söndag 27 februari 2011

En bild på något som gör dig glad.

Alltid Candi, alltid Disco, alltid peppen. Det här är kanske en av världens bästa göra-slut-låtar.

What's the sense in sharing
This one and only life
Endin' up just another lost and lonely wife
You'll count up the years
And they will be filled with tears
Love only breaks up, to start over again
You'll get the babies, but you won't have your man
While he is busy loving every woman that he can, uh-huh
Say I'm gonna leave a hundred times a day
It's easier said than done
When you just can't break away
Oh, young hearts run free
Never be hung up
Hung up like my man and me
My man and me
Oh, young hearts, to yourself be true
Don't be no fool when love really don't love you

It's high time now just one crack at life
Who wants to live in, in trouble and strife
My mind must be free
To learn all I can about me.

I'm gonna love me, for the rest of my days
Encourage the babies every time they say
Self preservation is what's really going on today
Say I'm gonna turn loose a thousand times a day
But how can I turn loose
When I just can't break away


Steg noll.

Jag youtube:ade precis hur man gör en ögla.

För 25 kr på loppis.

Till alla er som trodde att det var tomt prat. Idag har jag köpt stickor och garn. Mossgrönt och vinrött. Det kommer antagligen inte att bli någonting användbart - men det var ju inte heller planen. Fint kommer det att kännas medan jag håller på i alla fall. I väntan på att vår medverkan i Hammock Sessions kommer upp under dagen letar jag instruktionsfilmer på tuben. Det måste ju vara någon som lagt upp filmer om hur man stickar som vänsterhänt tänker jag. När P dragit på rep, drar jag igång. Besparar honom den irritation som alldeles säkert, initialt, kommer att komma med det här nya hemma-projektet.

måndag 21 februari 2011

3 - En bild på någon i din familj



Året var 1994 eller kanske 1995. Jag gick i åttan och lärde känna Morrissey, först genom the Smiths och efter det solo. Det börjar vara en livslång relation. Jag skulle nog kunna sträcka mig till att säga att han är en i familjen. Jag håller mig uppdaterad om vad som händer i hans liv, vad han gör, tar del av det han gör och firar alltid hans födelsedag. Han har lärt mig mycket om mig själv, även om hans goda råd, idag ibland, känns något daterade. Däremot är jag skyldig honom delaktighet och han är fortfarande ofta det första och sista jag spelar vid speciella tillfällen.Det liksom bara blir så.

lördag 19 februari 2011

Fotoutmaning 2

En bild på dig själv.



Så länge jag kan minnas, eller åtminstone sedan jag första gången hörde The Sundays, har jag förknippat Harriet Wheelers röst med mig själv. Harriets röst låter som den där lilla flickan med mycket på hjärtat som bor inne i mig.
Med hårborsten i handen har jag sjungit igenom just den här skivan ett otal gånger. Och längtat efter att själv ta plats på en scen. Någongång. Föralltid ett album jag kommer tillbaka till.

På mitt sätt / Fotoutmaning 1

Innan jag börjar med handarbete måste jag bara realisera ett annat projekt. Jag antar fotoutmaningen. Men jag bjuder bara på skivor.

1. Några du umgås väldigt mycket med.



Kommentar överflödig. Ni som läst min blogg tidigare vet vad jag känner för Tracyanne.

fredag 18 februari 2011

Berlin.

K-special om Olafur Eliasson gav mig en galen längtan efter Berlin. Och konst.
När ska vi åka?

Kulturtanten- ett faktum

En lång arbetsvecka är till ända. Den avslutades på ett ungdomsarrangemang. I vad som måste benämnas som vuxenrummet. Där satt jag, på många stolar, och lyssnade på paneldebatt efter paneldebatt om delaktighet och kulturpolitik. Ungdomarna levde om och vi stängde dörren.
Jag tog bussen hem, trött och med många påsar. Smet in på Konsum och köpte en stark getost och mörk mintchoklad. Fast bara den lilla. 30 g. Nu sitter jag i soffan, framför Rapport, dricker ett glas bubbel, äter små små bitar av min choklad och har alla veckans DN Kultur bredvid mig. Medelåldern är här för att stanna.

Till mitt försvar var den egentliga anledningen till att jag tog bussen, att jag inte ville dra på mig täckbyxorna bland alla kidsen. Man greppar väl efter halmstrån - Too cool for school!

torsdag 17 februari 2011

...fortsättning projekt Hiss eller Diss?

