liksom hängt här sedan 2001 eller nåt. Det är för länge. Hjälpte en vän att flytta i helgen och insåg att jag måste flytta - härifrån. Från bloggen alltså.

Så, sagt och gjort. Ny tid, ny strid. Ni hittar mig på

www.langrandigt.wordpress.com

Ps. Ändra i rullarna om ni vill att jag ska följa med er. Eller ja, att ni kan följa mig. Eller så.

Om varför jag inte bloggar

För att alla andra gör det bättre än mig. Jo, så är det.
Tex som där jag stal den här roliga listan som kommer att tråka ut er men som jag gillar, eftersom jag är en narcissist. Det är faktiskt få saker jag gillar så mycket som att fylla i enkäter. Jag tackar alltid ja till alla som ringer och säger
- det tar bara 10 minuter.
Ibland har jag turen att få ett samtal rörande något som tar hela tjugo - lyckan är gjord. Häromdagen fyllde jag i en hälsodeklaration inför ett kommande kirurgiskt ingrepp. Jag älskar´t.
Men nu. En lista. Som jag ska njuta av.

Four jobs you´ve had in you life:

1. Nu, projektledare på kulturinstitution. Mitt drömjobb
2. Under fem somrar var jag ansvarig för frukt och grönt- avdelningen på Hemköp. Fysiskt, färg och frihet.
3. Precis efter gymnasiet jobbade jag som springvikarie inom hemtjänsten. Det var en vuxenchock.
4. Jag satt jättemycket i telefon när jag jobbade som tolkförmedlare. Först hemifrån, sedan på kontor. Jag gillade kontoret bättre.

Four movies you could watch over and over (och som jag tittat)

1. Bridget Jones. Första filmen. Såg 20 minuter av den varje dag vid lunch under en lång period. Varje gång den tog slut, började jag om.
2. Tjejen som föll överbord (eller valfri annan Goldie Hawn film)
3. Almost famous. Men ja!
4. Quadrophenia. Definierade hela min tonår.
5. Före detta fruars klubb. Jag måste få ha en femte film också (min lista = jag bestämmer)

Four cities you´ve lived in.

1. Luleå
2. Umeå
Jag har bara två.

Four tv-shows you like to watch:

1. Just nu, många finska dokumentära tv-serier som rullar
2. Halv åtta hos mig.
3. Dog whisperer
4. Svenska Hollywoodfruar - och annat i genren dåligt men bra.

Four cities you´ve been on vacation (ja, en hel del. Det blir lätt så på turné, om det nu räknas som semester)

1. Tornedalen (inte en stad per se men många små orter)
2. New York (och mycket annat på östkusten)
3. Berlin, Berlin, Berlin, Berlin (och mycket annat i Tyskland)
4. Bordeaux (och mycket annat i Frankrike)

Four websites you visit daily

1. Facebook
2. Twitter
3. Google bilder. Bildgoogla, den bästa micropausen.
4. Bloggar.

Four of your favorite foods

1. Fetaost
2. Avokado
3. Fisk. Som Lax som pappa fiskat eller sik som han håvat och rökt.
4. Tacogratäng

Four things in your room

1. Skivor
2. En kille
3. Två datorer
4. En skön soffa

Four things you are wearing right now

1. En randig long sleeve
2. Ett par trasiga bomullsleggings

Helt ärligt har jag inget mer på mig. Inte ens underkläder.

Four places I´d rather be right now

1. På väg in i en vedeldad bastu, med en kall öl i handen.
2. Redan på Mariehem dit jag är på väg strax. Cykelturen kommer att bli svettig
3. I stugan
4. i Berlin, vill man inte alltid hellre vara i Berlin.

Keep on rocking. Kanske uppdaterar jag imorrn och lägger in bilder också. Men just nu är jag nöjd så här. Bara så ni vet.

Scrap booking på kontoret

Jag är rysligt nöjd över min senaste pärmkreation. Bild och text har så många bottnar känner jag.

