Ödets ironi

Varför har jag ingenting att skriva om.
Varför har jag ingen kamera som tar bra bilder
Varför kan jag inte photoshop
Varför har jag för mycket självförakt för att fota mina outfits
Varför har jag ingen gullig hundvalp
Varför har jag inga flashiga barn
Varför har jag ingen mammaroll, ingen papparoll, ingen annan roll att ikläda mig (och sedan fota)
Varför bloggar inte jag naken
Varför gör inte jag 100-bästa låtarna listor, boklistor eller fotar mina dammiga lister.
Varför listar jag inte 1900-talets mest betydelsefulla skivor
Varför har jag ingen träningsdagbok, loggbok, kokbok och varför är inte det här min dagbok.

Varför läser någon ens det här.

Va!

Hänger hos min föräldrar i helgen. De har precis, efter 20 år, köpt en ny tv. En platt-tv förstås. Modell större, men inte extra large. Vad är det som gör att varje tv-serie och film känns som en dokumentär? Det är nåt med bilden. Den är för skarp. Det känns precis som att jag är "on location". Ungefär som att titta på extra materialet på en dvd från själva inspelningen. Förtrollningen är bruten.

Tjock-tv:n var är du?

Åh Elin kom tillbaka

Jag har tänkt onaturligt mycket på Magnus Carlsons frisyr den senaste tiden. Har tänkt onaturligt mycket på Magnus Carlson - punkt (och då ska sägas att jag alltid tänker på Mange C - sveriges vackraste man). Men frisyren har varit ett hett ämne. Det beror antagligen på att jag lyssnat in mig på hans senaste något jazziga projekt. På gott och ont.
Hursomhelst.
Jag inbillade mig i alla fall att Magnus Carlson kanske hade gjort en Magnus Carlsson.... Men efter timmar av bildgoogling, av försök att manipulera sanningen bara för att kunna skriva en blogg i ämnet, så inser jag att det var något långsökt. Han har liksom bara plockat på sig några kilo, några år och lite gubbighet. Håret då, ja det är bara lite plattare. Ser fylligare ut liksom, därav tanken om misstänkt hår-manipulation....
Vikarna är lika djupa och Mange lika het.

Ring på dörren, jag öppnar.

Från den andra sidan älven

Jag är så otroligt förväntansfull! Kan knappt bärga mig tills jag får hålla i det första numret av Sheriffi. En kulturtidsskrift av sverige-finnar för sverige-finnar. På både svenska och finska - lite som Haparandabladet fast med ämnen som faktiskt speglar mina intressen. Nu ska jag väl inte sitta här och påstå att jag är en andra generationens invandrare. Precis som det brukar i de norra delarna av Sverige skiljer sig situationen från söder. Mina föräldrar kom inte till Sverige som industriarbetare på 70-talet. Båda är till och med födda i Sverige men med den finska kulturen ständigt närvarande. Min far är tornedalning, mamma riksfinne. För mig, en diffus men ändå självklar identitet.. Jag blir så lycklig av att ha hittat ett forum där jag kan hålla liv vid det finska språket, kanske till och med utveckla det. Språket är så viktigt och eftersom jag hellre lyssnar och förstår finska än talar och läser känns det som att min finskhet blivit allt viktigare men inte rättfärdigad. Får jag? Kan jag? Är jag?

Torneälv flyter ständigt i mina ådror!

Kulturhuvudstad 2014

Och allt folk vill ha är Melodifestivalen.......

Liberaler liberaler och annat (höger)skräp

Jag bara undrar; Varför är det så många kommentarer på VK och så få på VF?
Är det för att majoriteten av alla som söker efter VF istället av misstag läser Värmlands Folkblad? Där står det inget om kulturhuvudstadsutnämningen idag, så det finns inget att klaga på med andra ord.

Jag förfäras faktiskt över hur missunnsamhet verkar vara ett personlighetsdrag hos västerbottningen. Strax innan avgörandet kikade jag in på omröstningen " Vinner Umeå eller inte". Av 815 personer hade 65% röstat Nej. Kanske beror detta på rädslan för att misslyckas, att förlora, att inte ta ut segern i förskott...ni vet. Lite som mitt inlägg tidigare. Men nej, det hade varit ett klassiskt norrbottniskt drag. Västerbottningen är bara missunnsam.

I Norrbotten lever vi efter livsdevisen "Nä men inte ska väl jag..."
I Västerbotten ekar "Nä inte fan ska väl du..."
Förlåt, men jag kunde inte hålla mig.
Förlåt.

Bland folk och fä

Tur i oturen att jag knäckt ryggen på gymet igår morse. Det gör att jag efter lunch idag beger mig hemåt för att inta horisontellt läge resten av arbetsdagen. Det gör också att jag missar presskonferensen där det avslöjas vilken stad som blir Kulturhuvudstad 2014. Jag pustar ut. Jag har nämligen otroligt svårt för offentliga känsloyttringar. Att le när vi vinner eller att bevittna besvikelsen när vi inte gör det. Sekundärskammen kring att misslyckas klarar jag nog inte av. Inte heller ryggdunk och slag för bröstet.

Men jag väntar med spänning.

Först Bröst sen Röst

Under soundcheck idag fälls följande kommentar av en tjej i vår ålder.
- Vad spännande det ska bli att höra er, det låter ju skitbra tjejer. Duktigt.

Jenka stämde gitarrn. Alltså hon stämde gitarren. Vi hade inte ens spelat än.
Man ser det man vill se.
Provocerande på så många plan.

Sanning eller Bullshit?

Inleder med vad jag tror att uppskattningsvis 45% av amatörbloggare i yrkesverksam ålder också inleder sina bloggtexter med i dessa tider.

Vi har fått handsprit på jobbtoaletten!

I tonårsbloggarna formuleras det lite annorlunda efter att handspriten nått skoltoaletterna.

Skål!

Jag bara funderar, hur har de tänkt lösa det där....?

Hatbloggar

Spotify har hittills misslyckats med vartenda ett av sina tips på andra artister jag kanske skulle gilla. Dem har fan ingen aning. Vad är det för hypad tjänst egentligen? Men ok, det kanske funkar för folk som ändå inte har nån koll på vad de gillar. Som streamar Coldplay och "upptäcker" Radiohead liksom. Sånna som den här killen:

"Does anybody know about any similar Coldplay bands? I have been searching but could not find any, I guess Coldplay is too unique, man I love them their my favorite band"

Ja verkligen.

Jag är på dåligt humör idag.