Ibland känns det som att min hjärna är en Rubiks kub. En Rubiks kub som går ut varje gång jag sätter igång och vrider och vänder på sidorna. Problemet är att varje gång sidorna färgmatchar så blir jag rastlös och vrider den till oordning och kaos igen. Jag kan aldrig sluta organisera, planera, ordna och strukturera. Är det inte jobbrelaterat så finns det ju alltid skivor som kan sorteras, rum som kan städas, omaka örhängen att hitta partners till, randiga tröjor att vika - och på toppen av det, helt nya sätt att organisera allt på förstås. Att börja om. I tonåren fick jag för mig att allt var tvunget att vara perfekt innan roliga saker kunde avnjutas. När kuverten från fotoframkallningsföretagen trillade ner i brevlådan så fick de till exempel inte öppnas förrän rummet var fläckfritt och läxorna var gjorda. Njutning måste förtjänas. Till och med jag förstår ju förstås att det här i längden blir otroligt påfrestande. Jag söker hela tiden efter "maximal" tillfredställelse. Ibland uppnår jag det, ibland inte.

Som jag ser det har jag kört fast i mina egna, gamla beprövade kreativa hjulspår. Det bästa jag vet, musiken, upptar numera hela mitt liv - både på jobbet och hemma. Och för att inte bli en musiker som aldrig lyssnar på musik, en musikpedagog som aldrig rör ett instrument eller en producent som aldrig går på föreställningar måste jag aktivera en sida av kuben jag kanske inte visste fanns. En Rubiks kon kanske.
Jag funderar på att börja sticka eller virka. Utan prestige. Tänker mig att det bara kan bli något långt till att börja med. Helst av allt hade jag velat väva trasmattor och försvinna in i en annan typ av "dunka dunka".
Vad tror ni ?Är det här ett klassiskt fall av "när fan blir gammal" eller är jag på rätt spår.
(och vem anmäler sig frivilligt att hjälpa en vänsterhänt tålamodsbefriad vill-kunna-från första-stund typ att komma igång)

Organisatoriskt geni - hiss eller diss?

Jag har 5 kalendrar. En på skrivbordet, en med pärm, en köksalmanacka, en i telefonen och en i datorn. De är alla aktiva. Bara att hinna hålla dem uppdaterade kräver inplanerad tid minst en gång i veckan. Jag avsätter måndagar kl 09.30. Nu måste jag bara hinna med att föra in den tiden i alla.

tisdag 15 februari 2011

Ra ra ra / No no no

Det är för mycket musik just nu. Jag vet, det låter konstigt, men det är sant. Min hjärna går på högvarv och jag letar i alla trånga arkiv. Jag hittar på, letar upp, söker nytt och tipsar till höger och vänster. Jag säljer in, får förhoppningar och blir ibland besviken. Jag sammanställer körscheman för festivalens akter. Planerar soundcheck, parerar överhörning och ror ibland iland makalöst bra projekt. Har redan kastat mig in i höstens festival och planerar för maj 2012. Min musikaliska egen-tid är numera förpassad till 3 x 45 min i veckan - på ett löpband. Det ställer sina krav på musiken. Eller inga krav på nytt. Just nu lyssnar jag mest igenom gamla spellistor eftersom jag, sedan december, riskerat att förstöra hela nya Paper (och framförallt She's got lard) genom att bara kuta som en tok.

Hemma har jag och P istället utvecklat musikalisk tillsammans-tid (eller någon typ av sjukdom) när vi kväll efter kväll lyssnar på the Vaccines - om och om igen. Googlar videor och drömmer oss bort till Malmö, Göteborg, Stockholm eller Barcelona. Eller någon annanstans där klubbarrangörer haft vett att boka dem (kom igen nu Umeå)

Vem av oss som får köpa skivan är inte bestämt än. Innerst inne skulle jag vilja hävda att det borde vara jag. Finders keepers liksom. Men det kanske kan löna sig att ha den i flera ex och alla format. Jag kommer ju till exempel behöva den på löpbandet.....

måndag 14 februari 2011

he asks her to dinner she says: "I'm not free tonight I'm gonna stay at home and watch my t.v.

Klockan femton-noll-noll idag var jag övertygad om att jag varit på jobbet i en vecka eller två. Det var som om tiden stått still - men ändå passerat. Att dagar och nätter flutit samman. Jag tittade på min kollegas rygg där hon satt i kontorstolen snett till höger om mig och tänkte:
Vart är det vi brukar sova?

söndag 13 februari 2011

lördag 12 februari 2011

Dagens feltänk.

Sitter hemma och tittar på Dreamgirls. Kom på mig själv med att längta efter soulmusik, dans och Eva. Kom strax därefter på att just Eva befinner sig några få kvarter härifrån och dansar - till soul. Men att jag var för lat.
Så var det med det.

fredag 11 februari 2011

Pop goes my heart.