Olika som äpplen och päron

När jag flyttade till Umeå tyckte jag att det var oerhört exotiskt att se trädgårdar med äppelträd det faktiskt växte äpplen i. Som gick att äta.
Eller körsbärsträd för den delen. Det är fortfarande så pass exotiskt så att jag, när tillfälle för lite pallning ges, alltid tänker - "Går de här verkligen att äta?"

Nu tio år senare, surfar jag runt på bloggar från söderöver och ser päronträd.
Det vore nåt att se live det.

Här en bild på djur. Hittade ingen på icke-existerande äppelträd.

The world has turned and left me here.

Ja men så typiskt tänker ni när ni ser att jag uppdaterat men bara med ett simpelt tuben-klipp.

Men så känns det.

Den som blir ensam kvar.

One look att you and I can´t disguise I´ve got hungry eyes

Dagen D.

Jag har en underbar vän som också råkar vara en fantastisk historieberättare. Den bästa. En av mina favorithistorier handlar om när hon skulle vara kattvakt. Knappt ett dygn handlade det om tror jag. Hon köper med sig mat dit, mat som skulle kunna mätta ett helt kompani, i en hel vecka. Hon äter tills hon de facto tror att hon ätit ihjäl sig. Att magsäcken ska spricka. Att kattvakteriet ska sluta i en ovärdig, sprucken död i soffan. Med en galen katt som enda sällskap. Hur länge som helst skulle hon ligga död - eller ja, i alla fall ett dygn. Jag tycker det där dygnet är oerhört intressant. Eller snarare känslan av dygnet som en evighet. Jag är i en liknande situation ikväll, fast tvärtom på något sätt. I morgon efter lunch ska jag göra ett kirurgiskt ingrepp som kräver att jag måste vara fastande från kl 06.00 i morgon bitti. När jag tänker på det känns det som att det är en vecka- minst. Jag tänker att jag borde äta hur mycket som helst nu, för att klara mig igenom alla timmarna. Men när jag tänker ett extra varv är det ju egentligen bara lite som att missa frukosten. Jag behöver inte trycka i mig mat nu. Min kropp behöver inte den näringen för att överleva.

Det slår mig vad det egentligen handlar om. Precis som min vän, som ju faktiskt var oerhört rädd för katten hon skulle vakta, kan jag inte se slutet på mardrömmen. När man inte kan se slutet, inte kan våga förstå att det ska ta slut (eftersom det då också måste pågå) är det en evighet. En hungrig evighet.

Vad händer på nätet efter att man dör?

Idag såg jag ett bekant namn i en ytlig bekants statusuppdatering. En länk till det bekanta namnet fanns det också. Jag klickade mig in och hamnade någonstans i Boden på 90-talet. Tror jag. Gick igenom lite bilder, lite länkar, gjorde lite hjärngympa och försökte komma ihåg när vi senast sågs och om vi hånglade då. Tänkte att jag kanske, för första gången, skulle ta upp kontakten - sådär facebook:aktigt alltså. Som vissa gör. Vissa oftare än andra. Jag planerade för ett litet mejl, eller ett litet hej. Några timmar senare, i kommentarsfältet på samma statusuppdatering förstår jag att det bekanta namnet har dött. Nyligen.

Det kändes lite olustigt men jag kunde inte låta bli att klicka mig in på sidan igen. Lite som för att ses en sista gång - även om det egentligen för länge sedan var sista gången. Och jag tänker, vad händer på nätet när man dör? Hur länge lever man kvar?

Men ja!

Nu är den på gång. Hösten. Ett säkert tecken är, förutom gulnande lov, att jag helt plötsligt befinner mig mitt uppe i ett indie-skov. Rangliga gitarrer, småusla produktioner och darr på rösten gör mig lycklig.

Jag spotifyar Sarah-samlingar, internetshoppar på Rough Trade och youtub:ar the Pastels. Jag loggade till och med in på e-bay bara för att se exakt hur mycket samlingarna jag spotifyat egentligen kostar. Jag har inte råd, i år heller.