Jag vet inte om det är solljuset. Eller det faktum att jag ska sluta tidigt. Eller att jag laddar för intervallträning på löpbandet. Eller om det är tanken på att jag ska dricka bubbel och röka cigaretter ikväll som gör det. Men jag tänker på kvällen, hela dagen!
Indieorgie på Scharren. De enda jag egentligen vill se är the Bells. Och egentligen borde jag åkt till Luleå och sett dem där i morgon istället. En helkväll med bla Matti Alkberg. Men det får bli en annan gång. Till saken hör att det här är första gången på länge som jag verkligen ser fram emot utgång, svett och folk.

Hjälp och hallå.

Vänta på mig.
Glöm inte bort mig.
Åk inte utan mig - skämtar jag alltför ofta. Men det är inte ens på skämt. Det är dödens allvar.
Jag är rädd för att bli kvarglömd.

En evig känsla av att bli bortglömd - kvarglömd eller borttappad som en vante. I många olika situationer. På fest, på lokal, på resor, på jobbet, innan lunch, på stora möten, på fikaraster. Att jag ska missa något. Att jag avviker, går på toaletten eller bara blir kvar i ett rum medan alla andra, tillsammans, vandrar vidare till nästa lokal. Så står jag där. Och är feg. Vågar inte fråga. Kanske sms:ar den jag känner bäst och frågar
- vart är ni?

torsdag 10 februari 2011

Äter upp föregående inlägg

På tal om hundtandsmönster och kort hår.....




2011 going on 1996. Eller att vara trogen en stil. Eller att vara fast i en stil. Eller att bara vara.

Ber om ursäkt för den patetiska photo booth bilden (även fast jag älskar pb) - och alla andra bilder som publiceras här och som aldrig kommer att vara proffsiga. Jag älskar även hipstamatic och lovar fler inlägg med sådant bildmaterial.

Feather cut och tenniströja

Som sextonåring grottade jag (som så många andra sextionåringar 1996) ner mig i modsrörelsen. Det var 60-tals pop, kortkort, smala byxor, hundtandsmönstrat och Quadrophenia. Efter musikalisk forskning närmade jag mig alltmer soulens värld. Läste allt jag kom över om Northern Soul, Ska och subkulturer. Jag förälskade mig i alla som bar Lonsdale, Clarks, Ben Sherman och Fred Perry. Jag åkte till London och spatserade lycklig längs Carnaby Street. Jag var din tonåriga klyscha. Jag blev skinhead. Klippte mig kort och beställde hem tröja efter tröja från Merc (London). Jag har fortfarande kvar deras kataloger som jag minutiöst studerade.

Jag samlade på skivor, jag läste på, jag diskuterade med likasinnade och jag tänkte att det här ju borde vara det ultimata sättet att träffa drömprinsen. Han som var precis som jag. Den där man kunde ha långa musikutläggningar tillsammans med, läsa böcker,lyssna på musik nätterna igenom och sy upp svinsnygga kostymer till. Så var det inte. Skinheadkillarna ville dricka öl och prata musik med andra killar. Och de ville ha "vanliga" tjejer. Jag fick bara ha en stil - inte ett intresse. Subkulturen gjorde mig besviken. Och när jag var tjugoett kändes stilen mest som en påtvingad uniform. Jag la ner.

Innan jul blev bandet kontaktade av Fred Perry och här är resultatet.
Upprättelse. Fred Perry och musik - min musik. Som det borde varit då.
Allt blir bättre med åren, det var sällan bättre förr

Försöker...

verkligen hitta arbetsro. Försöker återhämta mig från igår när jag helt plötsligt blev fem år. Kom hem efter 12 timmar på jobbet, efter en heldag i Åsele. Det var kallt, jag var kall, jag var hungrig och trött och manifesterade detta genom att lägga mig på hallgolvet och grina. Befriande och lite töntigt.

Baksidan med att jobba i det här huset - det händer alltid något. Just nu sitter jag och lyssnar på trombonskalor. Upp upp upp, ner ner ner. Sakta men säkert håller jag på att förvandlas till en riktigt riktigt sur tant. Funderar på det här med anonyma lappar på arbetsplatser. Är det ok? Lite som personalrummens "Din mamma jobbar inte här". Kanske funkar " Det här är inget orkesterdike" eller "Dirigenten har gått för dagen" .
Tyst för fan.

tisdag 8 februari 2011

Heartbreak, I'm not holding your hand anymore

Jag släpper taget om den bekanta känslan av att alltid känna sig lite sämst.
Euphoria, take my hand.